Att hålla sig över ytan.

[Arezo]

Finns det fler som mig, är det någon som känner igen sig?

Jag lever mitt liv i psykiska cykler, vilket jag tror är vanligt bland de flesta, och börjar fundera mer och mer på var man ska "dra gränsen". Utan svårighet kan jag urskilja mönstret drygt 12 år tillbaka i tiden men de senaste två åren har det eskalerat. Toppar och dalar kommer allt tätare och jag börjar bli mer och mer uppgiven.. Sedan förra vintern känns det som min hjärna fungerar sämre och sämre. Det är hemskt, för det är inte alls så jag vill må!

De senaste månaderna har jag levt enligt följande; mitt mående börjar gå neråt, jag blir otroligt trött och orkar inte ta mig för något alls. Irritationen växer, jag får dåligt samvete mot min familj för att jag känner mig "lat". Jag klarar inte att få vardagliga saker gjorda så matlagning, tvätt, städ m.m blir lidande och då mår jag ännu sämre över att ALLT känns stökigt och oorganiserat. Det blir mycket konflikter inom familjen och tillslut isolerar jag mig och gråter/sover i ett mörkt rum i ett eller två dygn. Hjärnan "stänger av" så att t.ex läsa en text är omöjligt, jag kan bara ta till mig ett ord och missar sammanhangen.

Så börjar jag så sakteliga om, kryper ut i ljuset och försöker strukturera upp/laga. Jag gör listor, sätter larm och post-it lappar. Listorna är på nivån 1. Samla ihop tvätt 2. Lägg i tvättmaskinen 3. Fyll på tvättmedel 4. Sätt på vatten+maskinen 5. Sätt larm på mobilen 6. Larm! Hämta tvätten och häng upp på tork.. o.s.v för enskilda aktiviteter men jag gör också dagslistor men klockslag för ex. matlagning och tidsbestämda aktiviteter samt sådant som ligger flytande under en dag. Om jag ska åka och hämta/lämna/fixa något skriver jag en post-it lapp och sätter i bilen, det har hänt mer än en gång att jag finner mig själv åkandes utan att veta målet.. Det tar en vecka eller två med det här "tvinga igång"-systemet och sen blir jag något mer självgående, har fortfarande listor och mycket i kalendern men behöver inte dem lika slaviskt. Fortfarande är jag dock extremt känslig för avvikelser så sambon ringer och meddelar att han blir en timme sen från jobbet eller om jag får oväntat besök kan hela dagen "bli förstörd". Ibland lätt övergående och ibland på nivå -bryter ihop och gråter, hyperventilerar och får tryckkänslor över bröstet. Men det går över..

Sedan kommer ett par veckor då jag känner mig "vanlig". Jag har ork, behöver inte isolera mig så mycket, kan minnas vem som ringde för 3 minuter sedan, kan läsa en bok och ta in vad som står. Blir glad när någon hör av sig och vill ses, orkar leka med mitt barn och göra diverse aktiviteter. Jag kan känna inspiration och glädje över saker!

Sen kommer irritationen och tröttheten tillbaka.. Det gjorde den förra helgen. I veckan som gick hände oförutsedda saker på jobbet och så fick jag ett beslut från FK som knäckte mig. Nu är jag tillbaka i "uppstartsfasen" och jag fasar för när det rasar nästa gång, vad gör jag för fel som bara inte kan hålla mig på "normalnivå"?

Hur ska jag hantera det här trasslet på ett bättre sätt?

 

[tanten]

Jag lever mitt liv i psykiska cykler, vilket jag tror är vanligt bland de flesta, och börjar fundera mer och mer på var man ska "dra gränsen".

Nej det är inte vanligt bland de flesta med tydliga psykiska cykler. Absolut inte.

Har du ingen kontakt med vården? Jag tycker det borde vara en rätt självklar första åtgärd.

 

[Arezo]

Nej det är inte vanligt bland de flesta med tydliga psykiska cykler. Absolut inte.

Har du ingen kontakt med vården? Jag tycker det borde vara en rätt självklar första åtgärd.

