Att fråga vad någon jobbar med?

[Breaktown]

Liten lista över
samtalsämnen/frågor, fyll gärna på

vad gör dej glad?
vad tyckte du om X?
vad gillar du att göra?
Prata om omgivningarna där ni är.
Lyssna till den du pratar med
var inte rädd för tystnaden.
Hur känner du (till) Y?

Jag vet inte. Om vi nu pratar om samtalsämnen med en person man träffat för första gången, så känns frågor som "vad gör dig glad" osv jättemärkliga. Ska man få till ett någolunda flytande samtal med någon man pratar med för första gången så är det ju mycket lättare med frågor med "faktasvar" än att man ska reflektera osv. Inte för att jag vill jämföra en pratstund med en intervju, men när man är på anställningsintervjun tycker iaf jag att de konkreta frågorna om vad jag gjort tidigare är betydligt bekvämare än vad som är mina bästa egenskaper och liknande.

Att lyssna till den man pratar med är en väldigt bra grej, så länge inte båda kör på den den taktiken det svåra är ju när man måste vara den drivande i kallpratet, utan att framstå som en intervjuare.

 

[Badger]

Jag vet inte. Om vi nu pratar om samtalsämnen med en person man träffat för första gången, så känns frågor som "vad gör dig glad" osv jättemärkliga. Ska man få till ett någolunda flytande samtal med någon man pratar med för första gången så är det ju mycket lättare med frågor med "faktasvar" än att man ska reflektera osv. Inte för att jag vill jämföra en pratstund med en intervju, men när man är på anställningsintervjun tycker iaf jag att de konkreta frågorna om vad jag gjort tidigare är betydligt bekvämare än vad som är mina bästa egenskaper och liknande.

Att lyssna till den man pratar med är en väldigt bra grej, så länge inte båda kör på den den taktiken det svåra är ju när man måste vara den drivande i kallpratet, utan att framstå som en intervjuare.

Himla svårt det här tycker jag. Lättast är ju att inte ta reda på mer om en person i sig utan att prata om någonting helt annat. Men då ska man ju runda saker som politik och miljö osv. Men jag är ju oerhört dålig på att prata med frisörer tex. Däremot pratar jag gärna tågförsening eller vad som helst om jag hamnar i en grupp människor på någon plats.

Tänker att det beror på plats och situation och konversationsoffer, om den andre inte hjälper till alls så är man ju nästan körd. En gång satt jag mittemot en tystlåten IT kille och bredvid en annan, IT är ju intressant men de var inte på någon nivå där jag kunde bidra. Uppenbarligen hade de kläckt ur sig vad de jobbade med, antagligen frågat mig vad jag jobbade med och konstaterat det var hopplöst ointressant. Så jag gav bara upp och sa till den ene att den andre hade åsikt X om Y, så fick jag lyssna på dem resten av kvällen istället...

 

[Lovisaleonora]

Himla svårt det här tycker jag. Lättast är ju att inte ta reda på mer om en person i sig utan att prata om någonting helt annat. Men då ska man ju runda saker som politik och miljö osv. Men jag är ju oerhört dålig på att prata med frisörer tex. Däremot pratar jag gärna tågförsening eller vad som helst om jag hamnar i en grupp människor på någon plats.

Tänker att det beror på plats och situation och konversationsoffer, om den andre inte hjälper till alls så är man ju nästan körd. En gång satt jag mittemot en tystlåten IT kille och bredvid en annan, IT är ju intressant men de var inte på någon nivå där jag kunde bidra. Så jag gav bara upp och sa till den ene att den andre hade åsikt X om Y, så fick jag lyssna på dem resten av kvällen istället...

Sådär kan det ju bli om folk inte har normal uppfostran och hyfs och inser att det kan vara läge att inkludera andra i samtalet. Kruxet är ju att hitta en gemensam grund att gräva ur.

 

[Badger]

Sådär kan det ju bli om folk inte har normal uppfostran och hyfs och inser att det kan vara läge att inkludera andra i samtalet. Kruxet är ju att hitta en gemensam grund att gräva ur.

Jo precis, båda tyckte ju att konversationen med mig var totalt ointressant och det var mycket bättre att de pratade med varandra i alla fall.

 

[rtf]

Jag har inga problem att berätta vad jag jobbar med, min utbildning och sedan yrkeskarriär är något jag är stolt över. Dessutom utbyter jag gärna fakta från andra yrkeskategorier, så att fråga vad någon jobbar med ingår. Upplever att outbildade helst inte vill prata jobb. Vi som till viss del ”är” våra jobb (undantag finns) har inga problem att dela erfarenheter från jobb.

