Att fylla femtio

[Wille]

I höst kommer jag att fylla 50. Jag vill inte. Jag känner bara att hela mitt liv har runnit ifrån mig. Jag har inte åstadkommit något alls och det är för sent för väldigt mycket. Och inte kommer jag få något firande den här gången heller utan jag kommer fortsätta vara obetydlig och osynlig precis som alla andra födelsedagar.

Hur fan hanterar man åldrande? Deppar ihop och väntar på ättestupan?

 

[Luff]

50 är inte gammalt. Det är väl minst 25 år kvar. Och tänk så mycket en hann på sina första 25 år. Tänk på allt du kan nu. All kunskap du kan använda. Jag vet att det är tungt och mörkt för dig men det är inget som åldern har inverkan på. 48 eller 52. Ingen skillnad.

 

[Huggorm]

Det finns ju även fördelar med att bli äldre. En del sociala "krav" som kan vara svåra att uppfylla försvinner eller mattas av

 

[Tajger]

Jag har hunnit förbi 60 också och några år till så är jag pensionär när hände det, liksom?
Men jag tror att man ska inte tänka så mycket i siffror, utan bara göra det man vill och kan. Acceptera att man inte studsar ur sängen längre på morgnarna, kroppen blir äldre även om inte hjärnan fattar det.
Jag lever lite efter att det jag inte kan ändra är inte lönt att lägga energi på, ålder, vädret, elpriset mm. Bara att göra sitt bästa Lätt att säga, men det funkar för mig, för det mesta. Snö blir jag lite förbannad på

 

[sjoberga]

Jag har hunnit förbi 60 också och några år till så är jag pensionär när hände det, liksom?
Men jag tror att man ska inte tänka så mycket i siffror, utan bara göra det man vill och kan. Acceptera att man inte studsar ur sängen längre på morgnarna, kroppen blir äldre även om inte hjärnan fattar det.
Jag lever lite efter att det jag inte kan ändra är inte lönt att lägga energi på, ålder, vädret, elpriset mm. Bara att göra sitt bästa Lätt att säga, men det funkar för mig, för det mesta. Snö blir jag lite förbannad på

Just studsandet ur sängen på morgnarna har blivit mycket bättre med åldern för egen del, men trötthet på kvällarna istället - kostar mycket att vara uppe sent. Men jag tänker också att man får acceptera och anpassa sig, för de flesta handlar det inte om att de kroppsliga förmågorna droppar enormt kring 50 eller 60-strecket, vi lever allt friskare och längre även om det finns undantag. Och istället kommer andra förmågor till med all den erfarenhet och kunskap man lyckats erhålla.

 

[bettysmatte]

Jag mår mycket bättre, och trivs mycket bättre med mig själv, som 50+ än som 20+.... Jag har bättre självförtroende och vågar anta fler utmaningar.

 

[Wille]

Tack för alla svar.

Hur hanterar man besvikelsen över att aldrig ha kunnat gå en högre utbildning och aldrig kunnat tävla i dressyr eller hoppning? Och jag ser bara framför mig hur jag kommer fortsätta livet ensam och fattig. Och invänta krämporna.

Men någon fegis har jag aldrig varit. Om man inte räknar panikångesten förstås. Då har jag varit feg. Men det är ju något som aldrig går över. Kommer få kämpa med det resten av livet.

Önskar mig ett bra liv eller att jag bara kunde få dö om jag inte får det.

 

[sjoberga]

Tack för alla svar.

Hur hanterar man besvikelsen över att aldrig ha kunnat gå en högre utbildning och aldrig kunnat tävla i dressyr eller hoppning? Och jag ser bara framför mig hur jag kommer fortsätta livet ensam och fattig. Och invänta krämporna.

Men någon fegis har jag aldrig varit. Om man inte räknar panikångesten förstås. Då har jag varit feg. Men det är ju något som aldrig går över. Kommer få kämpa med det resten av livet.

Önskar mig ett bra liv eller att jag bara kunde få dö om jag inte får det.

50-strecket i sig hindrar vare sig högre utbildning eller tävlande i dressyr eller hoppning. Reglerna för studier har gjort att det funkar allt högre i ålder.

