Om ni bara visste vad det betyder för mig!!!
Idag är jag mest arg, andra har reagerat på hur samhället agerade i samband med dödsbudet och jag inser själv att det var helt åt skogen, milt uttryckt!!!
För det första, jag tilläts att SJÄLV köra från lägenheten och hem för att meddela min yngsta son vad som hänt. Kommer knappt ihåg hur jag tog mig hem, och resten av den dagen minns jag enbart fragmentariskt.... Ingen som tog kontakt med mig, utan jag fick sitta hemma ensam (med min yngsta son som såklart också var i chock!)
Den sk uppföljning som ska ske efter ett plötsligt dödsfall har jag inte sett röken av!
Blir också förbannad över att polisen har sån dålig kunskap och inte tog hand om de droger som fanns kvar i lägenheten, fanns ju strax intill Leo!! HUR kan man lämna kvar sånt???
Ja jag kommer banne mig att ta tag i det framöver, för så här får det bara inte gå till!
Jag är nog rätt stark, men alla är det inte...
Fick höra om några andra som fick dödsbudet (enda sonen) via telefon
. Hallå???
Hur är det med det skyddsnät som ska finnas? Borde det inte finnas rutiner och en handlingsplan vid såna här tillfällen?
Angående hur missbrukarvården fungerar finns en hel del att önska.... Det kan knappast vara för dyrt att rehabilitera och stötta unga som VILL komma ur sitt beroende?? Vad kostar inte drogerna samhället i form av kriminalitet o dyl?
Visst är det soc som borde ta det beslutet men de har trots allt sin budget att följa, så jag anser att det här är politiskt, valår i år, så det blir en fråga jag kommer att driva i kommunen!
Så snart jag kommer på benen ordentligt tänker jag bilda en föräldragrupp för att kämpa mot drogerna. Fonden växer så sakta (vet att insamlingar pågår
) och det kommer att räcka till att påbörja arbetet, med lokalradions inslag kommer vi att nå ut, och sen blir det tidningarna med. Känner mig så otroligt stark i min ilska, min kamp ska bli en slags upprättelse för Leo!