Det kanske var en lite skarp formulering men nog har jag ändå intrycket av att de flesta i min omgivning mår bättre och sämre i perioder.. Det jag oroar mig för nu är att om jag förr mådde okej under tre månader så är den tiden nu snarare tre veckor och det börjar bli...obekvämt.

Jag har massa kontakt med vården imon mitt yrke, men inte för egen del just för detta. Eller, jag var hos en läkare tidigt i våras och förklarade lite men hen tyckte att jag ändå hade mina verktyg och bra insikt så någon åtgärd var inte nödvändig.

 

[skiesabove]

Jag känner igen mig väldigt mycket.

Har försökt kontakta vården men får alltid slängt i ansiktet "Men du ser ju så frisk ut" eller "Så du har sambo, jobb, häst och hus säger du? Men då funkar väl livet ganska bra?". Eller när jag väl fått remiss till psykolog fick jag senast rådet att "googla lite olika diagnoser och se vilken du tycker passar." F*ck that.

Gett upp hoppet om vården men börjar klara mig bättre själv genom att helt enkelt respektera att jag behöver mer lugn och struktur runt mig nuförtiden. Jag har sagt till kollegorna att jag helt enkelt måste få lov att vara ifred ibland, att få sitta för mig själv på en rast och bara vila huvudet.

Sen så får jag absolut, absolut inte slarva med mat- och sovklockan. Det händer ändå gång på gång men numera hinner jag fånga upp det i tid och tvinga i mig mat innan jag kraschar helt. När jag börjar må sämre börjar jag slarva med maten, och mår då ännu sämre, och så vidare.

Under en period i våras åt jag även ett kosttillskott som kickade lite på binjurarna, vilket har lett till att jag kom upp ur trött-träsket och kunde börja om med att lära mig hantera stressen.

Jag får tacka nej till mycket, eftersom jag inte kan ha så mycket på min tallrik i vardagen. Något inplanerat som blir avbokat kan vara tillräckligt för att förstöra en hel vecka. Och sen att sluta ge mig själv skit när jag inte har ork. Ok, så jag orkade inte tvätta idag. Och? Jag tvättar en dag när det inte känns som sirap i venerna. Och det är ok. Helt ok. Och dagen efter så är det inte alls lika ångestladdat att tvätta. En massa listor är absolut bra för att komma ihåg, men för mig blir det ett ångestmoment att ha massa saker som "ligger och väntar" och som jag "borde fixa annars är jag sämst som människa". Saker får bli fixade när jag har livslust nog till det and that's that.

Det är fortfarande ganska skört läge med snabba växlingar mellan "ok" och "bläääääää" men numera känns de bra stunderna som en äkta förbättring (istället för manisk period) och de mörka som mindre panikartade. Jag har mer distans till hur jag mår och varför det blir så ibland. Mindre panikattacker och flyktförsök. Jag vet vad jag behöver och inte behöver, jag kan lägga projekt på en lagom nivå så att jag slipper grandiosa planer som rinner ut i sanden. Det är inte bra än men det är ack så mycket bättre.

Mitt tips är kort och gott: Skruva ner kraven till ett absolut absolut minimum. Bort med vartenda "måste" förutom de basala behoven: Sömn och mat och vatten.

Men jag kan tänka mig att det är oändligt mycket svårare när man har barn, det är så många fler krav i vardagen.

 

[stjarnhimmel]

Jag känner igen mig väldigt mycket.

Har försökt kontakta vården men får alltid slängt i ansiktet "Men du ser ju så frisk ut" eller "Så du har sambo, jobb, häst och hus säger du? Men då funkar väl livet ganska bra?". Eller när jag väl fått remiss till psykolog fick jag senast rådet att "googla lite olika diagnoser och se vilken du tycker passar." F*ck that.

Gett upp hoppet om vården men börjar klara mig bättre själv genom att helt enkelt respektera att jag behöver mer lugn och struktur runt mig nuförtiden. Jag har sagt till kollegorna att jag helt enkelt måste få lov att vara ifred ibland, att få sitta för mig själv på en rast och bara vila huvudet.

