Att förlora ett barn... Min son är död....

[ISABEL]

Hej där,ville bara skriva och berätta att jag finns här och att jag sänder mina varmaste tankar till dig och din familj. Jag kan inte ens förställa mig vilken smärta det måste vara att ha en son med ett drogberoende, som dessutom, till sist, tar livet av honom. Vi sörjer alla på olika sätt och det finns inget "rätt" eller "fel" sätt att sörja på. Sänder styrkekramar!!

 

[Lejonelle]

VARFÖR när han verkligen försökte/ville???

Har inga svar men tänker på dig och känner med dig.

 

[Texaz]

Tack för er omtanke!!! Det värmer enormt!

Har haft ett omtumlande dygn med härliga möten och samtal, samt healingen idag
Visade sig att personen som healade var densamma som jag haft kontakt med vid begravningen och kände mig skeptisk när jag kom dit, men ville ge det en chans, då jag hört så mycket bra om just denna person.

All skeptism rann av mig redan efter några minuter, när hen kunde förmedla saker som denne omöjligt kunde känna till! Fick enorm kraft av sessionen, även om jag var helt slut efteråt.... Trött, men ändå känns det som att energidepåerna fyllts på!

Både igår och idag var jag och xsvärmor till hennes bror och svägerska på besök. De är underbara människor som verkligen bryr sig om Har saknat dem i mitt liv, inser jag nu.....
Ska besöka dem nästa vecka igen tillsammans med sonen, då kommer även xets kusin att vara där, även hon en härlig människa!
De bor ju egentligen i Sthlm, men har sitt sommarställe tvärs över sjön från mig sett, så det är nog egentligen de släktingar jag har närmast (även om det är x-släktingar)

Helt off mentalt just nu, och försöker bara få ihop kommande dagars hökörning (VARFÖR krånglar alla maskiner då? Varför finns inga vänner som kan hjälpa till????)

BTW så beställde vi gravsten med igår, får skiss i nästa vecka tror jag, sen ska den bara godkännas och skrivas under. Den känns dock så himla rätt, inte minst då jag och Xsvärmor hittade just en sån på kyrkogården (två syskon som låg begravda) men i en annan färg. Den är enormt vacker!! Kommer att passa så fint för Leo!

Har fått bud på lägenheten, 40% lägre än utgångsbudet.... Mäklaren tycker att det är för lågt, men pappan vill göra klart så snart som möjligt.... Dock kan vi inte göra så mycket innan bouppteckningen är klar, så jag väljer att avvakta med svar på budet...

 

[Kilauea]

Healing låter spännande. Funderar på om jag kanske ska prova någon gång.
Bra vänner, släkt eller x-släkt är guld värt!

Själv börjar jag få ångest för augusti. Ska ju börja nytt jobb, ser fram emot det men är så orolig för hur jag ska orka. De vet ju inte om att jag varit sjukskriven eller hur länge....

 

[Texaz]

Jag tror du kommer att orka, det är ju nytt och du behöver inte släpa med ditt gamla bagage....
Kan rekommendera healingen, finns nära dig dessutom ;-)

Pekade förresten ut ditt hus för X-svärmor igår, har ju berättat en del om dig och Mimmi

Ja bra folk runt omkring är toppen, dessa ser många häromkring som enbart överklass från Lidingö, men varmare och härligare människor är svårt att hitta!!

 

[Kilauea]

Åh, kan jag hitta på nätet?

Jo, det gamla kan och ska jag släppa. Är mest sur över att de efter så många år inte ens ger mig ett "lycka till på nya jobbet".

Vårt halvfärdiga hus med oklippt gräsmatta osv. Men mysigt

 

[Texaz]

Har PM:at dig @hemlig

 

[GotAsecret]

Åh...jag skulle också vilja testa Healing, efter det du berättat @Texaz
Jag har en vän som utbildar sig (alt. är precis färdigutbildad) men det känns som att man kanske får ut mer av någon man inte känner - som faktiskt inte KAN veta något om en?
...synd att vi inte kunde fixat med höet förra veckan ju, typiskt! Men hoppas det blir ordning på allt nu så du får lugn och ro snart!

