Min psykolog pratar mycket om gråt som något läkande och något bra. Men efter ett trauma för 3.5 år sedan förlorade jag en stor del av min förmåga att gråta.
Jag bär på mycket sorg och har ett uppdämt behov av gråt och jobbar mot att kunna lägga motståndet och flykten åt sidan så jag kan gråta igen.
Vas har ni för relation till gråt?
Hur ofta gråter ni?
Hur känns det när ni gråtit? Lättade?
Låt oss prata om gråt.
Jag har aldrig haft lätt.för att gråta. Min mamma har sagt att hon inte tyckte jag grät då jag borde. Oftast bara om det var något oväntat som hände. Som vuxen har det hänt att jag gråtit av sorg när någon dött, men oftast bara en gång per person. Någon gång har jag gråtit för att jag blivit berörd av Guds ande, det är helande. För övrigt är det bara så otrevliga händelser som kan få mig att gråta att gråt inte alls innebär någon lättnad. Min storasyster är tvärt om, hon har väldigt lätt för att gråta. Det har lett till en massa missförstånd då vi växte upp, hon fattade inte hur ledsen jag var ibland bara för att jag inte grät. Jag är inte okänslig utan antagligen ganska medelkänslig, om man kan uttrycka det så. Vi människor är helt enkelt olika.