Sen så får jag absolut, absolut inte slarva med mat- och sovklockan. Det händer ändå gång på gång men numera hinner jag fånga upp det i tid och tvinga i mig mat innan jag kraschar helt. När jag börjar må sämre börjar jag slarva med maten, och mår då ännu sämre, och så vidare.

Under en period i våras åt jag även ett kosttillskott som kickade lite på binjurarna, vilket har lett till att jag kom upp ur trött-träsket och kunde börja om med att lära mig hantera stressen.

Jag får tacka nej till mycket, eftersom jag inte kan ha så mycket på min tallrik i vardagen. Något inplanerat som blir avbokat kan vara tillräckligt för att förstöra en hel vecka. Och sen att sluta ge mig själv skit när jag inte har ork. Ok, så jag orkade inte tvätta idag. Och? Jag tvättar en dag när det inte känns som sirap i venerna. Och det är ok. Helt ok. Och dagen efter så är det inte alls lika ångestladdat att tvätta. En massa listor är absolut bra för att komma ihåg, men för mig blir det ett ångestmoment att ha massa saker som "ligger och väntar" och som jag "borde fixa annars är jag sämst som människa". Saker får bli fixade när jag har livslust nog till det and that's that.

Det är fortfarande ganska skört läge med snabba växlingar mellan "ok" och "bläääääää" men numera känns de bra stunderna som en äkta förbättring (istället för manisk period) och de mörka som mindre panikartade. Jag har mer distans till hur jag mår och varför det blir så ibland. Mindre panikattacker och flyktförsök. Jag vet vad jag behöver och inte behöver, jag kan lägga projekt på en lagom nivå så att jag slipper grandiosa planer som rinner ut i sanden. Det är inte bra än men det är ack så mycket bättre.

Mitt tips är kort och gott: Skruva ner kraven till ett absolut absolut minimum. Bort med vartenda "måste" förutom de basala behoven: Sömn och mat och vatten.

Men jag kan tänka mig att det är oändligt mycket svårare när man har barn, det är så många fler krav i vardagen.

Vad åt du som kickade igång binjurarna?

 

[Monifa]

Jag är sån men funkar markant bättre när jag äter omega-3, b12, D-vitamin och järn (de två sista periodvis beroende på årstid och om jag ätit mer kött än i vanliga fall) samt tränar och anstränger mig för att få sömnen att snurra. Annars går jag i tu, blir jäkligt svängig och helt omöjlig att ha o göra med. Mitt minne blir ungefär som Doris i hitta Nemo.

 

[skiesabove]

Vad åt du som kickade igång binjurarna?

Adrenal Response. Åt 1,5 burk sen behövdes det inte mer, höll på att bli lite väl speedad.

Innehåller bland annat ashwaganda (holy basil), rosenrot och ginseng.

 

[monster1]

Finns det fler som mig, är det någon som känner igen sig?

Jag lever mitt liv i psykiska cykler, vilket jag tror är vanligt bland de flesta, och börjar fundera mer och mer på var man ska "dra gränsen". Utan svårighet kan jag urskilja mönstret drygt 12 år tillbaka i tiden men de senaste två åren har det eskalerat. Toppar och dalar kommer allt tätare och jag börjar bli mer och mer uppgiven.. Sedan förra vintern känns det som min hjärna fungerar sämre och sämre. Det är hemskt, för det är inte alls så jag vill må!

De senaste månaderna har jag levt enligt följande; mitt mående börjar gå neråt, jag blir otroligt trött och orkar inte ta mig för något alls. Irritationen växer, jag får dåligt samvete mot min familj för att jag känner mig "lat". Jag klarar inte att få vardagliga saker gjorda så matlagning, tvätt, städ m.m blir lidande och då mår jag ännu sämre över att ALLT känns stökigt och oorganiserat. Det blir mycket konflikter inom familjen och tillslut isolerar jag mig och gråter/sover i ett mörkt rum i ett eller två dygn. Hjärnan "stänger av" så att t.ex läsa en text är omöjligt, jag kan bara ta till mig ett ord och missar sammanhangen.

