Att förlora ett barn... Min son är död....

[Lejonelle]

Ingenting känns längre roligt, allt känns mest nollställt
Ja jag gör saker som BORDE vara roliga, sånt jag har mått bra av tidigare, men nu ger det ingenting av tillfredsställelse...
Känner mig bara allmänt less och trött. Ska livet vara så här? Alltid, eller annars, hur länge?

Du kommer inte alltid må såhär och livet kommer att innehålla glädje och mening igen. Det har gått en väldigt kort tid. Hela din kropp, din hjärna, stress-system, känslosystem, medvetande, minne - hela du har varit med om det som är varje förälders största mardröm. Det kommer ta tid.

Du gör rätt som försöker hålla en normalitet i vardagen, rutiner, egna aktiviteter, intryck från omvärlden. Sörja, någon att prata med, vara ledsen när det känns så, minnas det fina, sova, försöka ta hand om dig själv, Leos syskon, djuren.. Tänk på det som att du gör ett arbete. Ett sorge-arbete. För det är vad det är. Därför är du trött.

Du gör allting rätt men det tar tid. Du kan inte skynda på det. i början är det mesta svart med enstaka glimtar av ljus. Med tiden kommer det komma mer ljus mellan det svarta och vartefter blir det mer glest mellan de svarta stråken. En dag kanske du upptäcker att Leo inte är det första du tänker på när du vaknar och då känner du kanske skuld för att ha "glömt bort honom". Det har du inte, du kommer aldrig att glömma. Men ditt liv fortsätter och ditt stora sår blir med tiden inte lika öppet smärtsamt och hur konstigt det kan verka så kommer du att känna glädje igen.

 

[TinyWiny]

Jag håller med Lejonelle @Texaz. Det har inte gått så lång tid ännu och även om jag mycket väl förstår att det känns som om du har mått såhär i evigheter så är det ju ändå inte länge sedan Leo dog. Du behöver mer tid för att läka.

Det viktiga just nu är att du sover och äter ordentligt och att du pratar/skriver av dig vad du känner och upplever. Det är också jättebra att du fortsätter göra saker som i vanliga fall får dig att må bra. Då matar du hjärnan med positiva upplevelser även om du inte kan glädjas åt dem just nu.
Det är verkligen jättejobbigt med den där känslan att "det kommer alltid vara såhär" men försök intala dig själv att precis som ett benbrott läker så läker även sorgen. Visst kommer sorgen alltid att finnas kvar på ett sätt och vara ett känsligt ämne men sorgen kommer inte att vara så förlamande, tröttande och så enormt stor som den är nu och din energi och glädje kommer att komma tillbaka.

Man brukar säga att första året är värst. Att gå igenom alla högtider, helgdagar som födelsedagar, utan den människan man har förlorat är jobbigt. Sedan finns det inget som säger hur länge man "ska" sörja men oftast är ju högtiderna tider på året då man gjorde särskilda saker och därför har speciella minnen ifrån och då känns sorgen större och värre vid högtiderna medans det kan kännas lite lättare däremellan. Du har ju redan klarat dig igenom midsommarhelgen som ju var speciell för er och det gick ju faktiskt bra. Du får försöka fokusera på det som faktiskt går bra och som känns bra på samma gång som du måste tillåta dig att känna all sorg och all smärta för det enda sättet att komma igenom sorgen är att gå igenom den.

Det känns som att du har en sund sorg för även om det självklart är fruktansvärt jobbigt och gör fruktansvärt ont så känns det som att du har börjat kunna prata mera nu och du uttrycker i ord vad du känner och det underlättar verkligen. Det kanske inte känns så men som läsare av vad du skriver så märks det att du har kommit en bra bit i ditt sorgearbete.
Jag tror att det var väldigt positivt att träffa prästen och jag hoppas att ni kan få många fina samtal framöver. Jag är så tacksam för att du har Leos behandlare att prata med också.

Du är verkligen helt fantastisk som tar dig iväg och träffar folk och så. Jag tror att det är enormt viktigt att du gör det även om det är jobbigt med alla intryck och även om du ibland får gå undan för att gråta. Jag tror att du gör det som är bäst för dig just nu. Att försöka leva så normalt som möjligt men att ändå tillåta dig att vara närvarande i sorgen och att sörja på det sättet du behöver.

