Att ångra en valp

[MariaM]

Hej alla!
(Längre inlägg)

Jag har i många år längtat efter en hund men har pga omständigheter inte haft den möjligheten förrän ett år tillbaka (är 30 år gammal).
Gjort mycket research och varit på det klara med vilken ras jag ville ha. Har ingen hundvana men förstått att jobbet med en valp (hundar överlag) är stort och kräver både tid och engagemang.
Allt var förberett och jag var överlycklig.
Hämtade hem en liten Yorkie på nästan 10 veckor och lyckan var total. Valpen, Ted, var allt jag kunde önska mig. Nyfiken, snäll och kärleksfull.

Dock började andra känslor skölja över mig och jag började inse att uppoffringen var klart större än jag kunde föreställa mig. Kärleken för denna lilla varelse var enorm och jag skämde bort honom rätt mycket. Gnällandet så fort jag inte var inom sikt gjorde att jag alltid gav efter och istället gav honom all min tid och närhet.
Fanns noll egentid eller utrymme för att få en liten paus. Alla i familjen är upptagna med sina jobb och har långa dagar vilket betyder att hjälpen utifrån är obefintlig. Detta var jag medveten om men insåg heller inte hur pass krävande ett jobb med en liten valp skulle bli.

Pga valpens ålder så kunde vi såklart inte gå några promenader förutom väldigt korta besök ut för att utföra sina behov även om han allra mest utförde behoven på ett sk valpunderlägg inomhus.
Känslor av ånger växte alltmer och jag började även oroa mig för könsmognaden och allt det skulle innebära i form av beteendeförändringar.
lyckades inte riktigt med varken kloklippning eller pälsvård pga hans rädsla och allt blev så påtagligt samtidigt som jag blev helt låst till hemmet.
Allt ledde till att jag till slut kontaktade uppfödaren och bad att ev få återlämna valpen. Jag krävde ingen återbetalning alls utan var bara mån om att det skulle lösa sig på bästa sätt.
Uppfödaren gick med på att ta tillbaka valpen men klargjorde det ändå för mig att återbetalning inte var möjlig. Totalt oviktigt för mig. Jag ville att Ted skulle få återkomma till sin mamma och bror och sin uppfödare den känner till.

Dagen jag skulle återlämna Ted (förra veckan) var absolut det värsta jag varit med om. Aldrig upplevt en sådan sorg och smärta. Han var med mig i nästan tre veckor och jag är medveten om att jag borde givit oss en längre och ärligare chans. Det har infunnit sig en ganska påtaglig ånger inom mig och saknaden är enorm.
Jag förstår även att mitt agerande är högst oansvarigt och jag borde ha varit ännu mer förberedd på uppoffringen.
Skickade med hans bädd och alla leksaker inkl mat&godis till uppfödaren när jag skulle återlämna honom.
Att ta farväl var fruktansvärt eftersom både jag och Ted hunnit fatta enormt tycke för varandra.

Så nu sitter jag här och undrar om jag gjort ett misstag? Är ni fler här inne med snarlika upplevelser? Jag har även förstått att mina känslor när valpen ankom är något dem flesta går igenom men att det med tiden bara blir lättare. Jag slogs dock av rädslan för framtiden och att jag inte skulle klara ansvaret det innebar. Tänkte att det då är bättre att göra detta i början än några månader senare.

Saknar honom så väldigt mycket och känner att jag ev gjort ett misstag. Dock skulle det hela bli väldigt oseriöst om jag åter igen skulle kontakta uppfödaren och ångra tillbaka valpen.

Har ni något råd?

 

[Bulldoozer]

Jag tror du gjorde det allra bästa utifrån era förutsättningar. Som det låter så kanske uppfödaren kan återställa en del av det som inte funkat så bra då det inte gått så lång tid.
Hade du haft kvar honom längre så är det nästan omöjligt att omplacera en tonåring hund med separationsångest och kanske fler problembeteenden. Det hade varit 100 gånger värre för dig och hunden om du väntat . Nu kan han förhoppningsvis gå vidare och bli en fantastisk kamrat till nån annan. Det fantastiska med hundar är att de lever i nuet och inte i det förgångna även om felbeteenden är svåra att få bort ju längre tid det går så är hundarna mer i stunden och han är säkert glad att få vara en stund till hos sin mamma och bror.

Om du funderar på hund nån gång i framtiden igen så vill jag slå ett slag för att kika på en okomplicerad seniorhund där uppfostran är klar och där den redan är formad så du vet vad du får . Det är en bättre väg in i hundägandet om man vet med sig att man inte kan stå emot bedjande valpögon och gnäll.

 

[Stergo]

Valp är svintufft! Jag grät många gånger under de första månaderna, och då har jag redan hundvana och erfarenhet av både vuxna hundar och valpar (men aldrig haft en egen), samt är uppvuxen med djur. Min man som hade noll djurvana var tydligen rädd för att hon var psyko där i början har han erkänt i efterhand (hon tyckte ju att attackera fötterna var bästa leken i början). Så vi var redan två, och dessutom har vi hundvakter som mest av allt i hela världen vill (och kan) hänga med vår hund.