 

[Lovisaleonora]

Jo precis, båda tyckte ju att konversationen med mig var totalt ointressant och det var ganska plågsamt att ingen sa någonting.

Vissa gånger ger jag bara upp och ser det som en utmaning att lyssna, att försöka förstå något jag inte fattar ett dyft av och att helt enkelt bara utöva tålamod

 

[Badger]

Vissa gånger ger jag bara upp och ser det som en utmaning att lyssna, att försöka förstå något jag inte fattar ett dyft av och att helt enkelt bara utöva tålamod

Ja alltså det hade ju verkligen funkat, och jag lyckas normalt uppbringa ett intresse för nästan precis vad som helst. Men de hade inget intresse av att säga någonting man kunde lyssna på. Eller fråga och lyssna på svaret (och om de frågade om mitt jobb så är det inte så konstigt, det är som en fallande platt sten med svar som högst funkar i en mässmonter).

Men det blev ju mycket bra, de kunde prata hela kvällen med varandra och jag kunde glädjas åt att jag ordnade saken (de skulle aldrig upptäckt sitt gemensamma intresse eftersom de inte pratade med varandra heller).

 

[tuaphua]

Apropå inte avslöja sitt yrke.

Min mamma är överläkare. Hon har genom årens lopp fått otaliga frågor om diverse hälsoproblem och mediciner genom åren, både från släkt och vänner men också från ytterst ytligt bekanta.
Det har till och med hänt att grannar (som hon knappt sagt ett ord till) har ringt på dörren och frågat om hon kan skriva ut mediciner, bara sådär Hon har inte varit överlycklig över att bli störd på en lördagskväll av någon som hon inte ens känner om man säger så.

Sambon är kiropraktor och hatade då han bodde i en stad där han då hade en klinik. Så fort han skulle handla, hämta unge i skolan etc så mötte han folk som ville diskutera sina krämpor. Han var så glad att flytta.
Och om jobbet kommer upp på ngt vis vill så många ha behandlingar. Och det då på den tid de inte jobbar utan är lediga. Vilket då han inte ska vara, eller? Just iom att det också är negativa saker de vill dela så blir det ju ännu tristare när ALLA ska göra det.

Jag är tränare(häst) och har stått i stall där folk kommer och parkerar sig vid en tex om jag mockar och så vill de då ha råd och tips och tycker att de liksom ska få en gratis teorilektion på 40 min ofta istället för att låta mig vara på min fritid och boka en lektion.
Kan också ofta bli att folk vill dra sin historia/visa video och undrar om jag "har tips".
Om de nu jobbar på bank eller är läkare frågar inte jag dem i 40 min om mitt fondspar eller ska visa min tå som jag slog i förra veckan.

 

[Enya]

Det är intressant det där. Jag pratar mycket hellre om vad jag jobbar med, eller om varför jag har 50 % sjukersättning och därmed inte jobbar lika mycket som man "ska", än svarar på frågan "vad lyssnar du på för musik?". DET är ju en privat fråga. Det är inte något jag funderat på tidigare, men insåg en gång när jag fick frågan (av min psykolog ) att det inte alls känns bekvämt att svara på just DEN frågan egentligen. Vad jag lyssnar på och gillar är ju ganska djupt rotat för min del, säger ju en del om mig som person. Inget jag hade funderat på tidigare, som sagt, men insåg där och då det obekväma i att öppna mig och blotta mitt inre så tydligt.

Jag är en sådan person som har ett astråkigt liv, på riktigt, så fritidsintresse, tja, det skulle väl bli ett mycket kort samtal i så fall och sedan tystnad, om den frågan ställdes.

Det är faktiskt inte lätt att veta hur man ska prata med andra människor, därför är det bättre om människor kanske vore ärligare och antingen pratar bort det man inte vill svara på eller säger rakt ut att man inte vill svara- och så får man förstås respektera det. Om fler gjorde så tror jag samtal skulle fungera enklare.

 

[hastflicka]

Men är det verkligen så? Jag har aldrig någonsin fått en sådan kommentar någonsin, inte heller någon jag känner. Dom enda gångerna jag ser sånt är på forum på nätet av anonyma. Jag har aldrig träffat på någon som tror att det är så skönt och roligt att vara "ledig" jämt och ständigt. Dom flesta människor är faktiskt väldigt trevliga om dom får en chans.