Många varma kramar.

 

[Texaz]

Jo mitt förnuftiga jag vet ju det, men det känslomässiga???
Orken är på noll, och då inte den fysiska. Hemma kan jag jobba rätt bra (ok, absolut inte som tidigare, behöver vila mig stup i kvarten) men så snart jag lämnar gården och min trygga oas så dippar allt så oerhört!
En sväng till affären tar SÅ oerhört på krafterna. I morgon ska jag åka och jobba en stund, det känns så tufft! Kan visserligen vara där "så länge jag orkar" men HUR säger jag att jag inte gör det? Bara går? Säger till?

Inte känns det kul, men jag SKA bara göra det!

Bouppteckning i morgon med, ska bli både jobbigt (vet ju inte ens VAD man gör då??) och skönt. När pappan ändå är här tänkte jag att vi skulle titta på stenar, jag vill att det också ska bli klart så snart det bara går. Det är lång leveranstid och jag vill ha graven KLAR så snart det bara går!

På onsdag ska jag på healing, andlig healing, och har förväntningar då jag hört att det varit bra för andra som förlorat närstående. Det sägs att man kan få ett så fint lugn i kroppen, DET behöver jag! Försöker dock att inte hoppas för mycket, men personen är känd för att vara bra, så jag hoppas på att det ger ett nytt lugn...

Känner mest panik över att jag förlorat kraften att SKRIVA! Jag har ju alltid kunnat formulerat mig och beskrivit saker som de är, men helt plötsligt saknas alla ord???
Sätter mig för att skriva ner, och det är bara tomt

Hoppas att den förmågan återkommer, liksom andra saker i mitt liv

 

[TinyWiny]

Men det är inte konstigt alls att energin tar slut när du åker iväg. När du är hemma så vet du att du kan vila när som helst, när du åker bort så finns ju inte den möjligheten och bara vetskapen gör en trött. Lägg sedan till alla människor, alla intryck osv. så är det inte konstigt alls.

På jobbet säger du bara att nu åker jag hem. (För jag tycker att du ska säga till.) Du ska ju bara vara där en stund så om du känner att du inte orkar mer efter en halvtimme så är det helt okej.

Hoppas att det går bra med bouppteckningen i morgon och att ni hittar en sten som ni båda tycker om. Jag förstår att du vill ha graven klar så fort som möjligt.

Det märks inte om du har svårt för att skriva. Jag tycker att du skriver lika bra som du alltid har gjort men även det kommer ju tillbaka när du kommer i fas med dig själv igen. Du går ju igenom ett jättehemskt och stort trauma och det är klart att alla delar av din kropp och din personlighet påverkas. Att man tappar ord och inte vet hur man ska formulera sig är ett tecken på att hjärnan är stressad och det skulle nästan vara konstigt om du inte vore stressad nu.

Vad spännande med healing! Hoppas att det blir en trevlig upplevelse

 

[GotAsecret]

Underbara du!
Tänk på att verkligen ingenting är rätt, fel, lätt eller svårt efter så svår sorg, det bästa man kan göra är att acceptera att det är som det är och inte fundera.
Bitarna KOMMER att falla på plats igen, men nu så ser livspusslet inte ut som tidigare - och det är den stora omställningen man måste få ordning på innan sista pusselbiten faller på plats.
Det kommer inte alltid att vara så som du har det nu, det kommer bli annorlunda och det kommer kännas bättre.
Jag instämmer med @TinyWiny - det är inte alls konstigt att du blir trött under de omständigheterna, och just nu så måste det få vara så, för du är ju fortfarande i "karusellen" med bouppteckning, lägenheten o.s.v. och det gör ju att det är svårare att slappna av och hitta energi till annat.
Men det lugnar ner sig och blir bättre, absolut!
Håll ut vännen, och glöm inte bort att vi finns här om/när du behöver oss! Stor kram!

Ps. Om det blir stressigt/för mycket för dig så kanske du kan ta vovve (eller häst) ut i skogen någonstans och bara sitta? Det är ju så otroligt vackert omkring dig där uppe
Ta med fika eller något. ..och ställ timer om du känner att du behöver begränsa, det kan göra det lättare att slappna av och känna att det är okej att faktiskt göra lämna alla "måsten" om man vet att man "bara" behöver sitta en viss tid.