Men man får ju skruva ambitionsnivån till något som är inom räckhåll när det gäller tävlandet, dvs börja med enkla tävlingar i en form som funkar i ens liv och om det går bra ta det någon nivå till om man vill. Besvikelsen över att ha missat toppförsöken får 99,9% ta långt innan 50 är i sikte.

 

[tanten]

I höst kommer jag att fylla 50. Jag vill inte. Jag känner bara att hela mitt liv har runnit ifrån mig. Jag har inte åstadkommit något alls och det är för sent för väldigt mycket. Och inte kommer jag få något firande den här gången heller utan jag kommer fortsätta vara obetydlig och osynlig precis som alla andra födelsedagar.

Hur fan hanterar man åldrande? Deppar ihop och väntar på ättestupan?

Åldrande....
det är en dum beteckning. Vi är den vi är. Att saker nöts, det händer med alla ting runt oss. Men ändå är det samma grej.
Du är du. Oavsett om du är 30 eller 50.

Du har en benägenhet att se dina tillkortakommanden och eländet i livet väldigt starkt? Och du piskar dig själv rätt hårt.

Åldrande har väldigt många fördelar och är dessutom inget du kan göra nåt åt. Och det man inte kan förändra är det inte nån mening med att älta. "alla klagar på vädret men ingen gör åt åt det".

Jag är betydligt mycket äldre och har ett gott liv. Men det har jag skapat själv. Hade jag haft ett elände hade det varit min egen förtjänst. Man kan aldrig skylla sitt eget livs vedermödor på andra.

 

[Wille]

Åldrande....
det är en dum beteckning. Vi är den vi är. Att saker nöts, det händer med alla ting runt oss. Men ändå är det samma grej.
Du är du. Oavsett om du är 30 eller 50.

Du har en benägenhet att se dina tillkortakommanden och eländet i livet väldigt starkt? Och du piskar dig själv rätt hårt.

Åldrande har väldigt många fördelar och är dessutom inget du kan göra nåt åt. Och det man inte kan förändra är det inte nån mening med att älta. "alla klagar på vädret men ingen gör åt åt det".

Jag är betydligt mycket äldre och har ett gott liv. Men det har jag skapat själv. Hade jag haft ett elände hade det varit min egen förtjänst. Man kan aldrig skylla sitt eget livs vedermödor på andra.

Har jag skyllt mitt kassa liv på andra? Nej, det har jag inte. Men ska man skylla på någon så är det mina föräldrar som gav mig en otrygg uppväxt med misshandel och annat. Tror det är därför jag lidit av så mycket ångest genom livet och som hindrat mig att ha ett bra liv eftersom jag varken kunnat utbilda mig eller kunnat jobba i den utsträckning jag velat.

Och min jävla autism som jag drabbats av är också ett hinder jag inte kan göra ett skit åt. Den hindrar mig också att leva det liv jag vill leva.

Känner att jag borde inte ha fötts.

 

[Otherside]

Jag är ännu lite äldre än dig och hade väldigt gärna varit bara 50 I min ålder nu känner jag ibland ett uns av panik (mild sådan) över att mitt timglas börjat rinna ut och mycket av det jag vill göra, måste göras snart eller aldrig hinna bli av. Det har istället fått mig att fokusera, rensa bland alla måsten som tar energi och tid, och lägga vikt på mig själv och det jag längtar efter att få göra. Jag har lagt in en högre växel, fast på ett positivt sätt och inte stressat. Stress är en av de saker jag försöker rensa bort.

50 ÄR ingen ålder, Wille, idag räknas man fortfarande som rätt ung vid 50. Om jag vore 50 skulle jag vara jätteglad. Det finns egentligen inget som hindrar dig från det du vill göra, annat än du själv, och det är det du behöver jobba med. Resten är en baggis.

 

[Tajger]

Tack för alla svar.

Hur hanterar man besvikelsen över att aldrig ha kunnat gå en högre utbildning och aldrig kunnat tävla i dressyr eller hoppning? Och jag ser bara framför mig hur jag kommer fortsätta livet ensam och fattig. Och invänta krämporna.

