Att hålla fast vid sitt beslut

Skriver denna tråden för att få hjälp att fatta rätt beslut och sedan hålla fast vid det. Eller ja, jag vet vad som är rätt beslut men jag vill inte acceptera det. Ping är 13,5 år och både ser (blind på ett öga och ca 50% blind på andra) och har börjat höra sämre och sämre. Hon är troligen dement och trots att hon har fått medicin mot demens så tycker jag inte att hon har blivit mindre förvirrad.
Nu har hon fått rejäl tandvärk och efter tokjagande på veterinär så lyckades jag få en tid för extraktion av den dåliga tanden på torsdag. Men är det verkligen rätt mot henne? Jag vet innerst inne att det inte längre är det, men jag kan inte acceptera att jag MÅSTE fatta beslutet, samtidigt som jag har det. Pga demensen har hon nog på sin höjd 2-3 månader kvar, om ens det, och att gå och ha tandont en stor del av den tiden är inte ett värdigt avslut. Hade det inte varit för demensen så hade jag inte tvekat på operation men nu? Nej, det är inte rätt!

Men när? Boka om tiden till så fort som möjligt eller boka om operationen till avlivning på torsdag?

Hon får metacam och blötmat för det gör ont att tugga kulorna och hon är överlycklig för all blötmat för den ges bara som smågodis i vanliga fall. Det märks att det gör mindre ont nu när hon får metacam men är hon helt smärtfri? Jag vet inte.

Och jag kan inte låta bli att vara så arg på min vanliga veterinärklinik för jag ville boka in en tid för tänderna redan för två månader sedan men de ansåg inte att det behövdes trots att jag sa att hon åt långsamt och hade fått mycket mer tandsten på ena sidan. Hon hade kunnat få hjälp så mycket snabbare om jag bara legat på ännu mer och tvingat igenom en bokning. Varför gjorde jag inte det?! Jag vet inte. Jag vet inte ens om det hade gått eftersom de inte ville. Detta och en del annat gör att jag mer och mer överväger att byta klinik, men samtidigt så är de väldigt kompetenta och har varit väldigt tillmötesgående tidigare och den andra kliniken i stan vill jag inte gå till så då måste jag ta mig till någon annan stad och jag har ingen bil. Jag vet inte vad som har hänt men jag har hört flera personer säga negativa saker om dem den senaste tiden. Inte om vården för den är fortfarande bra men om deras bemötande mot djurägarna. Jag drar mig för att ringa dit numera för det känns som att de tycker att jag är jobbig som hela tiden kommer dit med småsaker, men det är ju för att jag inte vill att det ska bli stora saker av det. Det måste väl vara bra?! Jag känner mig dömd och som att de tycker att jag är en dålig ägare. Jag vet att jag inte är den bästa hundägaren men jag gör verkligen allt jag är kapabel till för att hundarna ska ha det så bra som det bara går!

Förlåt för lång lång harang av svammel

Min älskade lilla tant

 

[TygerTyger]

Det hedrar dig verkligen att du är stark nog att fatta rätt beslut trots att det är så svårt. Vilken tur att din lilla hund har dig.

 

[Lyan]

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.

När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans
hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska
igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.

Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.

Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt
flyger hon iväg över det gröna gräset. Hennes ben bär henne fortare och fortare tills hon återförenas med den hon älskar. Ni möts i en omfamning som
varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hennes huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på
ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.

Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas...