 

[GotAsecret]

Och det där med att skriva förresten, det syns ju ingen skillnad här för oss, men jag känner igen känslan. Jag bloggar ju en del (miniliten blogg, så det blir ju verkligen bara för mig själv) men det liksom stannade av helt. ..tills nu
Och så märker jag att mina inlägg här och på bloggen blir rörigare än vanligt. Jag tror inte att det enbart är p.g.a att jag skriver från mobilen längre. Jag trodde det först "för så här illa brukar jag väl inte skriva? " men det är inte mobilens fel att jag är rörig och förvirrad, det är jag som skriver...

 

[Lejonelle]

helt plötsligt saknas alla ord???
Sätter mig för att skriva ner, och det är bara tomt

Jag tror att orden kommer tillbaka, just nu är orden kanske för små för det du behöver uttrycka. Om det hjälper dig att skriva så kan du prova att skriva ord vilka som helst, sen kan du slänga det, bränna det, riva sönder det, knyckla ihop det. Du kan också prova att använda andra redskap t ex kol, krita, rita i sand. Det kanske känns löjligt men syftet är att få den lättnad som skrivandet ger, och släppa fokus på vilka ord som kommer ut och vad de betyder.

 

[Texaz]

Jag tror att orden kommer tillbaka, just nu är orden kanske för små för det du behöver uttrycka. Om det hjälper dig att skriva så kan du prova att skriva ord vilka som helst, sen kan du slänga det, bränna det, riva sönder det, knyckla ihop det. Du kan också prova att använda andra redskap t ex kol, krita, rita i sand. Det kanske känns löjligt men syftet är att få den lättnad som skrivandet ger, och släppa fokus på vilka ord som kommer ut och vad de betyder.

Jo det är nog så.... Allt känns så futtigt samt att jag inte kan uttrycka mig, dvs jag glömmer bort ord....
Har funderat på att börja måla lite smått, är inte bra på det, men huvudsaken är ju att jag får ur mig känslor.

Har nu varit 1,5 timme på jobbet varav en halvtimme var möte. Tyvärr känner jag att de kräver mer än jag orkar, men försöker säga ifrån så gott det går. Men underbemannat och en del uppgifter som de andra inte har koll på gör att det är svårt att säga ifrån

Vila en stund nu, sen städa innan bouppteckningsmannen kommer. Det i sig kommer nog också att bli en krävande uppgift.....

 

[GotAsecret]

Det låter som att du behöver vila ordentligt, prioritera det framför städning tycker jag. Jag tror boupptecknaren har full förståelse för att du prioriterar dig själv. Å andra sidan har de ju inte med det att göra...men gör du vad som faktiskt känns bäst för dig!

 

[Kilauea]

Bouppteckningen vi hade var inte så jobbig, mest förvirrande - jag är dålig på siffror och sånt även i vanliga fall

Och du kom iväg till jobbet, se det som en bedrift, se inte vad du inte orkade. Se ATT du orkade!

Att det är förvirrat, ordtappning och sånt är vanligt i sorg har jag förstått. Och tur är väl det, annars skulle jag tro att jag blivit dement.

 

[GotAsecret]

Och du kom iväg till jobbet, se det som en bedrift, se inte vad du inte orkade. Se ATT du orkade!
.

Exakt!

 

[Texaz]

Bouppteckningen vi hade var inte så jobbig, mest förvirrande - jag är dålig på siffror och sånt även i vanliga fall

Och du kom iväg till jobbet, se det som en bedrift, se inte vad du inte orkade. Se ATT du orkade!

Att det är förvirrat, ordtappning och sånt är vanligt i sorg har jag förstått. Och tur är väl det, annars skulle jag tro att jag blivit dement.

Jo jag känner mig rätt nöjd med ATT jag kom dit! Ska försöka orka en stund i morgon med, men får se...

Nu är bouppteckningen avklarad, pga att Leo ägde en del av gården så hamnade det på plus (en del som han länge talat om att skriva över på lillebror, men som aldrig blev av. Nu kommer iofs vi att göra det i dödsboet, likaså ska systern skriva över sin del) Dock innebär det att försäkringspengarna kommer att gå till att lösa skulderna, vilket tack och lov, pappan och jag är överens om.