Det är bättre att inte ta sig vatten över huvudet och var glad att din hund har en seriös uppfödare som tog tillbaka Ted

 

[MariaM]

Valp är svintufft! Jag grät många gånger under de första månaderna, och då har jag redan hundvana och erfarenhet av både vuxna hundar och valpar (men aldrig haft en egen), samt är uppvuxen med djur. Min man som hade noll djurvana var tydligen rädd för att hon var psyko där i början har han erkänt i efterhand (hon tyckte ju att attackera fötterna var bästa leken i början). Så vi var redan två, och dessutom har vi hundvakter som mest av allt i hela världen vill (och kan) hänga med vår hund.

Det är bättre att inte ta sig vatten över huvudet och var glad att din hund har en seriös uppfödare som tog tillbaka Ted

Tack för ditt svar och för att du medger det tuffa ansvaret trots det att ni är fler som kan dela ”bördan”.
Jag hoppas verkligen också att det rätta beslutet är taget både för mig och Ted även om saknaden och skuldkänslorna just nu är enorma.
Men en sak är klar och det är kärleken dessa små varelserna ger, finns verkligen inte mycket som kan mäta sig med det
Skönt att ni tog er igenom valperioden

 

[geting]

Det finns ingen skam i att förstå att man inte klarar av någonting!!! Du har hanterat situationen och ingen kom till skada. Andas ut.

Det låter som om en stor del av det svåra var att du var helt ensam med att ta hand om valpen. Valpar är små psykopatiska bebisar som kan slåss och springa från dag ett även om vissa klarar av att skaffa valp själv tycker jag inte alls att det är konstigt att känna att man behöver support från andra så man kan ta en paus ibland. Det är så lätt att bli överväldigad när 100% av ens tid och tankar går till ett annat liv, man glömmer bort att ta hand om sig själv.

 

[Sel]

En kollega till mig skaffade valp i vintras - hen har problem med psykosk ohälsa och hoppades att hunden skulle hjälpa, men det blev Bara värre. Att ta hand om valpen, särskilt vintertid och utan stöd, blev inte bra för vare sig kollegan eller valpen så hon fick också åka tillbaka till uppfödaren. Så mycket bättre för alla inblandade i slutänden hur ont det än gjorde att fatta det beslutet.
Valpar kan verkligen vara ett heltidsjobb, jag tror det är väldigt lätt att underskatta vilken tid och energi det tar.

Du tog ditt ansvar som hundägare.

 

[MariaM]

Jag tror du gjorde det allra bästa utifrån era förutsättningar. Som det låter så kanske uppfödaren kan återställa en del av det som inte funkat så bra då det inte gått så lång tid.
Hade du haft kvar honom längre så är det nästan omöjligt att omplacera en tonåring hund med separationsångest och kanske fler problembeteenden. Det hade varit 100 gånger värre för dig och hunden om du väntat . Nu kan han förhoppningsvis gå vidare och bli en fantastisk kamrat till nån annan. Det fantastiska med hundar är att de lever i nuet och inte i det förgångna även om felbeteenden är svåra att få bort ju längre tid det går så är hundarna mer i stunden och han är säkert glad att få vara en stund till hos sin mamma och bror.

Om du funderar på hund nån gång i framtiden igen så vill jag slå ett slag för att kika på en okomplicerad seniorhund där uppfostran är klar och där den redan är formad så du vet vad du får . Det är en bättre väg in i hundägandet om man vet med sig att man inte kan stå emot bedjande valpögon och gnäll.

Tusen tack för ditt svar! Jag försöker intala mig att det var det rätta beslutet utifrån dem känslorna jag tampats med men just nu tar dessvärre saknaden och sorgen över.
Trodde inte det var möjligt att bli så fäst på bara någon vecka.
Mina intentioner var dem bästa och jag gav mitt allra bästa. Kanske skulle jag inte gett upp så snabbt men blev rädd för att känslan av att ha gjort ett misstag endast skulle växa.

Inser också att jag var rätt oförberedd på vilka uppoffringar som krävs och eftersom jag inte har någon hjälp utifrån just nu blev jag ganska låst.
Det var högst oansvarigt fr mig men kan omöjligt se hur jag skulle kunnat förbereda mig på annat sätt än det jag gjorde. Har ingen i min omgivning som haft hund så allt jag hade att tillgå var internet samt kontakten jag hade med uppfödaren.

Tack för ditt värdefulla tips. Kanske är en vuxen hund ett klokare val eftersom jag, som du skriver, verkligen inte kunde motstå hans bedjande ögon och gav efter för minsta lilla vink även om jag var medveten om att rutiner och regler är viktiga att sätta redan från början

 

[Bulldoozer]

Tusen tack för ditt svar! Jag försöker intala mig att det var det rätta beslutet utifrån dem känslorna jag tampats med men just nu tar dessvärre saknaden och sorgen över.
Trodde inte det var möjligt att bli så fäst på bara någon vecka.
Mina intentioner var dem bästa och jag gav mitt allra bästa. Kanske skulle jag inte gett upp så snabbt men blev rädd för att känslan av att ha gjort ett misstag endast skulle växa.