@hemlig - Jag är säker på att du kommer klara det, det kan ta tid att "ladda ur och ladda om" men låt det få ta tid, det går inte fortare för att du stressar in i det nya. Ta det lugnt och fokusera på de nya möjligheterna som finns framför dig nu

KRAM på er!

 

[Texaz]

Har ju provat healing förut, och det var bra. Men det här var andlig, s k Vit healing, och något HELT annat!
Det var Leos behandlare som rekommenderade just den här människan, men kände mig skeptisk när jag såg vem hen var... Just då pga att hon ju träffat oss vid allt kring begravningen. Hen frågade även om det kändes ok ändå och jag tänkte att ok, vi kör när jag nu kommit...
Det hen förmedlade var dock INGET denne kunnat ha fått fram tidigare! Bl a kom det fram att Leos mormor var så enormt ledsen men att han (Leo) skickat en fågel till henne, så hon skulle ha annat att tänka på.
Vid midsommar dök det upp en måsunge på hennes innergård (i en större stad) som hon haft ett sjå med att mata etc..

Det var så många klockrena saker för mig, och inte minst för Xsvärmor, som kom efter mig (berättade aldrig att vi var mer än bekanta innan)
Hon fick så många "bevis" för att det stämde att hon var helt tagen efteråt....

Jag VILL ju tro men är skeptisk (i all min tro), dock känns det som att jag fått en del insikter idag....

Oavsett OM det stämmer eller inte så är det positivt så länge det får mig att må bra!

 

[GotAsecret]

Nämen nu gråter jag...så otroligt fint!
E berättade att den dagen mamma dog satt det en duva på hennes balkongräcke, tittade på henne och sedan seglade den iväg...vi var rörande överens om att det var ett budskap.
Likaså måsen på båten...
Folk får ju tro vad de vill, men när känslan blir så otroligt stark och obeskrivlig/oförklarlig så är jag övertygad om att de finns där. Våra älskade, saknade

Fick förresten kontakt med en vän som är nyutbildad healer, så hon erbjöd sig att ta emot mig, ska bli spännande!

 

[Texaz]

Känner mig URKASS!!!
Sörjer inte (mer än att tårarna rinner vid vissa tankar, skjuter undan andra)

Varför sörjer jag inte mer?

Visst att det är mycket nu, med bouppteckning, höskörd och jobbträning, men VARFÖR sörjer jag inte mer än jag gör???

Kan se hans kort och bara le

Bilstereon har lagt av, så där kan jag inte ta ut min sorg, men borde väl känna mer även utan musiken???

"Dålig mamma" ekar i huvudet....

 

[athena_arabians]

@Texaz: Nej, du är ingen dålig mamma. Du gav din son så mycket kärlek du kunde och gjorde ditt bästa så länge han var barn för att ge honom en chans som vuxen. Sedan är det upp till oss som var barn att göra något av det. Jag är säker på att mina föräldrar älskar/älskade mig men hur det än är så är det upp till mig hur jag lever mitt liv.

*jättestor kram* Du vet att då får gärna ringa om det behövs.

 

[TinyWiny]

Varför kräver du av dig själv att du ska sörja på ett speciellt sätt? Gå tillbaka i tråden så ser du liksom jag hela tiden har sett en mamma som älskar sin förlorade son så oerhört mycket och som ibland inte vet hur hon ska få ur sig sina känslor medans andra dagar så rinner tårarna oavbrutet.

Varför tycker du att du sörjer fel? Det är väl jättebra att du kan se på kort och le. Det innebär att du trots sorgen kan minnas underbara och fina stunder ni har haft tillsammans. Det finns inget rätt eller fel sätt att sörja på. Du sörjer som du sörjer. På något annat sätt kan du ju inte sörja.