Hade även ett bra samtal med pappan, och vi är i stort sett överens om gravstenen, han vill dock kika lite i lugn och ro först.

Blev även rekommenderade att INTE betala några hyror på lägenheten för att ev kunna byta in den mot dessa OM den inte blir såld inom kort. Är förresten visning av den i morgon, HOPPAS att det finns en köpare med där!!
Inte var boupptecknaren dyr heller, 1500, hade räknat med mycket mer, och det känns helt klart värt de pengarna för att få hjälp med det juridiska, även att skriva över fastigheten...

Lite mer pappersjobb/samtal kvar, men det löser jag i morgon!

Ska ta mig ner till favoritstranden vid sjön (ser förresten till kyrkogården därifrån ) och ta ett svalkande dopp LIDER verkligen i den här värmen...

 

[kamomillo]

@Texaz va du har styrkan!
Beundrar dej både när du skriver att du gråter och när du skrattar!
Lova att du skriver boken när du landat lite. Ordet är verkligen ditt redskap, och Jag är så glad att du delar med dej i din klokhet.
Tänker på dej!
/ Jenny /

 

[Texaz]

Goaste @kamomillo

Ja, jag hoppas kunna hitta den styrkan, och tror ju att jag kan hitta styrka just i att SKRIVA den! Inte den bok jag drömt om att skriva, men har ju alltid drömt om att få ge ut en bok.

Ska bara landa i mig och i det nya livet, sen ska en hel del material samlas in, från hans syster, hans texter och hans vänners texter.

Btw ska en av hans vänner (min fd kollega) anordna en festival i sommar (reggea/hiphop, tror jag, iaf Leos musikstil) och skickade en förfrågan om jag hade s k spännplast då hon ville bjuda in graffitimålare. Och ja, jag hittade ju en halv rulle i lägenheten, ÅHHH vad han skulle ha älskat att få vara på den festivalen , så självklart får de den!!! Fundera faktiskt på att själv gå dit, bara för att få ett hum om Leos värld, och det han brann för!

Försöker dock att inte HELT hänge mig åt minnet av Leo, utan skapa mig ett nytt liv, utan honom.... Drt livet ska jag ju leva med tills jag dör. Samtidigt vill jag hitta pusselbitar, se hur han var, vilket liv han levde. Fast vissa saker VILL jag verkligen inte se/veta... Ett liv med hot och våld.... Kan ibland känna mig glad över att han slapp ifrån den världen, även om det kan verka hårt. Tror dock att det skulle ha förföljt honom under en lång tid även OM han tagit sig ur missbruket

Det är bara att ta en dag i taget, ibland bara en minut..... Försöka hitta balans och mening igen, även om det just nu känns som en hopplös uppgift...

 

[athena_arabians]

@Texaz: Är så glad att jag fick träffa dig (och givetvis @whwycd och @ullo också!) och hoppas på att träffa er alla igen. Pressa inte dig själv just nu, boken kommer när den kommer (vilket jag inte tvekar på att den kommer att göra).

Klart du ska gå på festivalen om du känner att du vill det. Tror nog du kommer att känna mycket kärlek om du gör det.

Leo kommer alltid att vara med dig, inget kan ändra på det. I början av sorgearbetet tror jag det är viktigt med ritualer men de får givetvis inte ta över helt. Jag själv var ofta till minneslunden de första 5 månaderna efter pappa gått bort men har nu blivit mer sällan för jag känner inte samma behov. Han är med mig hela tiden dock.

*stor kram*

 

[TinyWiny]

Du kommer att hitta din styrka igen @Texaz . Något som verkligen känns igenom dina inlägg är din otroliga styrka och den finns där fortfarande. Däremot behöver du få ro att sörja och vila just nu och man kan inte göra allting på samma gång.

Snälla kan du skicka ett pm eller (om man får det?) skriva här på buke när du har skrivit boken? För den vill jag verkligen läsa.

Du är så fantastisk som helt osjälviskt kan tänka på hur Leos fortsatta liv skulle tett sig trots att det innebär att du förlorade honom för att han skulle slippa problem och ev. missbruk i framtiden. Det är verkligen starkt av dig att klara av att tänka som du gör. Att han slapp den här världen. Jag tror ju att hans värld innehöll väldigt mycket positivt också men jag förstår vad du menar. Ibland är det som om det inte är meningen att en människa ska få bli gammal.