Men någon fegis har jag aldrig varit. Om man inte räknar panikångesten förstås. Då har jag varit feg. Men det är ju något som aldrig går över. Kommer få kämpa med det resten av livet.

Önskar mig ett bra liv eller att jag bara kunde få dö om jag inte får det.

Jag var 54 när jag dressyrdebuterade Och 57 när jag agilitydebuterade men visst, det kräver ju en viss ekonomi men det går

 

[Otherside]

Jag var 54 när jag dressyrdebuterade Och 57 när jag agilitydebuterade men visst, det kräver ju en viss ekonomi men det går

När min farmor i England blev änka för några år sen, var hon över 70. Hon skaffade hundar, billiga BC:s från gårdar eller omplacerade unghundar, började träna agility och nu, vid snart 80, är hon fantastisk och vinner tävlingar hela tiden. Pga sin ålder springer hon inte lika snabbt som de yngre förarna, så hon har blivit extremt duktig på att fjärrdirigera bättre än de andra. Ni skulle se henne på film - OCH hennes hundar har aldrig kostat mycket (hon lever rätt fattigt) men de hon fått/köpt har hon förvaltat på ett fenomenalt sätt.

 

[Raderad medlem 68338]

I samband med att jag fyllde 40 låg jag på sjukhus. Så det blev inget större firande, men jag tänker att jag firar lite då och då i vardagen istället.
Det verkar som att du fokuserar mycket på vad som inte blev och vad som hade kunnat bli. Det är nog en fälla som inte gör gott för ditt mående. Det är väldigt få som gjorde allt de önskade i livet. Dock är ju livet inte slut vid 50 så du har gott om tid att forma till liv!
Jag tror inte att det alltid är av godo att hamna i martyrskap, att se tillbaka på tex en barndom som inte var vad man önskat. Jag menar inte att man ska förtränga svåra saker, men att man kanske måste gå vidare ändå. En av mina bästa vänner hade en hemsk barndom med övergrepp såväl fysiska som psykiska. Idag är hon en sjävständig person med ett stort driv och med goda relationer. En annan god vän blev aldrig accepterad för den han var som barn/ung. Hans mamma har fortfarande inte accepterat att han är gift med en man sen 10 år tillbaka. För henne är han död. Han har ändå ett gott liv och är en av de mest positiva och också fina människor jag känner.

 

[tanten]

Har jag skyllt mitt kassa liv på andra? Nej, det har jag inte. Men ska man skylla på någon så är det mina föräldrar som gav mig en otrygg uppväxt med misshandel och annat. Tror det är därför jag lidit av så mycket ångest genom livet och som hindrat mig att ha ett bra liv eftersom jag varken kunnat utbilda mig eller kunnat jobba i den utsträckning jag velat.

Och min jävla autism som jag drabbats av är också ett hinder jag inte kan göra ett skit åt. Den hindrar mig också att leva det liv jag vill leva.

Känner att jag borde inte ha fötts.

Nu ska jag vara hård. Du vet att jag inte vill nåt illa. Men hård.

Inte skylla på andra? Läs din text en gång till. Det är ju exakt det du gör!
-Din uppväxt har gett dig ångest och otrygghet
-Ångesten har hindrat dig från ett bra liv.
-Autismen är ett hinder för ett bra liv.

Allt är hinder utifrån - inte inifrån dig själv.
Vi har alla olika förutsättningar. Det enda alternativ som finns är att agera utifrån förutsättningarna.

/bistertanten - i all välmening

 

[Wille]

Jag är ännu lite äldre än dig och hade väldigt gärna varit bara 50 I min ålder nu känner jag ibland ett uns av panik (mild sådan) över att mitt timglas börjat rinna ut och mycket av det jag vill göra, måste göras snart eller aldrig hinna bli av. Det har istället fått mig att fokusera, rensa bland alla måsten som tar energi och tid, och lägga vikt på mig själv och det jag längtar efter att få göra. Jag har lagt in en högre växel, fast på ett positivt sätt och inte stressat. Stress är en av de saker jag försöker rensa bort.