Varför du skulle vara en dålig mamma förstår jag inte alls? Tycker du att du borde varit ännu ledsnare? Borde du gråta mer? Borde du vara ännu mer nedbruten? Brutit ihop oftare? Varit ännu tröttare? Eller vad är det du tycker är fel? Jag kan inte se något fel med ditt sätt att sörja och hantera din sorg. Ingen kan någonsin säga till någon annan att hen sörjer på ett felaktigt sätt och att hen borde göra si eller så istället.
Du skriver att du inte sörjer men det ser jag ju i din text att du gör. Varför skulle dina tårar rinna annars?

Jag ser framför mig en oerhört stark kvinna som kan se klart på situationen och som helt osjälviskt kan tänka att han nog har det bättre nu. Som har oroat sig under hela hans missbrukstid och som undrar om han någonsin hade blivit fri och fått må bra om han hade överlevt. Jag ser en mamma som förbannar sitt öde att hon skulle behöva förlora sin älskade son och som gråter sig halvt fördärvad av sorg. Som får kämpa med vardagens problem och som klarar av att lösa dem på bästa sätt trots att hon helst hade velat dra täcket över huvudet och bara ligga kvar i sängen och skita i allt. Du är verkligen helt fantastisk! Jag tror inte att särskilt många hade klarat ditt liv de senaste månaderna med en sådan bravur som du har gjort.

Du sörjer precis som du gör och det är inte fel! Du är verkligen helt fantastisk och jag vet att Leo ler med dig när du tittar på kortet och ler.

Många varma kramar.

 

[Texaz]

Ja jag tycker att jag borde gråta mer, vara mer förtvivlad....
Är med i en FB-grupp för de som förlorat barn, och alla skriver om hur knäckta de är. Känner mig inte så knäckt, känner mig alltför rationell för att det ska vara normalt

Det gör ju även att andra har svårt att förstå hur orkeslös jag faktiskt är just nu, t ex på jobbet. Jag pratar och skrattar ju som förut, hur ska de då kunna fatta att krafterna bara tar slut efter en så kort stund som en timme eller två, tre dagar i veckan..
Jag fattar det ju inte själv???

Känner mig mest bara stressad över allt jag måste göra; kolla försäkringar, prata med boupptecknaren (trodde det skulla vara slut i samband med själva bouppteckningen!), fixa mer papper, lägenhetsförsäljning... Och på det allt praktiskt hemma, målning, hökörning, vedhuggning.... Och fixa maskiner etc kring allt detta... Dessutom räkningar osv som hör till vardagen...

Fy tusan vad gnällig jag låter!!!

Är väl det här som är livet, det som trots allt går på oavsett tragedier...

Det jag reagerar på är dock att jag ändå fixar allt detta, men att det tar så enormt på mina krafter.... Men just att jag GÖR det och inte gråter istället??? Inte brakar ihop???

 

[athena_arabians]

Jag, precis som en vän till mig, har hittills klarat några överjävliga saker. Vi har pratat om det hela och vi tror att en del bara inte knäcks. Vi kanske önskar att vi gjorde det men vi gör inte det. Jag tror nog att du är något liknande det.

Helt ärligt suger det men det gör också att vi överlever. Sorgereaktioner är aldrig förutsägbara och ingen kan säga hur man ska sörja. Sörjer gör man men på sitt eget sätt och någonstans är det sundare i min mening med att man fortfarande fungerar. Jag har sett motsatsen hos en nära släkting och bestämde mig för att det inte var något för mig, hur det än är vill jag LEVA!.

*stor kram*

 

[TinyWiny]

Vi är ju alla olika och vi har olika sätt att uttrycka både hur vi känner och hur det yttrar sig rent fysiskt. En kanske säger att hen är helt knäckt men skulle ni verkligen jämföra (vad nu det skulle vara bra för men jag tror du förstår) så kanske det hade kommit fram att den personen bara är mer van att "gnälla av sig" än vad du är. Du kanske är betydligt mer knäckt men du är så van vid att alltid fixa allt ändå så du tvingar dig själv att trots det ta tag i det som livet tvingar dig till.