Det där går att jobba med sig själv så att man blir trygg i sej själv och kan förklara kortfattat problemet. Det är inget att skämmas för och när man inser att världen inte är så dömande och hemsk som man tror och man blir tillfreds med sitt liv och accepterar faktum att det är som det är så blir det lättare.

Fast ... nar jag var medfoljande hustru vid utlands job och sa fort jag kom tillbaka till Sverige fick fragan, "Men vad gööör du hela dagarna" fran i stort sett alla utom mycket nara vanner tycker jag det tyder pa att de som SAGER att de blir domda som "latmaskar" eller liknande faktiskt blir det.

Jag kan forsakra dig att jag var totalt trygg i mig sjalv men att jag blev "domd" som latmask eller mindre varld var helt klart. Da hade jag nyligen kommit med tre barn till ett nytt land med annat sprak och bara att handla och ta reda pa hur forpackningar pa varor jag ville ha sag ut, var ett mammut job.

 

[TinyWiny]

Men är det verkligen så? Jag har aldrig någonsin fått en sådan kommentar någonsin, inte heller någon jag känner. Dom enda gångerna jag ser sånt är på forum på nätet av anonyma. Jag har aldrig träffat på någon som tror att det är så skönt och roligt att vara "ledig" jämt och ständigt. Dom flesta människor är faktiskt väldigt trevliga om dom får en chans.

Det där går att jobba med sig själv så att man blir trygg i sej själv och kan förklara kortfattat problemet. Det är inget att skämmas för och när man inser att världen inte är så dömande och hemsk som man tror och man blir tillfreds med sitt liv och accepterar faktum att det är som det är så blir det lättare.

Då är du bara att gratulera. 9 gånger av 10 när jag träffar någon ny människa och hen får veta att jag är förtidspensionerad så säger de just så. De säger det förhoppningsvis inte igen dock för har jag minsta ork får de veta att det inte alls är så och att jag gärna byter med hen direkt.

Du tror inte hen har gjort och ständigt gör det? Nu är det ju du som är dömande som tror att hen inte gör det. Hen känner ju som hen känner oavsett vad du eller någon annan tycker och jo, tyvärr dömer väldigt många och det hårt.

 

[Mineur]

Kom att tänka på den här tråden idag när jag frågade en person i stallet vad hen jobbar med (formulerat som "what do you do?") - men det först efter att hen själv sagt att hon fått avboka flera av sina kunder idag p.g.a. vädret. Hen förde alltså själv in samtalet på något relaterat till sitt jobb och då kändes det naturligt att fråga.

Jag insåg då, som flera andra skrivit om redan, att mina jobb-relaterade frågor nog alltid behöver föregås av något sådant. Det skulle ligga ganska långt borta för mig att fråga rakt ut, utan kontext, "vad jobbar du med?" - trots att jag personligen som sagt inte tycker att det är en privat fråga och trots att jag verkligen skulle vara intresserad av svaret.

 

[Breaktown]

Fast ... nar jag var medfoljande hustru vid utlands job och sa fort jag kom tillbaka till Sverige fick fragan, "Men vad gööör du hela dagarna" fran i stort sett alla utom mycket nara vanner tycker jag det tyder pa att de som SAGER att de blir domda som "latmaskar" eller liknande faktiskt blir det.

Jag kan forsakra dig att jag var totalt trygg i mig sjalv men att jag blev "domd" som latmask eller mindre varld var helt klart. Da hade jag nyligen kommit med tre barn till ett nytt land med annat sprak och bara att handla och ta reda pa hur forpackningar pa varor jag ville ha sag ut, var ett mammut job.

Jag tror att reaktionerna på att någon är "hemmafru" i Sverige är annorlunda än reaktionerna på att någon är sjukskriven eller liknande. Eftersom det är ett (i Sverige) frivilligt val att inte jobba och ganska ovanligt. Upplägget att någon väljer att inte förvärvsarbeta och istället lägga tid på välgörenhet är också väldigt ovanligt i Sverige, och väcker säkert frågor.

Sen menar jag såklart inte att det är okej att vara dömande eller att tro att någon är latmask. Eller att medföljande expat-hustru/make är jämförbart med folks bild av en hemmafru. Jag har en nära släkting som är diplomat, hans fru har på pappret aldrig jobbat men har i praktiken varit heltidssysselsatt hela livet ändå.