 

[Lyan]

Tack alla för era svar och förlåt för att jag inte orkar svara er enskilt

 

[Lyan]

Ping fick lulla runt i sin egen takt och äta så många harlortar hon kunde hitta längs vägen till veterinären. När hon blev trött tog jag henne i cykelkorgen. Hon ville inte in till veterinären, hon var rädd. Hon fick sprutan och sedan satt vi på golvet och kastade så mycket godis hon bara kunde proppa i sig. Jag försökte göra hennes tricks som hon älskade men hon kunde inte höra mig längre trots att hon ville och försökte urskilja vad jag sa. Hörseln har försvunnit så fort. När hon blev vinglig tog jag henne i famnen. Hon fick svårt att andas, det ryckte i henne och hon var rädd. Jag kunde inte hjälpa henne. När de äntligen kom med sista sprutan var det över på ett par minuter. Innan de kom ville jag bara därifrån, jag ville inte se henne död, men när hon väl var borta kunde jag inte lämna henne. Jag låg hos henne på golvet med huvudet på hennes skuldra bara för att känna värmen, ha henne så nära det bara gick. Vet inte hur länge jag låg där men plötsligt blev allt tomt, jag hade inte längre kontakt med henne. Jag tror att det var hennes själ som lämnade henne då. Jag ville inte lämna henne men jag fick tvinga mig för jag ville inte känna henne kall och död. Jag vill minnas henne som när hon levde. Det var rätt beslut men det känns så fel. Det var inte fint, hon var rädd. Jag ville inte att det skulle sluta så

 

[DarkInNight]

@Lyan även om hon var rädd så fanns du där hos henne

Jag beklagar verkligen

 

[Tualma]

Å, @Lyan. Vad starkt av dig att ta beslutet och vara med henne hela vägen. Hon kände att du var där och din kärlek, det är jag övertygad om.
Det hade inte blivit bättre om du väntat. Bara sämre.
Många kramar från mig ❤❤❤

 

[pepp]

Beklagar sorgen

 

[SaraXX]

Kram.

Så mycket kärlek du har

 

[athena_arabians]

Ping fick lulla runt i sin egen takt och äta så många harlortar hon kunde hitta längs vägen till veterinären. När hon blev trött tog jag henne i cykelkorgen. Hon ville inte in till veterinären, hon var rädd. Hon fick sprutan och sedan satt vi på golvet och kastade så mycket godis hon bara kunde proppa i sig. Jag försökte göra hennes tricks som hon älskade men hon kunde inte höra mig längre trots att hon ville och försökte urskilja vad jag sa. Hörseln har försvunnit så fort. När hon blev vinglig tog jag henne i famnen. Hon fick svårt att andas, det ryckte i henne och hon var rädd. Jag kunde inte hjälpa henne. När de äntligen kom med sista sprutan var det över på ett par minuter. Innan de kom ville jag bara därifrån, jag ville inte se henne död, men när hon väl var borta kunde jag inte lämna henne. Jag låg hos henne på golvet med huvudet på hennes skuldra bara för att känna värmen, ha henne så nära det bara gick. Vet inte hur länge jag låg där men plötsligt blev allt tomt, jag hade inte längre kontakt med henne. Jag tror att det var hennes själ som lämnade henne då. Jag ville inte lämna henne men jag fick tvinga mig för jag ville inte känna henne kall och död. Jag vill minnas henne som när hon levde. Det var rätt beslut men det känns så fel. Det var inte fint, hon var rädd. Jag ville inte att det skulle sluta så

Du var med henne till slutet så tro mig, hon kände att hennes älskade matte var där Du är så stark som gjorde det bästa för din lilla hund trots att det gjorde ont *stor kram om du vill ha*

 

[cambodia]

 

[svea]

Beklagar verkligen sorgen, Lyan. ❤

 

[Kilauea]

Beklagar

 

[Sel]

Åh Lyan, jag beklagar så! Det viktigaste av allt var att du fattade beslutet och att du var där för henne och med henne hela vägen. Du gav henne allt du kunde, ingen kan göra mer än så.

 

[Lyan]

Tack alla

Jag vet att det var rätt beslut. Jag VET det, men jag kan ändå inte acceptera det, samtidigt som jag kan. Jag vet inte. Just nu känns allt som en dröm, att hon aldrig funnits, att hon alltid bara varit en dröm. Jag vet att det är så jag hanterar sorg, jag knuffar bort, vägrar acceptera och bara låtsas som att inget av det har hänt och det känns så fruktansvärt respektlöst. Ping var levande i 13,5 år och hon fanns hos mig i nästan 12,5 år. Hur kan jag då låtsas som att hon aldrig funnits?!

