Att hålla fast vid sitt beslut

Skriver denna tråden för att få hjälp att fatta rätt beslut och sedan hålla fast vid det. Eller ja, jag vet vad som är rätt beslut men jag vill inte acceptera det. Ping är 13,5 år och både ser (blind på ett öga och ca 50% blind på andra) och har börjat höra sämre och sämre. Hon är troligen dement och trots att hon har fått medicin mot demens så tycker jag inte att hon har blivit mindre förvirrad.
Nu har hon fått rejäl tandvärk och efter tokjagande på veterinär så lyckades jag få en tid för extraktion av den dåliga tanden på torsdag. Men är det verkligen rätt mot henne? Jag vet innerst inne att det inte längre är det, men jag kan inte acceptera att jag MÅSTE fatta beslutet, samtidigt som jag har det. Pga demensen har hon nog på sin höjd 2-3 månader kvar, om ens det, och att gå och ha tandont en stor del av den tiden är inte ett värdigt avslut. Hade det inte varit för demensen så hade jag inte tvekat på operation men nu? Nej, det är inte rätt!

Men när? Boka om tiden till så fort som möjligt eller boka om operationen till avlivning på torsdag?

Hon får metacam och blötmat för det gör ont att tugga kulorna och hon är överlycklig för all blötmat för den ges bara som smågodis i vanliga fall. Det märks att det gör mindre ont nu när hon får metacam men är hon helt smärtfri? Jag vet inte.

Och jag kan inte låta bli att vara så arg på min vanliga veterinärklinik för jag ville boka in en tid för tänderna redan för två månader sedan men de ansåg inte att det behövdes trots att jag sa att hon åt långsamt och hade fått mycket mer tandsten på ena sidan. Hon hade kunnat få hjälp så mycket snabbare om jag bara legat på ännu mer och tvingat igenom en bokning. Varför gjorde jag inte det?! Jag vet inte. Jag vet inte ens om det hade gått eftersom de inte ville. Detta och en del annat gör att jag mer och mer överväger att byta klinik, men samtidigt så är de väldigt kompetenta och har varit väldigt tillmötesgående tidigare och den andra kliniken i stan vill jag inte gå till så då måste jag ta mig till någon annan stad och jag har ingen bil. Jag vet inte vad som har hänt men jag har hört flera personer säga negativa saker om dem den senaste tiden. Inte om vården för den är fortfarande bra men om deras bemötande mot djurägarna. Jag drar mig för att ringa dit numera för det känns som att de tycker att jag är jobbig som hela tiden kommer dit med småsaker, men det är ju för att jag inte vill att det ska bli stora saker av det. Det måste väl vara bra?! Jag känner mig dömd och som att de tycker att jag är en dålig ägare. Jag vet att jag inte är den bästa hundägaren men jag gör verkligen allt jag är kapabel till för att hundarna ska ha det så bra som det bara går!

Förlåt för lång lång harang av svammel

Min älskade lilla tant

 

[athena_arabians]

Men fy vilket dåligt bemötande av veterinären. Det är ju för att du är en ansvarsfull djurägare som du tar dina djur till veterinären och tar beslut att avliva dem när de mår dåligt.

Verkligen!

Jag älskar mina veterinärer och övrig personal där, de är alltid trevliga och måna om både djur och folk. En tidigare veterinär var inte otrevlig men hade inte så bra social skills med människor men det var helt ok för han var underbar med djuren

 

[sorbifolia]

Usch, nej, det är klart att de borde inte vara ohyfsade eller få dig att känna dig dålig oavsett! Förstår absolut att du blev ledsen. Tyvärr finns det en hel del veterinärer som precis som @athena_arabians säger, inte är särskilt bra vad gäller social skills och bemötande av människor.