 

[Ramona]

Att som sjukskriven/förtidspensionär få frågan om vad man jobbar med kan vara tungt på flera sätt. Dels för att det som för mig kan vara personens stora sorg i livet att inte kunna jobba, dels för att folk då lätt blir gränslösa och börjar fråga varför och jag är inte alls intresserad av att stå där och rabbla diagnoser och prata om eländet som jagar mig (nej jag skäms inte men anser inte att folk har med det att göra) och dels för att man inte igen vill höra, "åh gud vad skönt! Så bra du har det som slipper jobba! Tänk att vara ledig jämt" och dels för att alldeles för många ser sjukskrivna som parasiter. När man är sjuk är man aldrig någonsin ledig ens för en enda minut. Man lever ständigt 24/7 365 dagar om året med den/de åkommorna man har hängande efter sig och man får aldrig någonsin en paus. Att friska människor inte förstår det gör det hela än värre när de då vräker ur sig "åh så skönt att få vara ledig jämt!"

Fast det där är ju också en fördom. Bara för att någon jobbar innebär det inte att deras liv i övrigt är problemfria, att de inte har sjukdomar eller mår dåligt. De flesta människor har nog någon typ av åkomma även om de inte pratar om det.

Finns ju massor med människor som har värk och ständigt lever med åkommor, men som kämpar på och jobbar ändå. Det är faktiskt få förunnat att få sjukpenning och slippa jobba trots åkommor. De som ligger på gränsen har nog inte det speciellt roligt.

 

[hastflicka]

Jag tror att reaktionerna på att någon är "hemmafru" i Sverige är annorlunda än reaktionerna på att någon är sjukskriven eller liknande. Eftersom det är ett (i Sverige) frivilligt val att inte jobba och ganska ovanligt. Upplägget att någon väljer att inte förvärvsarbeta och istället lägga tid på välgörenhet är också väldigt ovanligt i Sverige, och väcker säkert frågor.

Sen menar jag såklart inte att det är okej att vara dömande eller att tro att någon är latmask. Eller att medföljande expat-hustru/make är jämförbart med folks bild av en hemmafru. Jag har en nära släkting som är diplomat, hans fru har på pappret aldrig jobbat men har i praktiken varit heltidssysselsatt hela livet ändå.

Fast det var kanske lite vad jag menade. Om nagon fragar vad man jobbar med och far svaret att man inte jobbar kan de ju inte veta varfor, men manga har har ju upplevt att de fatt valdigt dommande svar. Vilket stammer bra med min erfarenhet fran Sverige i just den fragan. Ingen har ju nagot att gora med VARFOR man inte jobbar.

Oh, och jag sa inte att jag agnade mig at valgorenhet ... jag svarade alltid att jag lag pa soffan och at bonbons, alternativt att jag satt pa soffan och drack vin.

 

[Breaktown]

Fast det var kanske lite vad jag menade. Om nagon fragar vad man jobbar med och far svaret att man inte jobbar kan de ju inte veta varfor, men manga har har ju upplevt att de fatt valdigt dommande svar. Vilket stammer bra med min erfarenhet fran Sverige i just den fragan. Ingen har ju nagot att gora med VARFOR man inte jobbar.

Oh, och jag sa inte att jag agnade mig at valgorenhet ... jag svarade alltid att jag lag pa soffan och at bonbons, alternativt att jag satt pa soffan och drack vin.

Jag förstod ditt inlägg som att att du fick reaktionen om vad du gör hela dagarna efter att du berättade att du var medföljande hustru på utlandsjobb, så att folk visste förutsättningarna. Då missförstod jag

 

[Ray]

Sambon är kiropraktor och hatade då han bodde i en stad där han då hade en klinik. Så fort han skulle handla, hämta unge i skolan etc så mötte han folk som ville diskutera sina krämpor. Han var så glad att flytta.
Och om jobbet kommer upp på ngt vis vill så många ha behandlingar. Och det då på den tid de inte jobbar utan är lediga. Vilket då han inte ska vara, eller? Just iom att det också är negativa saker de vill dela så blir det ju ännu tristare när ALLA ska göra det.

Jag är tränare(häst) och har stått i stall där folk kommer och parkerar sig vid en tex om jag mockar och så vill de då ha råd och tips och tycker att de liksom ska få en gratis teorilektion på 40 min ofta istället för att låta mig vara på min fritid och boka en lektion.
Kan också ofta bli att folk vill dra sin historia/visa video och undrar om jag "har tips".
Om de nu jobbar på bank eller är läkare frågar inte jag dem i 40 min om mitt fondspar eller ska visa min tå som jag slog i förra veckan.