Sista tiden var hon inte min Ping. Jag minns inte när jag först tog upp hennes förvirring med veterinären. Mina anteckningar säger oktober, det känns inte så längesedan men det måste ju stämma. Jag ville prova medicin på henne men veterinären bara slog bort det och tyckte att jag borde avliva henne för hon såg dåligt och kanske skulle börja höra dåligt snart. Då var hon fortfarande min Ping, det var så lite förvirring att jag undrade om jag inbillade mig och hon hade full livskvalité! I april märkte jag att hon började tugga långsammare och jag försökte få en tid men veterinären tyckte att det var onödigt och jag känner mig hemsk som inte orkade tjata mer än jag gjorde. Jag fick igenom en seniorkoll på blod och urin (då hon ätit kortison 9 år tidigare i livet) och allt såg perfekt ut. Hon fick mycket beröm för hur fin hon var för sin ålder.
Först i sluter av maj fick hon äntligen börja på demensmedicin med hjälp av en annan veterinär men då var det troligen redan för sent för jag märkte ingen skillnad, men hon var fortfarande glad och sig själv den mesta tiden. Förra helgen började hon få riktigt ont när hon tuggade och på måndagen ringde jag alla veterinärer som tog tänder jag kunde komma på men ingen hade tid förutom en som hade tid på torsdag. Jag var först tvungen att blöta maten och sedan helt gå över till blötmat för att få henne att äta. Hon fick också metacam. Det plötsliga foderbytet och sedan insättning av metacam kraschade hennes mage. Anledningen till att hon åt kortison så länge var för att hennes tarmar blev helt förstörda av giardia som hon hade när jag fick hem henne. Hon var då bara skinn och ben och jag kämpade i flera år för att få ordning på hennes mage för ingen talade om för mig att man var tvungen att sanera bort giardia utan jag fick bara direktioner om att avmaska henne och sedan ge henne flagyl i en vecka så fort magen kraschade. Detta höll på ändå tills jag fick in ringorm på marsvinen och sanerade allt, men det är först i efterhand jag insåg sambandet. Jag ville inte att hon skulle behöva gå igenom plågan med att ha så ont i magen igen ända till på torsdag. Jag tror att det var magen som gjorde att jag verkligen bestämde mig. Jag ser nu i efterhand att sista veckan var hon inte alls min Ping längre, hon hade ont och var ännu mer förvirrad än tidigare. Jag har alltid sagt ”jag vet att hon inte kommer att bli så gammal men jag hoppas att hon iallafall får bli 13 år”, och det blev hon ju. Så jag fick ha henne så länge som jag hoppades, även om jag såklart ännu mer hoppades på att hon skulle bli minst 15. Så det var rätt beslut.
Sista tre dagarna fick hon massor av egentid med mig. Vi har tex på grillning hos familjen och hon fick jaga boll (min syster hade en röd boll och den kunde hon se och jaga, men hennes gula boll hemma hade hon jättesvårt att se så det var längesedan hon fick jaga boll så som hon var van och älskade) tills tungan var som en slips och sedan fick hon smaka på lite mat och godis som hon inte fått äta sedan jag fick henne pga magen. Efter det så däckade hon i min famn.
Det finns så mycket mer men det har redan blivit så långt och jag vill inte minnas mer för det gör för ont.
Hon har det bra nu. Hon slipper ha ont och vara förvirrad. Jag har det mindre bra men jag är inte den som var/är viktigast

 

[Trasten]

Visa bifogad fil 93950

Vilken fin bild

 

[Karro-Lina]