Du är verkligen ingen gnällig person och jag tror att du är ganska ovan vid att beklaga dig och säga hur det verkligen är. Iallafall har jag fått den känslan att du helst säger att allt är bra istället för att säga hur jävligt allting faktiskt är.

Vissa människor tycker att inget blir bättre för att man tar varje tillfälle i akt att säga hur hemskt allting är utan istället håller man det mesta inom sig och håller god min utåt. Andra är precis tvärtom och kan få en sticka i fingret att låta som något man behöver ringa efter ambulans för. Vi är helt enkelt väldigt olika både hur vi säger hur vi mår och vad vi säger när vi pratar om hur vi mår. Det har ju inget med att göra hur hårt man tar något utan man är bara van vid olika sätt att uttrycka sig. Sedan är det ju också så att vissa är helt enkelt starkare än andra.

Det jag har läst om ditt liv i tidigare trådar indikerar ju på att ditt liv inte har varit helt enkelt tidigare heller och det gör också att man kanske inte säger rakt ut hur det faktiskt är. Man håller sig lite på sin kant och kämpar på efter förmåga.

Du har ju rasat ihop vid vissa tillfällen men du har tvingat dig själv att resa dig igen eller hur. Att man rasar ihop behöver inte innebära att man stannar där i en hög på golvet utan det kan handla om att det fullkomligt brister för en och man gråter hejdlöst för att sedan ta sig samman igen. Du vet att du kan inte bli liggande för vem skulle då ta hand om dina djur och ditt liv? Du tvingar dig själv att ta ett steg till och ett steg till men det är inte alls konstigt att du blir trött när du gör det. Man blir ju också trött utav att hela tiden ha den där glada trevliga fasaden uppe. Visst kan det vara svårt för vissa att förstå hur trött du blir då men jag tycker inte att det är konstigt alls.

Jag vet ärligt talat inte vilket som är bäst? Att säga hur jävligt det faktiskt är hela tiden tror jag kan vara destruktivt i längden men att helt låtsas som att allt är hur bra som helst tror jag inte heller är bra i längden. Jag tror att man får försöka hitta ett mellanläge så att man har en nödventil att pysa ur sig i så att man inte bär allting inom sig men att man försöker ta hand om sig själv och framförallt vara snäll mot sig själv utan att för den sakens skull fullkomligt rasa ihop och kräva att någon annan ska plocka upp spillrorna efter en. För även om man behöver människor runt omkring sig som stöttar en och som bryr sig och lyssnar så är det ju ändå man själv som måste hitta vägen tillbaka till att må bra igen.

Du får tycka att det är asjobbigt med allt som ska fixas och ordnas. Det är helt okej att du tycker det. Det vore till och med konstigt om du helt ärligt hade kunnat säga att du inte tyckte att det var jobbigt.

 

[GotAsecret]

@Texaz vännen! Jag delar känslan av att "vaddå? Har jag sörjt färdigt? Hur är det möjligt? Varför känns det inte mer? Varför gråter jag inte så där hysteriskt hela tiden, som jag trodde?" Svaret på det torde vara att kroppen, hjärnan och hjärtat bearbetar på sitt vis. Kanske delas det upp?
Ett tag blir kroppen så otroligt trött av sorgen - snudd på oanvändbar, ett tag far tankarna omkring i hjärnan som går på högvarv och portionerar ut tankar som "varför? Var? Vart finns du nu? Är du här hos mig?" varvat med minnen och alla "varför? " vilket gör att man blir mer än lovligt förvirrad, disträ, frånvarande, fumlig. ..och hjärtat som pendlar mellan varm kärlek och kall ångest.