Håller med om att bilderna var jättefina, och jag tycker inte alls det är "sjukt" på något vis. Själv har jag gjort något så sjukt som att ta bilder av mina hästar efter att dom är döda, för att ha en form av "bevis" för mig själv som hjälper mig acceptera att de är borta, samtidigt som jag vill visa att döden kan vara vacker... Men jag är nog rätt miljöskadad av att jobba tillsammans med en fotograf som specialiserat sig på att fotografera död... (djur, fåglar och planter)

 

[Lyan]

Tack för era svar

Jag har alltid känt mig så välkommen dit innan det med marsvinen och de räddade livet på Pärla när jag precis fått hem henne.
I vintras, när jag tog upp att Ping började bli förvirrad, så fick jag en rejäl omgång av veterinären som sa det om marsvinen. Dels att han som jag berättat innan att han tyckte att jag borde avliva Ping. Han sa också att en annan (samarbetar med kliniken men är inte anställd) sagt att jag inte går ut med mina hundar och att om han, eller den andra (som inte ens verkar vara inblandad), anmälde mig så skulle mina hundar bli omhändertagna. (Jag håller detta väldigt kort då det är väldigt invecklat)
Jag har pratat med länsstyrelsen och visst höll de med om att mina hundar inte fick tillräckligt med promenader i vintras, det gör jag också, men att det inte ens var i närheten av att de skulle kunna omhänderta dem ens om de ville.
Jag förstår att veterinären tänker på djuren i första hand men hade jag inte lånat bil den dagen så jag var tvungen att lämna den och därmed bli uppfångad av min vän så hade jag troligen gått raka vägen och hoppat framför tåget.
Jag vet att jag inte är världens bästa hundägare men jag gör verkligen allt jag är kapabel till för att hundarna ska må bra och har även tagit hjälp (redan innan jag fick avhyvlingen av veterinären men det hade inte kommit igång ännu då) för att hundarna ska få komma ut på längre promenader utan att min ångest ska sätta stopp (Jag försöker såklart jobba på ångesten också men psykiatrin här suger).
Hade de inte varit så duktiga på den kliniken så hade jag inte gått tillbaka alls. Tack och lov är de andra veterinärerna och sköterskorna trevliga men nu har jag ont i magen så fort jag måste ha kontakt med dem för det känns som att alla vet och dömer mig för hur det var i vintras

 

[Luff]

Du är en bra djurägare. Det är Pings fina liv ett bevis för.

 

[Lyan]

Du är en bra djurägare. Det är Pings fina liv ett bevis för.

Tack

 

[Lyan]

Försöker att inte tänka, bara skjuter ifrån mig så fort hon kommer upp i huvudet men det är svårt. Igår hittade jag en bollkastare billigt på Facebook. Jag tror att hon hade älskat en sådan men de var alltid för dyra. Första tanken gick såklart till att Ping måste få den, sedan kom jag ihåg att hon inte finns mer. Innan idag så skulle jag kalla på Poppy. Hon bara stod och såg upprörd och förvirrad ut när jag började bli irriterad på att jag ropat flera gånger utan att hon kom och plötsligt insåg jag att jag ropade på Ping. Ropade Poppy och hon kom på en gång. Vet inte om det är mitt undermedvetna som försöker få fram tankarna jag trycker bort. Det jobbigaste är matning och promenader för det känns så ojämnt och lite med tre istället för fyra. Jag har plockat undan alla hennes koppel, selar och halsband för att inte bli påmind varje gång jag ska koppla dem men jag letar hela tiden efter de blåa för det blir så fel med bara röda, rosa och gröna. Jag tycker att det ser så tomt och otrassligt ut i hallen nu. Jag förstår ju att det säkert ser knökfullt ut fortfarande för andra men för mig fattas nio koppel, selar och halsband

 

[Lyan]

Positivt var iallafall att Pärla var och fixade sina tänder igår. Det var fruktansvärt jobbigt att boka om tiden från Ping till Pärla men att boka av den när det är så ont om tandtider kändes korkat. Pärla fick så mycket beröm för sina tänder. De behövde bara dra en lös tand och putsa bort litelite tandsten. Hon har en frakturerad kindtand men den har hon haft länge och den sitter så hårt och stör henne inte så den fick sitta kvar denna gången också. Det är rätt bra för en 10,5 år gammal pudel/chihuahua att ha så fina tänder

 

[cili]

