Att gråta

[Sel]

Jag gråter typ jämt känns det som ibland. Inte när jag är arg tack och lov (fast det är jag så himla sällan att det varken skulle göra till eller från.) och väldigt sällan bland andra människor, men jag grinar fortfarande över min förlorade hund nästan varje dag till exempel. Två år senare, tack så mycket.
En vecka per månad är det hopplöst, jag kan börja gråta över trädgårdsvideos.
Det känns inte särskilt befriande, men inte negativt heller.

 

[parellikusken]

Ikväll var jag på konsert och fällde tårar. Jag gick dit själv, så satt mitt i publiken och grät. Så skönt.

 

[Cherarriduracell]

Jag gråter förhållandevis lätt men det var ett tag sedan sist nu. För några veckor sedan började jag spontangråta ensam i bilen. Inget hade egentligen hänt, men det var rätt skönt att känna efter på den känslan. Jag tycker inte att det är ett bekymmer att jag gråter, det händer, omvärlden får hantera det. Snarare känner jag att jag gör omvärlden en tjänst som öppnar dörren för att dela med sig av känsloyttringar. Om jag gråter och inte skäms över det kanske någon annan mår lite bättre nästa gång när det är deras tur. Ibland är man ledsen, liksom.

 

[WildWilma]

Jag har extremt svårt att gråta. Tyvärr då jag tror det hade varit bra i vissa situationer. Jag upplever också att jag har lättare att känna riktigt glädje om jag också kan känna mig riktigt ledsen och gråta.

Nu mår jag inte dåligt på något sätt och har stor nytta av mitt jämna humör men inser att jag nog skulle behöva lära mig att "känna" mer men vet inte riktigt hur jag skulle göra det.