Jag tycker absolut att du ska gå på festivalen om det känns bra för dig för som du skriver så är det vissa pusselbitar som du nog behöver ha. Vissa saker du får veta kanske du inte kommer ha någon användning för men för sorgens skull kan det vara viktigt att få veta mer om honom. Om hans värld. Få veta de sidor som han inte visade hemma.

Du kanske behöver hänge dig åt Leo just nu. För att komma ut på andra sidan så behöver du få sörja tillräckligt ifred. Det kan kännas egoistiskt men är ju egentligen det mest ärliga istället för att försöka räcka till åt alla håll alltid. Den tiden kommer då du kan bygga upp ditt liv igen. Tillåt dig att vara i nuet och känna som du gör och reagera som du gör.

Många varma kramar.

 

[Texaz]

Ja jag hoppas att styrkan återvänder!

Idag har jag tvingats ta itu med efterdyningarna av bouppteckningen... Visade sig att det trots allt fanns försäkringar via jobbet, måste nu fylla i och skicka in dem...
Har även tagit tag i uppgifter från skatteverket som boupptecknaren ville ha, har dock inte fått tag på honom,gör nya försök i morgon.

Målat en del ute idag, och känner mig enbart TRÖTT, i såväl kropp som själ... Inte ens orkat till graven, var tungt nog att gå igenom Leos papper och se hur han verkligen ansträngde sig för att ordna upp allt, skulder etc...
Grät en hel del...
VARFÖR när han verkligen försökte/ville???
Fick dessutom brev idag från tingsrätten, de avskriver målet pga att svaranden avlidit...

Gör SÅ jäkla ont!!!

Jag skulle ju stötta honom igenom den rättegången, då han skulle yrka på behandling... VARFÖR fick det inte bli så???

Livet känns så enormt orättvist, missbrukare kör på i decennier, men en ung kille som VILL komma ifrån dör...

Orken är på noll... Livslusten med, men jag MÅSTE gå vidare!!!

 

[Kilauea]

Frågorna kommer nog aldrig sluta komma. Varför är en fråga som vi undrar men inte får svar på. Vi kan bara lära oss leva vidare med det som hänt. Hålet kommer aldrig försvinna, smärtan av sorg och saknad kommer alltid att finnas - men vi kommer lära oss leva med det.

Jag har haft ett par bra dagar, i den bemärkelsen att jag inte tänkt så mycket...
Skickar en stor styrkekram till dig!

 

[Texaz]

Frågorna kommer nog aldrig sluta komma. Varför är en fråga som vi undrar men inte får svar på. Vi kan bara lära oss leva vidare med det som hänt. Hålet kommer aldrig försvinna, smärtan av sorg och saknad kommer alltid att finnas - men vi kommer lära oss leva med det.

Jag har haft ett par bra dagar, i den bemärkelsen att jag inte tänkt så mycket...
Skickar en stor styrkekram till dig!

Nej tänkt har jag inte gjort på länge, inte som idag!

Ett bra tag har allt bara fått bero, antar att det kommer efter....

Dagen med allt praktiskt gick bra, men kvällen..

Nåja, i morgon kommer Xsvärmor hit, och på torsdag har vi healingen... Ska försök orka nån timme på jobbet med i morgon, MÅSTE ta mig tillbaka dit innan provanställningen går ut!!

Och ja, jag trivs med kollegorna och jobbet, men stressen där tar så mycket energi!(Gillade just den stressen förut...)
Måste utsätta mig för det som jobbigt för att komma tillbaka, tror jag...

 

[TinyWiny]

Ja man kan verkligen undra varför det skulle bli den utgången nu när han hade bestämt sig det känns verkligen så orättvist.

Din envishet kommer att rädda dig. Du kommer komma igen just eftersom du vet att det inte finns något annat val och du är envis nog för att få som du vill.

Det är verkligen kluvet det där att det som är roligt och bra vid vissa tillfällen i livet känns jobbigt vid andra tillfällen i livet. Jag hoppas att du snart kan känna att du får positiv energi ifrån jobbet istället för att jobbet tar energi.

Jag hoppas att du och din xsvärmor får det trevligt och att du får ut mycket utav healingen.

Många varma kramar.