Så börjar jag så sakteliga om, kryper ut i ljuset och försöker strukturera upp/laga. Jag gör listor, sätter larm och post-it lappar. Listorna är på nivån 1. Samla ihop tvätt 2. Lägg i tvättmaskinen 3. Fyll på tvättmedel 4. Sätt på vatten+maskinen 5. Sätt larm på mobilen 6. Larm! Hämta tvätten och häng upp på tork.. o.s.v för enskilda aktiviteter men jag gör också dagslistor men klockslag för ex. matlagning och tidsbestämda aktiviteter samt sådant som ligger flytande under en dag. Om jag ska åka och hämta/lämna/fixa något skriver jag en post-it lapp och sätter i bilen, det har hänt mer än en gång att jag finner mig själv åkandes utan att veta målet.. Det tar en vecka eller två med det här "tvinga igång"-systemet och sen blir jag något mer självgående, har fortfarande listor och mycket i kalendern men behöver inte dem lika slaviskt. Fortfarande är jag dock extremt känslig för avvikelser så sambon ringer och meddelar att han blir en timme sen från jobbet eller om jag får oväntat besök kan hela dagen "bli förstörd". Ibland lätt övergående och ibland på nivå -bryter ihop och gråter, hyperventilerar och får tryckkänslor över bröstet. Men det går över..

Sedan kommer ett par veckor då jag känner mig "vanlig". Jag har ork, behöver inte isolera mig så mycket, kan minnas vem som ringde för 3 minuter sedan, kan läsa en bok och ta in vad som står. Blir glad när någon hör av sig och vill ses, orkar leka med mitt barn och göra diverse aktiviteter. Jag kan känna inspiration och glädje över saker!

Sen kommer irritationen och tröttheten tillbaka.. Det gjorde den förra helgen. I veckan som gick hände oförutsedda saker på jobbet och så fick jag ett beslut från FK som knäckte mig. Nu är jag tillbaka i "uppstartsfasen" och jag fasar för när det rasar nästa gång, vad gör jag för fel som bara inte kan hålla mig på "normalnivå"?

Hur ska jag hantera det här trasslet på ett bättre sätt?

Låter som utmattning i min öron, du pressar hela tiden dig själv förbi den gräns som du orkar med sen kraschar du kroppen lagar sig lite och så drar du igång igen med en ny spiral. Jag tycker du ska gå till en läkare och beskriva detta.

 

[Juzzzen]

Känner igen det..speciellt nu när jag "tvingats" vara utan häst..blir sju resor värre, dipparna..

 

[GardenAngel]

Känner igen mig jättemycket. Går igenom samma cykler, men kanske inte riktigt lika stora dippar och inte lika nära mellan dem. Har gått ner i två större stressrelaterade depressioner de senaste 5 åren där jag gick till läkaren vid ena och fick diagnosen moderate to severe depression och rådet att flytta hem till Sverige (bodde i England då)..
För mig hjälper det att aktivera mig, skriva listor, precis som du beskriver. Och att bara lägga ner ALLA måsten. Fast det kan till en del ha stressande effekt när jag skjuter saker framför mig, samtidigt som det känns fysiskt omöjligt att utföra dem.
Mat och fysisk aktivitet är, precis som @Monifa skriver. Och att träffa folk. Det låter som att du, precis som jag, kanske blir sämre när man inte träffar så mycket andra människor?
Jag skulle också testa några av de tillskott ovanstående tipsar om (ska nog prova själv iaf) och se om de har effekt för att börja orka aktivera sig.

Det ska såklart vara en förstå åtgärd att söka vård. Men mig har det hjälpt föga. Jag är inte tillräckligt sjuk..

 

[GardenAngel]

Nu vet jag ingenting om din bakgrund men om du har bagage så är samtalsgrupper att rekommendera. Jag växte själv upp bland alkoholism och skulle säkert må bättre av att gå i ACoA-grupp, jag har bara inte tagit mig dit än men borde såklart.
Så om du har något "sånt" i din ryggsäck så kan det absolut vara något att släpa sig till! Finns många olika typer av grupper.