Att gråta

[Fetaost]

Jag är väldigt delad i gråt. Jag gråter enormt lätt om något är sorgligt, vackert eller om jag blir mycket glad. Men jag ”ögongråter” mest. Storgråta har jag kanske gjort 5 ggr i mitt vuxna liv.
Däremot gråter jag aldrig när jag blir arg, ledsen eller besviken.

 

[nullo-modo]

Sedan jag slutade snusa så gråter jag oftare och i början och alla känslor kom ut i form av att det rann tårar. Extremt jobbig.

Annars är även jag en som gråter när jag är arg eller frustrerad och avskyr det. Känns inte som det tas på alvar att jag är arg när tårar strömmar ner för kinderna.

 

[manda]

Jag är ganska lättgråten. Som yngre grät jag så fort jag skulle prata om något som var viktigt för mig/där jag hade en annan åsikt än den jag skulle prata med och även när jag var arg. Det händer inte lika lätt längre, tröskeln för det är högre men samma tendens finns kvar. Tycker inte längre att det är jobbigt utan brukar sätta ord på det så den andra också vet vad som händer.

Jag gråter ofta som ”känsloskiftare”; känner något, får hum om vad det handlar om, gråter lite, känner mig annorlunda.

Även storgråt är en vanlig del av min repertoar. Nu klarar jag inte riktigt det pga kass andning, men har blivit ganska bra på att släppa fram och sedan trycka på av-knappen innan syresättningen går helt åt fanders. Då får jag ofta fortsätta gråta när jag orkar igen.

Använder gärna film för att aktivera ogråten gråt som känns som den vill komma ut men inte gör det spontant. Eller kanske snarare; att locka fram gråt är ett sätt att röja undan/omforma lite sorg som kommer ut mer gråten.

Kan tycka det känslomässigt är en lättnad att ha gråtit ordentligt men fysiskt är det ibland skönt, ibland baksmällekänsla.

 

[Otherside]

Tidigare i livet var det ett problem för mig, att om jag blev arg och behövde argumentera min sak, började jag gråta. Det var SÅ frustrerande, jag kunde aldrig framföra det jag ville säga pga gråten som tog över. Jag tror det hindrade mig rätt ofta från att ta itu med saker genom argumentation och konfrontation.

Idag reagerar jag inte längre så, jag vet inte vad som hände och när det ändrades. Men min dotter (23) säger samma sak; hur frustrerande det är att alltid brista i gråt när hon blir upprörd, arg, frustrerad, ledsen, behöver konfrontera, känner sig felbehandlad etc etc. Gråten kommer ivägen. Klart man kan argumentera fast man gråter men det är svårt och intrycket blir inte detsamma.....

I övrigt tycker jag gråt är fint och nödvändigt.

 

[the_connemara]

Jag är rätt säker på att man inte kan känna för mycket. Man känner precis så mycket som man behöver. Däremot är det många som inte har färdigheter för att hantera sina känslor på ett sunt sätt och då kan det bli problem.
Tex så försöker många trycka undan eller bli av med känslor vilket bara leder till att känslorna blir ännu starkare.

Men ja Både psykolog och fysioterapeut inom basal kroppsskännedom håller på att göra underverk för att få lite rimligare känslobalans för mig. Innan var det bara kaos och jag var typ livrädd för hade ju ingen kontroll alls. Nu har jag till och med börjat självreglera lite automatisk i de vanligaste situationerna och lättnaden är ju ENORM.

 

[iNHALE]

Jag gråter sällan och ännu mer sällan nu när jag äter antidepressiva som gör en känslomässigt avtrubbad, på gott och ont. Jag kan gråta till sorgliga scener i filmer osv men det är inte riktigt samma som att gråta inifrån sas. Ibland kan det hända att skratt övergår i gråt om jag skrattar helt okontrollerat åt något som jag tycker är roligt. Det blir som någon slags snedtändning i hjärnan till slut och då övergår det vilda skrattet till våldsam gråt istället.

