Alexandra_W
Trådstartare
Hästen har haft klippkort på klinik i flera år. "Alla" (inkl jag) har varit överens om att ursprungsproblemet är vänster bak, men det har inte hittats något synbart fel i vänster bak som skulle förklara varför det är svagt/inte håller. Många gånger har jag hett drömt om det fåfänga att vi skulle "hitta felet" i vänster bak och att det otroligt nog skulle vara någonting som skulle gå att laga. Dvs det har mer varit en önskedröm och en illusion.
Hästen har upprepade gånger behandlats, blivit bra och satts igång. Det har fungerat tills en viss nivå av arbete, och där har det blivit skräp igen. Ibland har det kraschat såfort man nått dit, ibland har det fungerat längre tid. Förra året sa jag att det här är sista chansen, går inte det här så räcker det. Det fungerade faktiskt längre än någon gång tidigare, såpass att jag förnyade hans tävlingslicens här i år.. Dum ide. En vecka senare föll det igen. Jag åkte med tungt hjärta in, och var rätt jäkla pessimistisk. Vilket jag fortsatt vara, och förra återbesöket åkte jag in med full vetskap om att inget mindre än ett mirakel skulle göra att jag åkte hem med annat än en utdömd häst. Om jag så skulle behöva köra över veterinären så det var över nu, jag ville inte mer, jag trodde inte på det längre. Jag hade efter alla år som pepp, positiv och kämpande gett upp. Nått min breaking point, slutat tro och hoppas på att det skulle gå.
Jag åkte inte hem med en utdömd häst, jag åkte hem med den värsta ångest om ambivalens jag haft någon gång. Det känns som tortyr. För felet har hittats, det som gör att vänster bak är svagt och inte håller. Och - här kommer tortyren - det går att operera. Prognosen för operationen är mycket god. Det jag drömt om så många gånger har inträffat, i elfte timmen men ändå. Jag ska alltså välja. Ge upp och ta bort, eller fortsätta och operera. Det kanske låter som ett lätt val men det är det inte, inte alls. Oavsett vilket svar man väljer. Hade det här kommit för ett år sen, två år sen - då hade jag jublat, hjulat ut från kliniken och känt mig som om jag vunnit högsta vinsten. Men nu...
Jag kan inte bestämma mig. Operationen medför en lång konvalescens på box. Hästen har haft sådana förr och klarar det. Men är det rätt att utsätta honom för det igen? Samtidigt, så ska jag ge upp på mållinjen, hur kommer jag må då? Osv osv. Det är min hjärtehäst, och dessutom med en extrem ridbarhet och ett fantastiskt temperament. Det må ha varit klent med ridningen och massa konvalescenter - men de perioder han varit ridbar kan bara sammanfattas med ren och skär lycka. Inte känt det rent ridmässigt så starkt på någon annan häst. Han har helt enkelt inte ett fel, inte en 'kink', ingenting när det kommer till ridningen. Han är sjukt lågt försäkrad så jag kommer varken kunna hitta en häst som honom eller ens någon annan häst om jag tar bort vilket även påverkar. Allra mest påverkar dock det känslomässiga. Orkar jag hoppas igen - eller det orkar jag men orkar jag bli besviken igen? Slitas mellan hopp och förtvivlan mer - det sliter enormt på en. Orkar jag det, vill jag det? Jag vet verkligen inte. Samtidigt är tanken på att ta bort honom otänkbar. Jag kan i tanken ha hela planen klar fram till just själva avlivningen, och där låser det sig och slås ifrån och "nej, det går inte/jag kan inte".Det finns sjukt många aspekter och bottnar och jag orkar inte dra alla här och de är egentligen inte relevanta heller eftersom det ju är jag och bara jag som måste ta beslutet. Vad någon annan skulle ha gjort och varför är faktiskt irrelevant, och det inte av elakhet eller nonchalans. Men det hjälper ju inte mitt beslut just för det är mitt.
Och jag kan bara inte bestämma mig. Ena dagen leder förnuftet och jag är beredd att ringa veterinären och säga "skriv livskadeanmälan, slå ut honom, det räcker nu". Nästa dag - eller nästa timme - leder hjärtat och jag är beredd att ringa veterinären och säga "Jag vill operera, boka in honom hos kirurgen, vi kör". Men inget av besluten "tål granskning", inte ens mitt eget tysta "är du säker nu?" klarar det, utan då börjar jag vackla.
Jag VET att ingetdera beslutet är "fel" rent objektivt. Att även om jag tar bort så jag har kämpat mer och försökt mer än man kan kräva. Att det inte är fel att faktiskt prova operera, när man kämpat så länge och faktiskt hittat något reparerbart och med god prognos för op. Veterinären och teamet kring hästen tycker att de stöttar mig vad jag än väljer, båda besluten är lika rätt. Veterinären är ganska neutral men lite åt det positiva hållet, övriga är uttalat positiva till att operera. Samtidigt som alla fullt ut förstår och stöttar om jag tar bort. Men det är inte de som lever med det känslomässiga, de som slitits mellan hopp och förtvivlan osv. Så som sagt - hur någon annan skulle ha gjort hjälper mig inte (tyvärr).
Men jag kan ju inte leva i den här jävla limbon hur länge som helst, även om hästen inte lider av att jag funderar, men hur fasiken lyckas man bestämma sig? Det är total ambivalens och totalt dött lopp mellan alternativen? Jag har alltid tidigare sagt ang "hur vet man om det är dags att/rätt att ge upp och ta bort" att "man kommer till en punkt när man känner att det är rätt beslut, det kan ta tid och man kan behöva tid att bli redo, men man känner när man är där". Och så har det alltid varit innan. Och var med den här - tills jokern kastades in. Och nu då? Jag blir knäpp, knäpp på riktigt..