Håller med men poängterar igen att detta konstant händer min sambo som jobbar på bank... Gäller nog de flesta jobb.

 

[Araminta]

(Något av en spinoff från ämnet)
Jag tycker tråden visar på hur mycket identitet det kan finnas i en yrkestitel. Och hur mycket skam det kan finnas när självbilden och yrket/bristen på yrke skär sig. Jag säger själv att jag är mitt yrke. Det är en vanlig formulering. Folk flest är lärare, mäklare, sjuksköterskor, byggarbetare etc. Uttrycket är helt oladdat i vardagligt tal men säger ändå något om hur vi som samhälle ser på våra yrken.

För mig blev det extra tydligt när en bekant till mig bröt formen och sa: "jag arbetar som läkare". Av någon anledning så skaver den formuleringen. Folk arbetar inte som läkare, folk är läkare. Jag/vi utgår grundlöst ifrån att vissa yrken ingår i en identitet. För nämnda person är formuleringen ett helt medvetet sätt att distansera sig från identiteten "läkaren". Hen är hängiven till sitt arbete men hen är inte sitt yrke.

Jag tycker att det är ett trevligt sätt att se på sina olika roller i livet. Jag gör många saker, men de definierar inte nödvändigtvis vem jag är.

 

[TinyWiny]

Fast det där är ju också en fördom. Bara för att någon jobbar innebär det inte att deras liv i övrigt är problemfria, att de inte har sjukdomar eller mår dåligt. De flesta människor har nog någon typ av åkomma även om de inte pratar om det.

Finns ju massor med människor som har värk och ständigt lever med åkommor, men som kämpar på och jobbar ändå. Det är faktiskt få förunnat att få sjukpenning och slippa jobba trots åkommor. De som ligger på gränsen har nog inte det speciellt roligt.

Nej det är ingen fördom. Jag har aldrig varit frisk men har ändå jobbat så jodå, jag vet mycket väl hur det kan vara. Att vara så sjuk att man verkligen inte kan jobba är något helt annat än att vara sjuk men ändå kunna jobba. Jag hade så gärna fått tillbaka det liv jag hade innan olyckan hände. Jag var sjuk men kunde jobba även om både läkare och försäkringskassan försökte få mig att låta bli. Det är dit jag siktar på att komma igen.

Jag tror inte för en sekund att andra människor lever bekymmerslösa liv men man kan inte jämföra åkommor som ändå inte helt hindrar en ifrån att jobba med mer eller mindre möda och åkommor som gör att det faktiskt inte går alls.

Nu vet jag din inställning till jobb, du hade helst sluppit men min inställning är inte som din. Jag vill jobba men jag kan inte.

 

[Snubbelfot]

Halvt OT, på tal om för privata frågor...
Några av de mest intressanta och minnesvärda möten och samtal jag haft har varit på flygresor. Att för några timmar hamna bredvid en slumpvis utvald totalt främmande människa, där man inte nödvändigtvis har någon samhörighet kring geografi, nationalitet, etnicitet, samhällsklass, yrke, ålder, bakgrund, utbildning etc, kan öppna för väldigt intressanta samtal. Om båda är lika nyfikna och öppna - en absolut förutsättning förstås - och väljer att se mötet som helt momentant och inte som inledning av en längre bekantskap, finns inte nödvändigtvis någon anledning att undvika svåra ämnen eller för den delen privata frågor som man kanske inte skulle tala med någon bekant om. En svindlande känsla av nakenhet i stunden samtidigt som det är ett stort privilegium att så pass förutsättningslöst och ofiltrerat få ta del av någons historia, och dela med sig av sin egen. Jag skriver tveklöst under på talesättet att alla människor har en story, om någon vill lyssna.

Möjligen är dessa erfarenheter ovanliga och unika, kanske har jag bara haft osannolik tur med vilka människor jag ibland hamnat bredvid. Och de allra flesta flighter har jag förstås sovit, läst eller lyssnat på något i egenvald bubbla, och skulle aldrig insistera på att prata alls med någon som helst vill vara ifred.

Det skulle kunna bli en intressant bok om dessa möten - men det skulle samtidigt förstöra alltihop. Mötena och samtalen var där och då, mellan två människor i nuet och ingen annan gång, det var själva grundförutsättningen.