 

[Hoarfrost]

Mitt förhållande till gråt är komplicerat och jag tror att det beror på flera olika faktorer. Dels att jag ser det som att jag förlorar kontrollen och jag hatar att förlora kontrollen. Dels skam. Dels min uppväxt där mamma totalignorerade alla typer av gråt och snarare blev arg när jag grät, och pappa daltade (hatar att bli daltad med )

Sedan aspekten att när jag väl gråter har något fruktansvärt hänt. För min del gråter jag mest som någon form av sista utväg för känslor att ta vägen när jag inte kan uttrycka ilska/frustration/oförrätt. När ilskan blir ignorerad eller jag blir skälld på för att jag uttrycker ilska. Eller när det har varit så pass mycket kaos i huvudet för länge att det inte finns någon annan utväg.

Jag hade aldrig gråtit när någon i min närhet dött, på begravning eller så, för där känner jag att jag måste hålla ihop och trösta andra, lägger mig själv åt sidan. Tills min förra katt dog, då höll jag ihop tills jag hade lämnat veterinären, och metodiskt plockat bort allt som var hans. Sen grät jag, och det var den bästa gråten jag haft. En befrielse i stället för något som förstörde mig inombords ytterligare.

Sen blir man ful också

 

[MiniLi]

Jag gråter sällan och ännu mer sällan nu när jag äter antidepressiva som gör en känslomässigt avtrubbad, på gott och ont. Jag kan gråta till sorgliga scener i filmer osv men det är inte riktigt samma som att gråta inifrån sas. Ibland kan det hända att skratt övergår i gråt om jag skrattar helt okontrollerat åt något som jag tycker är roligt. Det blir som någon slags snedtändning i hjärnan till slut och då övergår det vilda skrattet till våldsam gråt istället.

Jag får alltid rätt mycket tårar när jag skrattar mycket, men det är ju inga ledsna tårar. Du kanske menar att skratt (glädje) övergår i ledsenhet och ledsna tårar?

Gråt kan ju vara på väldigt olika sätt.

 

[iNHALE]

Jag får alltid rätt mycket tårar när jag skrattar mycket, men det är ju inga ledsna tårar. Du kanske menar att skratt (glädje) övergår i ledsenhet och ledsna tårar?

Gråt kan ju vara på väldigt olika sätt.

Ja alltså jag menar ju inte skratt-tårar som kommer av att ögonen tårar sig när man skrattar utan jag menar att det fysiska skrattet övergår i gråt-hulkande.

 

[Tranan]

Jag gråter nu hela tiden
När jag är glad
När jag skrattar
När blir ledsen
När jag blir arg
Ja ni förstår för allt.

 

[screen]

Jag tycker oftast att det är skönt att gråta, och om det gått för lång tid sen mitt senaste gråt försöker jag frammana det på något vis, tex genom sorgliga/fina filmer och youtubeklipp. För mig är gråt ett sätt att rensa tankarna på, och lite som en "omstart" i hjärnan! När jag har pms gråter jag lite för lätt, och då är det inte alls samma förlösande känsla som "vanliga" gråten, grät tex så hysteriskt mycket till Ace Ventura 2 att mitt sällskap undrade om jag skojade, det kändes mest dumt

 

[Enya]

Jag gråter ytterst sällan. Tycker inte att det finns någon mening med det. Känslorna försvinner inte för att jag gråter, inget blir bättre, inget löser sig. Det är bara ett irritationsmoment, inget rationellt liksom. Det kommer tårar ibland, speciellt nu när jag är lite djupt i nere men i övrigt så känner jag inte att gråt ger mig något. Det är bara att bita ihop och ta sig vidare. Å andra sidan är det väl den inställningen som gjort att jag just gått 25 gånger hos psykolog, antar jag... barndomstrauma, undantryckta känslor och allt som pyser över till slut...

Gråter ytterst sällan till film eller serier heller, det är ju film/serier och påhitttat. Men filmen om den japanska hunden som varje dag följde husse till tåget och så en dag kom inte husse tillbaka men hunden fortsatte i resten av sitt liv gå dit för att vänta på husse, där bölade jag mig igen hela filmen. Den är ju baserad på en sann historia- bara tanken på att en stackars hund har gjort så, bandet mellan människan och hans hund, känslan hunden hade när husse inte kom hem.... ALDRIG mer att jag ser den filmen alltså, den fixar jag inte, mitt hjärta svämmar över av sorg!

