A
AnonymMedlem
Anonymt nick, helt enkelt för att jag vet att det här är lite barnsligt, men jag är så ledsen att jag måste klaga av mig lite någonstans.
Av lite olika anledningar som jag inte vill dra upp här just nu bor jag fortfarande hemma och är arbetslös. Jag har därför ingen inkomst, utan mina föräldrar försörjer mig fortfarande. Jag letar efter jobb, men som lågutbildad och oerfaren ung människa känns det som att man ligger på minus på "eftertraktad"-skalan. Jag är enormt frustrerad av att bara gå hemma.
Men till problemet.
Jag saknar hästarna något enormt mycket! Jag spenderar många timmar varje dag med att läsa på forum om hästar, kolla på bilder och drömma mig bort lite grann. Ofta, när man ser någon extra fin bild (speciellt inom min gren) eller någon som kommit över ett hinder med sin häst och utvecklats lite får jag det där stygnet "Jag vill också, jag vill åka till stallet nu".
Jag fick löfte av en bekant att jag skulle få åka med henne och lämna hennes häst på bete, bara för att kunna prata lite häst och kanske klappa på någon en minut. Av lite olika anledningar gick vi om varandra och det blev inte av, varpå jag gick hem och satte mig innanför vår ytterdörr och grät och grät och grät. Pappa var hemma och såg det (det är första gången på många, många år jag gråtit inför min pappa, jag gråter inte ofta).
Jag vet själv att hästdelen skulle vara ganska lätt löst genom ridskola eller att bli medryttare - förutom detaljen att jag är ridrädd och håller på med en ganska ovanlig gren inom hästsporten och det finns inte driekt hästar inom den grenen bakom varje buske.
Enda möjligheten att hålla på med min gren är alltså en egen häst. En häst jag har råd att köpa (inklusive all utrustning som behövs), det jag inte har råd med är dom löpande kostnaderna. Idag tog jag upp det med pappa, varpå han svarar "jag har inga pengar jag vill lägga på en häst" (betoningen på vill var hans egen, inte min).
Just nu känner jag mig bara så tom och ledsen. Jag förstår att det är hans pengar och att han får göra vad han vill med dom (som sagt, hela det här inlägget är lite barnsligt). Men jag har så svårt att släppa att han skulle kunna hjälpa mig utan problem, men han vill inte. Jag är också så arg, inte på pappa, utan på mig själv som var tvungen att ta upp det, fast att jag egentligen vet var han står.
Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen. Men jag tror att jag bara behöver skriva av mig lite anonymt, eftersom jag på något plan inte tycker att jag har rätt att bli så besviken som jag är.
Av lite olika anledningar som jag inte vill dra upp här just nu bor jag fortfarande hemma och är arbetslös. Jag har därför ingen inkomst, utan mina föräldrar försörjer mig fortfarande. Jag letar efter jobb, men som lågutbildad och oerfaren ung människa känns det som att man ligger på minus på "eftertraktad"-skalan. Jag är enormt frustrerad av att bara gå hemma.
Men till problemet.
Jag saknar hästarna något enormt mycket! Jag spenderar många timmar varje dag med att läsa på forum om hästar, kolla på bilder och drömma mig bort lite grann. Ofta, när man ser någon extra fin bild (speciellt inom min gren) eller någon som kommit över ett hinder med sin häst och utvecklats lite får jag det där stygnet "Jag vill också, jag vill åka till stallet nu".
Jag fick löfte av en bekant att jag skulle få åka med henne och lämna hennes häst på bete, bara för att kunna prata lite häst och kanske klappa på någon en minut. Av lite olika anledningar gick vi om varandra och det blev inte av, varpå jag gick hem och satte mig innanför vår ytterdörr och grät och grät och grät. Pappa var hemma och såg det (det är första gången på många, många år jag gråtit inför min pappa, jag gråter inte ofta).
Jag vet själv att hästdelen skulle vara ganska lätt löst genom ridskola eller att bli medryttare - förutom detaljen att jag är ridrädd och håller på med en ganska ovanlig gren inom hästsporten och det finns inte driekt hästar inom den grenen bakom varje buske.
Enda möjligheten att hålla på med min gren är alltså en egen häst. En häst jag har råd att köpa (inklusive all utrustning som behövs), det jag inte har råd med är dom löpande kostnaderna. Idag tog jag upp det med pappa, varpå han svarar "jag har inga pengar jag vill lägga på en häst" (betoningen på vill var hans egen, inte min).
Just nu känner jag mig bara så tom och ledsen. Jag förstår att det är hans pengar och att han får göra vad han vill med dom (som sagt, hela det här inlägget är lite barnsligt). Men jag har så svårt att släppa att han skulle kunna hjälpa mig utan problem, men han vill inte. Jag är också så arg, inte på pappa, utan på mig själv som var tvungen att ta upp det, fast att jag egentligen vet var han står.
Jag vet inte vad jag vill med det här inlägget egentligen. Men jag tror att jag bara behöver skriva av mig lite anonymt, eftersom jag på något plan inte tycker att jag har rätt att bli så besviken som jag är.