Ping fick lulla runt i sin egen takt och äta så många harlortar hon kunde hitta längs vägen till veterinären. När hon blev trött tog jag henne i cykelkorgen. Hon ville inte in till veterinären, hon var rädd. Hon fick sprutan och sedan satt vi på golvet och kastade så mycket godis hon bara kunde proppa i sig. Jag försökte göra hennes tricks som hon älskade men hon kunde inte höra mig längre trots att hon ville och försökte urskilja vad jag sa. Hörseln har försvunnit så fort. När hon blev vinglig tog jag henne i famnen. Hon fick svårt att andas, det ryckte i henne och hon var rädd. Jag kunde inte hjälpa henne. När de äntligen kom med sista sprutan var det över på ett par minuter. Innan de kom ville jag bara därifrån, jag ville inte se henne död, men när hon väl var borta kunde jag inte lämna henne. Jag låg hos henne på golvet med huvudet på hennes skuldra bara för att känna värmen, ha henne så nära det bara gick. Vet inte hur länge jag låg där men plötsligt blev allt tomt, jag hade inte längre kontakt med henne. Jag tror att det var hennes själ som lämnade henne då. Jag ville inte lämna henne men jag fick tvinga mig för jag ville inte känna henne kall och död. Jag vill minnas henne som när hon levde. Det var rätt beslut men det känns så fel. Det var inte fint, hon var rädd. Jag ville inte att det skulle sluta så

Starkt gjort av dig

 

[sorbifolia]

Tröstkramar heart Jag vethur ont det gör. Men det var rätt.


Angående veterinärkliniken, de kanske har för mycket att göra och för lite folk? Djurägande har ju exploderat under pandemin, och det har nog tillkommit en hel del mindre kunniga djurägare... Så försök att inte ta åt dig av deras bemötande.

 

[Lyan]

Tack

 

[Lyan]

Vilken fin bild

Tack Känns lite sjukt att sitta och redigera bilder för att visa att hon är död, men det hjälpte lite med sorgen att göra den och försöka få hennes avslut fint och vackert

Angående veterinärkliniken, de kanske har för mycket att göra och för lite folk? Djurägande har ju exploderat under pandemin, och det har nog tillkommit en hel del mindre kunniga djurägare... Så försök att inte ta åt dig av deras bemötande.

Jag skulle tro att det är så men jag tycker inte att det är rätt att vara tvära ändå. Dock är det mest den ena veterinären, iallafall mot mig. Han tycker inte att jag tar väl hand om hundarna och jag fick även en snäsig kommentar när jag var tvungen avliva två av mina marsvin förra sommaren. Pga ålder och sjukdom fick jag avliva flera marsvin (vill inte räkna) på bara 1-1,5 år och så fick jag då avliva två till pga sjukdom förra sommaren och han sa typ ”jaha, är det dags igen” på ett snäsigt sätt och det gjorde rejält ont för det var ju knappast så att jag avlivade dem för att det var kul

 

[Tualma]

Tack Känns lite sjukt att sitta och redigera bilder för att visa att hon är död, men det hjälpte lite med sorgen att göra den och försöka få hennes avslut fint och vackert

Jag skulle tro att det är så men jag tycker inte att det är rätt att vara tvära ändå. Dock är det mest den ena veterinären, iallafall mot mig. Han tycker inte att jag tar väl hand om hundarna och jag fick även en snäsig kommentar när jag var tvungen avliva två av mina marsvin förra sommaren. Pga ålder och sjukdom fick jag avliva flera marsvin (vill inte räkna) på bara 1-1,5 år och så fick jag då avliva två till pga sjukdom förra sommaren och han sa typ ”jaha, är det dags igen” på ett snäsigt sätt och det gjorde rejält ont för det var ju knappast så att jag avlivade dem för att det var kul

Men fy vilket dåligt bemötande av veterinären. Det är ju för att du är en ansvarsfull djurägare som du tar dina djur till veterinären och tar beslut att avliva dem när de mår dåligt.