Med det sagt grät jag för någon kväll sedan till ett avsnitt av Dr Quinn när alla cheyennerna blev dödade av general Custer och hans män- påhittat i den mån att de ju var skådespelare, men sant och så sorgligt. Jag såg avsnittet som 13-14 åring förra gången och grät då också, över grymheten i det.

 

[Gabby_Ossi]

Jag har (tyvärr) väldigt lätt att gråta av typ "skam"-känslor, inte så lätt att gråta av sorg...

 

[parellikusken]

Tack för alla bra svar, tar till mig dom i jakten på gråten

 

[Luff]

Jag är en gråtare. Gråter ofta för en massa olika saker, gråter offentligt, privat, proffesionellt, ibland på möten - även som mötesledare, men upplever det inte som det minsta problematiskt. Jag råkar vara en gråtare, helt enkelt.

Jag är likadan. Jag har inte ont av att jag gråter men om det är för att jag är upprörd och då blir ledsen blir ju andra så knepiga så det skulle jag önska jag kunde stoppa bättre.

 

[Gimlan]

Jag är likadan. Jag har inte ont av att jag gråter men om det är för att jag är upprörd och då blir ledsen blir ju andra så knepiga så det skulle jag önska jag kunde stoppa bättre.

Jag låter andra vara knepiga

 

[Diabetikern]

Innan sambon dog vart det tvunget att hända något rejält innan tårarna kom. Har lättare till ilska.

Efter att sambon dog så kan jag brista i gråt lite varstans. Har inte ont av det. Det får vara som det är. Känner bättre ut än att hålla det inne.

Har jag gråtit rejält så blir jag ofta trött efteråt och orkeslös. Finner ingen ro i det

 

[Badger]

Min psykolog pratar mycket om gråt som något läkande och något bra. Men efter ett trauma för 3.5 år sedan förlorade jag en stor del av min förmåga att gråta.

Jag bär på mycket sorg och har ett uppdämt behov av gråt och jobbar mot att kunna lägga motståndet och flykten åt sidan så jag kan gråta igen.

Vas har ni för relation till gråt?
Hur ofta gråter ni?
Hur känns det när ni gråtit? Lättade?

Låt oss prata om gråt.

Jag har nog inte så lätt för att gråta, vid rätt tillfälle. När jag gråtit känner jag mig varm, mosig och irriterad. Eller senast, förtvivlad, eftersom hästen hade skadats, vilket inte alls ändrades av gråt tyvärr och gråt hjälpte inte henne ett dugg.
Gråter lättast av mycket stress, när jag tagit för mycket på mig, privat, ordnat en fest el dyl. Eller är arg och förtvivlad, varvid det snarare är pinsamt eftersom jag föredrar att vara iskall och förbannad. Och ännu värre om någon försöker trösta, då är man även generad.

 

[Voeux]

Jag gråter inte så ofta utan enbart om jag är väldigt ledsen. Befriande skulle har därmed inte kalla det, jag gråter ju för att jag är förbaskat ledsen över någonting så även efter att gråten upphört så kvarstår ju saken och jag är sannolikt fortfarande förbaskat ledsen över det.

 

[macan]

Jag har ganska svårt gör att gråta "fysiskt" med tårar men har desto lättare att känna sorg "inåt". Har på något sätt en "grundsorg" i mig som Mark Levengood så träffande uttryckt det. Har gråtit min beskärda del så att bara känna sorg är vad jag numera förmår. Gråter aldrig av ilska, frustration etc. Men jag grät spontant och ohejdat häromdagen då jag läste att en tidigare kollega nyss gått bort alldeles för tidigt i livet. Han var en vänlig själ som jag en gång i tiden hade en väldigt fin och viktig relation till. En sån person som alltid fanns där för en trots att jag flyttade 40 mil och det kunde gå år mellan gångerna vi hördes