Så hur sjutton tar men ett beslut när det verkligen är "dött lopp" och man inte kan bestämma sig - när det är 50-50 verkligen?
Hästen har upprepade gånger behandlats, blivit bra och satts igång. Det har fungerat tills en viss nivå av arbete, och där har det blivit skräp igen. Ibland har det kraschat såfort man nått dit, ibland har det fungerat längre tid. Förra året sa jag att det här är sista chansen, går inte det här så räcker det. Det fungerade faktiskt längre än någon gång tidigare, såpass att jag förnyade hans tävlingslicens här i år.. Dum ide. En vecka senare föll det igen. Jag åkte med tungt hjärta in, och var rätt jäkla pessimistisk. Vilket jag fortsatt vara, och förra återbesöket åkte jag in med full vetskap om att inget mindre än ett mirakel skulle göra att jag åkte hem med annat än en utdömd häst. Om jag så skulle behöva köra över veterinären så det var över nu, jag ville inte mer, jag trodde inte på det längre. Jag hade efter alla år som pepp, positiv och kämpande gett upp. Nått min breaking point, slutat tro och hoppas på att det skulle gå.
Jag åkte inte hem med en utdömd häst, jag åkte hem med den värsta ångest om ambivalens jag haft någon gång. Det känns som tortyr. För felet har hittats, det som gör att vänster bak är svagt och inte håller. Och - här kommer tortyren - det går att operera. Prognosen för operationen är mycket god. Det jag drömt om så många gånger har inträffat, i elfte timmen men ändå. Jag ska alltså välja. Ge upp och ta bort, eller fortsätta och operera. Det kanske låter som ett lätt val men det är det inte, inte alls. Oavsett vilket svar man väljer. Hade det här kommit för ett år sen, två år sen - då hade jag jublat, hjulat ut från kliniken och känt mig som om jag vunnit högsta vinsten. Men nu...
Jag kan inte bestämma mig. Operationen medför en lång konvalescens på box. Hästen har haft sådana förr och klarar det. Men är det rätt att utsätta honom för det igen? Samtidigt, så ska jag ge upp på mållinjen, hur kommer jag må då? Osv osv. Det är min hjärtehäst, och dessutom med en extrem ridbarhet och ett fantastiskt temperament. Det må ha varit klent med ridningen och massa konvalescenter - men de perioder han varit ridbar kan bara sammanfattas med ren och skär lycka. Inte känt det rent ridmässigt så starkt på någon annan häst. Han har helt enkelt inte ett fel, inte en 'kink', ingenting när det kommer till ridningen. Han är sjukt lågt försäkrad så jag kommer varken kunna hitta en häst som honom eller ens någon annan häst om jag tar bort vilket även påverkar. Allra mest påverkar dock det känslomässiga. Orkar jag hoppas igen - eller det orkar jag men orkar jag bli besviken igen? Slitas mellan hopp och förtvivlan mer - det sliter enormt på en. Orkar jag det, vill jag det? Jag vet verkligen inte. Samtidigt är tanken på att ta bort honom otänkbar. Jag kan i tanken ha hela planen klar fram till just själva avlivningen, och där låser det sig och slås ifrån och "nej, det går inte/jag kan inte".Det finns sjukt många aspekter och bottnar och jag orkar inte dra alla här och de är egentligen inte relevanta heller eftersom det ju är jag och bara jag som måste ta beslutet. Vad någon annan skulle ha gjort och varför är faktiskt irrelevant, och det inte av elakhet eller nonchalans. Men det hjälper ju inte mitt beslut just för det är mitt.
Och jag kan bara inte bestämma mig. Ena dagen leder förnuftet och jag är beredd att ringa veterinären och säga "skriv livskadeanmälan, slå ut honom, det räcker nu". Nästa dag - eller nästa timme - leder hjärtat och jag är beredd att ringa veterinären och säga "Jag vill operera, boka in honom hos kirurgen, vi kör". Men inget av besluten "tål granskning", inte ens mitt eget tysta "är du säker nu?" klarar det, utan då börjar jag vackla.
Jag VET att ingetdera beslutet är "fel" rent objektivt. Att även om jag tar bort så jag har kämpat mer och försökt mer än man kan kräva. Att det inte är fel att faktiskt prova operera, när man kämpat så länge och faktiskt hittat något reparerbart och med god prognos för op. Veterinären och teamet kring hästen tycker att de stöttar mig vad jag än väljer, båda besluten är lika rätt. Veterinären är ganska neutral men lite åt det positiva hållet, övriga är uttalat positiva till att operera. Samtidigt som alla fullt ut förstår och stöttar om jag tar bort. Men det är inte de som lever med det känslomässiga, de som slitits mellan hopp och förtvivlan osv. Så som sagt - hur någon annan skulle ha gjort hjälper mig inte (tyvärr).
Men jag kan ju inte leva i den här jävla limbon hur länge som helst, även om hästen inte lider av att jag funderar, men hur fasiken lyckas man bestämma sig? Det är total ambivalens och totalt dött lopp mellan alternativen? Jag har alltid tidigare sagt ang "hur vet man om det är dags att/rätt att ge upp och ta bort" att "man kommer till en punkt när man känner att det är rätt beslut, det kan ta tid och man kan behöva tid att bli redo, men man känner när man är där". Och så har det alltid varit innan. Och var med den här - tills jokern kastades in. Och nu då? Jag blir knäpp, knäpp på riktigt..
Så hur sjutton tar men ett beslut när det verkligen är "dött lopp" och man inte kan bestämma sig - när det är 50-50 verkligen?
så inget "mer" än pengar, oro och att han inte blir bra och man utsatt honom för det i "onödan" (eller för bara min skull då, vilket man nu vill välja för synsätt). 
