Jag är jättedålig på det, men det har också att göra med min dåliga syn. Jag har svårt att känna igen människor, även de jag rent faktiskt känner. Brukar säga att de som ska hämta mig vid tex tåget ska komma fram till mig så jag slipper leta efter dem eller deras bil och kanske till och med råka ta fel på person och bil. Har alltid tyckt att det varit oerhört pinsamt att inte ens känna igen min egen familj och mina barn....
Men också tack vare min dåliga syn har jag strategier för att känna igen andra människor. Träffade en vän i onsdags. Hon är 10 år äldre än mig, smal, några centimeter kortare än vad jag är, blond men med lite gråsprängt hår och har glasögon. Detaljer jag lär mig känna igen är då hos henne att hon alltid har håret uppsatt i en svans och att hon går på ett visst sätt. Inte konstigt, utan fort, kvickt. Så när jag stod på centralen i Malmö och just hade klivit av tåget stod jag stilla och väntade på att hon skulle komma fram till mig, jag sökte av bland människorna om jag kunde se henne men det kunde jag inte, men så såg jag en människa som gick sådär fort och som var huvudet kortare än de andra och när hon kom närmare svajade hennes svans sådär från sida till sida som jag är van vid att se. Min vän! Såg HENNE gjorde jag inte förrän hon var väldigt nära mig.....
Samma person jobbar på en mottagning jag tidigare besökte då och då, var alltid klädd i privata kläder och inte i sjukhuskläder. En dag när jag var i en annan stad på ett besök på en mottagning så säger en person bakom mig hej. När jag vänder mig om står en kvinna där i sjukhuskläder, men jag kan inte placera henne. Hjärnan kopplade inte alls och jag grubblade så det osade bränt i evigheter kändes det som, men så sa hon sitt namn. Hon gör det snabbt ofta när vi möts så även denna gången, så att jag ska veta vem som pratar med mig, men det kändes ändå som en evighet. Hjärnan fick inte alls ihop den här kvinnan, där, klädd i sjukhuskläder, när hon normalt inte alls hör hemma där. Jag har känt henne i 10 år.... Men den gången blev jag faktiskt rädd för att hjärnan hade tappat det alldeles.
Många, faktiskt de allra flesta, av mina arbetskamrater kan jag inte känna igen vare sig till namn eller utseende trots att jag träffat dem i snart tre år i stort sett dagligen. Möts vi utanför jobbet går jag förbi dem som om vi vore okända för varandra.
Skulle jag behöva lämna en beskrivning om en person till polisen någon gång skulle jag nog endast kunna säga vad för kön den har och vad den har på fötterna, kanske... för människor är himla lika varandra egentligen.