Att dessa faser gör att man fortsätter slm "vanligt" eftersom att en del av oss sköts av sorgen, medan de andra delarna hjälper oss i en fungerande vardag.
Så känns det för mig...men, igen, all sorg är unik - från person till person, från en stund till en annan. Och det gör att det blir fullständigt omöjligt att sörja "fel".
Det du känner i stunden är alltid rätt för dig, just där, just då, just nu.

Leo kunde inte ha en bättre mamma...du kommer alltid vara hans älskade mamma, och han kommer alltid att vara din älskade son. Det finns ingen tvekan om att det inte finns något fel i detta.

Jag finns här för dig, dag som natt!
Stora kramar!

 

[Kilauea]

Känner också igen mig i era ord, @Texaz och @whwycd.
Sen tror jag det är så, att vi vet att vi måste gå vidare. Kroppen och hjärnan och alla sinnen fungerar så. Vi orkar inte sörja jämt och ständigt. Vi måste ha ork och det får man genom att tex skratta.
Barns sorg är randig, säger man. Jag tror det även gäller vuxna.

Det värsta är nog, som Texaz säger, hur ska andra förstå hur dåligt man mår egentligen? Tyvärr tror jag bara de som redan upplevt det förstår.

Jag tror verkligen inte du sörjer för lite @Texaz. Jag tror att dina sinnen och kropp tagit en paus inför nästa gång sorgen drar över dig. Men vi kommer till sist lära oss leva med sorgen.

 

[Texaz]

Ni är så kloka!

Och det stämmer nog att jag håller saker inom mig.... När jag för ett antal år sen blev sjukskriven för depression sa min dåvarande läkare att många nog inte förstod hur det var ställt eftersom jag alltid var så positiv
Jag försöker ju ha en positiv livssyn, och ta itu med svårigheter istället för att beklaga mig, på gott och ont!

Idag väntar hökörning här och till min hjälp kommer två underbara tjejer som också prövats hårt här i livet med sina barn (cancer och infekterad vårdnadstvist)
De är också positiva trots det, och starka kvinnor som sprider kraft!
Det ska bli härligt! Vi umgås ju inte regelbundet, men är alltid lika fint att träffas.

Känner ju att jag annars står rätt ensam i livet (ensam får lov att bli stark!), inga nära vänner häromkring, jag menar såna som man hittar på saker med. Det kan ibland kännas lite sorgligt, men jag trivs som tur är med att leva mitt liv här på gården. Antar att jag inte släpper folk inpå mig lika mycket som andra, att jag på något sätt inte inbjuder till att umgås

 

[Lejonelle]

Lyssna på allt fint som skrivits. Det finns inga rätt och fel och tack och lov har du ju inte någon erfarenhet att luta dig mot, för du har aldrig varit med om detta förut. Hur skulle du kunna veta precis hur du skulle må och vad du skulle orka?

Du är med om en resa som de flesta inte har en aning om och aldrig behöver vara med om. Att du inte fullständigt bryter ihop är bra. Psykets kollaps är inget att eftersträva. Det ger skador för livet.

En del personer har en sårbarhet sedan innan, vilket gör att de är sämre rustade att klara av påfrestningar i livet. En bra och sund självkänsla och en positiv livsinställning är något att vara väldigt tacksam för eftersom de gör att du "klarar dig bättre" om du ursäktar uttrycket, jag menar inte detta som en värdering utan utifrån synvinkeln att få eller inte få psykiatriska men för livet.

Och detta säger verkligen ingenting om hur du är eller har varit som mamma eller att dina känslor skulle ha varit mindre än någon annans. Eller mer, för den delen.

Du försöker vända det som hänt din älskade son till något positivt för andra genom Leos fond, och du försöker klara ditt liv på gården, dig själv, dina djur och Leos vänner och övriga familj genom denna mardrömsresa. Det är vad du håller på med och det är bara att beundra dig, för vem skulle vilja byta?