50 ÄR ingen ålder, Wille, idag räknas man fortfarande som rätt ung vid 50. Om jag vore 50 skulle jag vara jätteglad. Det finns egentligen inget som hindrar dig från det du vill göra, annat än du själv, och det är det du behöver jobba med. Resten är en baggis.

Jag har ju brottats med ångest i stort sett hela livet och det är ju inget jag någonsin blir av med. Jag kan bara vara mer eller mindre symptomfri. Men ångesten är ett väldigt stort hinder i mitt liv.

 

[åke]

Åldrande....
det är en dum beteckning. Vi är den vi är. Att saker nöts, det händer med alla ting runt oss. Men ändå är det samma grej.
Du är du. Oavsett om du är 30 eller 50.

Du har en benägenhet att se dina tillkortakommanden och eländet i livet väldigt starkt? Och du piskar dig själv rätt hårt.

Åldrande har väldigt många fördelar och är dessutom inget du kan göra nåt åt. Och det man inte kan förändra är det inte nån mening med att älta. "alla klagar på vädret men ingen gör åt åt det".

Jag är betydligt mycket äldre och har ett gott liv. Men det har jag skapat själv. Hade jag haft ett elände hade det varit min egen förtjänst. Man kan aldrig skylla sitt eget livs vedermödor på andra.

Jag fyller strax 53 år . Jag märker ingen skillnad från 50 till 52 tex. Man får helt enkelt ta det som det är.

 

[turbofling]

Jag känner lite som du, kanske inte vad jag har gjort i livet, men lite panik över att bli äldre.
Jag fyller 40 nästa ar, min mamma dog (cancer) straxt efter hon hade fyllt 50 och i mitt huvud tänker jag att jag kanske bara har 10 ar kvar att leva, helt ologiskt egentligen men man tänker inte alltid logiskt.

 

[Wille]

I samband med att jag fyllde 40 låg jag på sjukhus. Så det blev inget större firande, men jag tänker att jag firar lite då och då i vardagen istället.
Det verkar som att du fokuserar mycket på vad som inte blev och vad som hade kunnat bli. Det är nog en fälla som inte gör gott för ditt mående. Det är väldigt få som gjorde allt de önskade i livet. Dock är ju livet inte slut vid 50 så du har gott om tid att forma till liv!
Jag tror inte att det alltid är av godo att hamna i martyrskap, att se tillbaka på tex en barndom som inte var vad man önskat. Jag menar inte att man ska förtränga svåra saker, men att man kanske måste gå vidare ändå. En av mina bästa vänner hade en hemsk barndom med övergrepp såväl fysiska som psykiska. Idag är hon en sjävständig person med ett stort driv och med goda relationer. En annan god vän blev aldrig accepterad för den han var som barn/ung. Hans mamma har fortfarande inte accepterat att han är gift med en man sen 10 år tillbaka. För henne är han död. Han har ändå ett gott liv och är en av de mest positiva och också fina människor jag känner.

Jag har aldrig blivit firad. Varken vid 20, 30 eller 40. Knappt ens när jag tog studenten. Fick väl bara lite blommor när jag kom hem. Inget annat.

Jag känner mig så fruktansvärt obetydlig och värdelös som människa. Är ju också alltid ensam.

Nu ska jag vara hård. Du vet att jag inte vill nåt illa. Men hård.

Inte skylla på andra? Läs din text en gång till. Det är ju exakt det du gör!
-Din uppväxt har gett dig ångest och otrygghet
-Ångesten har hindrat dig från ett bra liv.
-Autismen är ett hinder för ett bra liv.

Allt är hinder utifrån - inte inifrån dig själv.
Vi har alla olika förutsättningar. Det enda alternativ som finns är att agera utifrån förutsättningarna.

/bistertanten - i all välmening

Det där drog jag ju inte upp förrän du tog upp att skylla vedermödor på andra. Vilket jag alltså inte gjort tidigare.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag har aldrig blivit firad. Varken vid 20, 30 eller 40. Knappt ens när jag tog studenten. Fick väl bara lite blommor när jag kom hem. Inget annat.

Jag känner mig så fruktansvärt obetydlig och värdelös som människa. Är ju också alltid ensam.

Jag brukar bjuda in själv när jag vill fira ngt!