Försöker att inte tänka, bara skjuter ifrån mig så fort hon kommer upp i huvudet men det är svårt. Igår hittade jag en bollkastare billigt på Facebook. Jag tror att hon hade älskat en sådan men de var alltid för dyra. Första tanken gick såklart till att Ping måste få den, sedan kom jag ihåg att hon inte finns mer. Innan idag så skulle jag kalla på Poppy. Hon bara stod och såg upprörd och förvirrad ut när jag började bli irriterad på att jag ropat flera gånger utan att hon kom och plötsligt insåg jag att jag ropade på Ping. Ropade Poppy och hon kom på en gång. Vet inte om det är mitt undermedvetna som försöker få fram tankarna jag trycker bort. Det jobbigaste är matning och promenader för det känns så ojämnt och lite med tre istället för fyra. Jag har plockat undan alla hennes koppel, selar och halsband för att inte bli påmind varje gång jag ska koppla dem men jag letar hela tiden efter de blåa för det blir så fel med bara röda, rosa och gröna. Jag tycker att det ser så tomt och otrassligt ut i hallen nu. Jag förstår ju att det säkert ser knökfullt ut fortfarande för andra men för mig fattas nio koppel, selar och halsband
Visa bifogad fil 94171

Vad händer om du tillåter dig att tänka och prata mer om henne?
När jag blev av med min högt älskade 14åriga katt väldigt plötsligt (jag trodde att hon bara behövde dra ut någon tand, som vanligt, men när hon sövts hittades en tumör och det fanns inget att göra) så gjorde jag tvärt emot hur jag brukar. Istället för att trycka undan och bita ihop så valde jag att prata så mycket om henne jag bara orkade. Det spelade ingen roll att tårarna rann under samtal med vänner, för dom var bara ett kvitto på vilken fantastisk tid vi haft ihop. Jag pratade om minnen, orättvisa, skuldkänslor, kärlek. Och det gjorde skillnad för mig, sorgen blev något lättare att bära när jag tillät den att komma fram.

 

[Lyan]

Vad händer om du tillåter dig att tänka och prata mer om henne?
När jag blev av med min högt älskade 14åriga katt väldigt plötsligt (jag trodde att hon bara behövde dra ut någon tand, som vanligt, men när hon sövts hittades en tumör och det fanns inget att göra) så gjorde jag tvärt emot hur jag brukar. Istället för att trycka undan och bita ihop så valde jag att prata så mycket om henne jag bara orkade. Det spelade ingen roll att tårarna rann under samtal med vänner, för dom var bara ett kvitto på vilken fantastisk tid vi haft ihop. Jag pratade om minnen, orättvisa, skuldkänslor, kärlek. Och det gjorde skillnad för mig, sorgen blev något lättare att bära när jag tillät den att komma fram.

Jag beklagar Jag var iallafall någorlunda beredd. Att förlora någon så plötsligt måste vara så mycket hårdare

Jag klarar inte det. Jag kan inte hantera starka känslor oavsett om de är negativa eller positiva. Jag vet inte hur man gör för att hantera känslor, jag får bara ångest och panik

 

[sorbifolia]

Det är jättejobbigt det där, att förlora ett djur och sedan att livet måste gå vidare... Jag förlorade min tävligshäst nu i maj, som jag fött upp själv, och det var nog det värsta jag varit med om. Jag blir tårögd nu bara av att skriva detta. Men jag önskar jag haft mera tid att bara sörja honom, utan att behöva göra andra saker som att gå till jobbet, ta hand om de andra hästarna, osv. Utan för min del tror jag det vore skönt att bara få ligga i sängen och gråta i kanske 2-3 dar.... men det är nog helt olika vad man mår bäst av, i den typen av situationer. Nu har det istället blivit så att jag får gråten i halsen nästan varje gång jag tänker på honom, som blir dagligen... om jag är själv så rinner ofta tårarna med.. Här för ett par dagar sedan var första gång som jag vågade sitta ner och faktiskt titta på bilder av honom, innan har jag tryckt bort och bläddrat förbi alla minnen som kommer upp på fejjan etc.

Vet inte om mitt svammel är till någon hjälp, men ville mest säga att jag förstår och jag tror man måste känna sig fram lite hur man bäst hanterar sorgen.

 

[cambodia]

Råkade klicka på en skratt-smiley, det var verkligen inte meningen om du hann se det