Inser också att jag var rätt oförberedd på vilka uppoffringar som krävs och eftersom jag inte har någon hjälp utifrån just nu blev jag ganska låst.
Det var högst oansvarigt fr mig men kan omöjligt se hur jag skulle kunnat förbereda mig på annat sätt än det jag gjorde. Har ingen i min omgivning som haft hund så allt jag hade att tillgå var internet samt kontakten jag hade med uppfödaren.

Tack för ditt värdefulla tips. Kanske är en vuxen hund ett klokare val eftersom jag, som du skriver, verkligen inte kunde motstå hans bedjande ögon och gav efter för minsta lilla vink även om jag var medveten om att rutiner och regler är viktiga att sätta redan från början

Jag själv har haft nästan en valp om året senaste åren och det går smidigare för varje valp, med det sagt så är valptiden minst sagt påfrestande även för oss rutinerade.

Även om det känns tufft just nu så försök se det här som en nyttig lärdom. Hur man reagerar och hur det blir när man försöker sig på något man inte gjort förut är inget man kan veta på förhand. Sen kanske det hade varit lättare om du haft stöd och nån rutinerad att bolla med än att känna dig själv i det hela.
Även om du sen skaffar en äldre hund så passa på att gå kurser och lära dig saker samt få hundkontakter. Alla hundar uppskattar att bli aktiverade, även de äldre och väluppfostrade. Min mamma gick många kurser med sin förra hund fast hon var över 10 år och det satte verkligen guldkant på hundens sista år i livet .
Vår äldsta som är 9 år nu uppskattar att få hänga med på träningar och lär sig fortfarande nya saker vilket håller henne pigg både mentalt och fysiskt .

Jag hoppas att du inte är avskräckt om du nu drömmer om en fyrfota vän även om du såklart behöver dra lärdom, läka och hitta ny strategi för att inte hamna på samma plats igen.

 

[MariaM]

Det finns ingen skam i att förstå att man inte klarar av någonting!!! Du har hanterat situationen och ingen kom till skada. Andas ut.

Det låter som om en stor del av det svåra var att du var helt ensam med att ta hand om valpen. Valpar är små psykopatiska bebisar som kan slåss och springa från dag ett även om vissa klarar av att skaffa valp själv tycker jag inte alls att det är konstigt att känna att man behöver support från andra så man kan ta en paus ibland. Det är så lätt att bli överväldigad när 100% av ens tid och tankar går till ett annat liv, man glömmer bort att ta hand om sig själv.

Tack för dina ord!
Instämmer helt. Det svåra var helt klart att jag var ensam i ansvaret, det var jag medveten om från början, samtidigt som jag verkligen fick insikt om hur krävande en liten valp är.
Insåg även hur pass få platser hundar egentligen är välkomna till och det är helt klart rätt begränsande om man är ensam.

Just nu är skuldkänslorna enorma och jag saknar honom så oerhört mycket och när allting tar över så känns valet jag gjort som ett enda stort misstag. Landar dock i, när känslorna lägger sig en aning, att det var rätt beslut

har ni själva erfarenhet av valp? Om ja, kändes det tufft emellanåt?

 

[Sel]

Min första valp var den finaste, enklaste... hade jag inte lyssnat på en massa andra människor hade hela valptiden varit ren och skär bliss. Andras åsikter var det enda jag brottades med.
Andra valpen var ett totalt monster , men eftersom jag inte hade några andra åtaganden - inga barn eller partners att ta hänsyn till, gick det ganska smärtfritt det också. Det hela beror ju på så mycket annat i livet. Jag kunde ta med hundarna på jobbet, ingen av dem hade jätteproblem och jag kan unna mig att bara leva för mina djur.

 

[Fruentimber]

har ni själva erfarenhet av valp? Om ja, kändes det tufft emellanåt?

Jag har haft flera valpar och det är ta mig fan bland det värsta som finns. Den första valpperioden kan verkligen vara en pärs att ta sig igenom. Jag är dessutom beroende av fungerande sömn och har troligtvis NPF-diagnos som säkert gör mig lite extra känslig.

Men, jag har inte barn och jag har ett arbete som jag kan styra själv, så det underlättar förstås. Bor på gård så rumsrenheten brukar gå fort. Behöver jag åka någonstans kan hundarna vara i bilen.

Jag tycker att du tog ditt ansvar när du lämnade tillbaka valpen. Sånt händer, det blev övermäktigt. Nästa gång är du bättre rustad, eller så kan ni pröva en äldre omplacering som kanske passar er situation bättre än valp.

 

[Fruentimber]

Valpar är små psykopatiska bebisar som kan slåss och springa från dag ett

Hundra procent korrekt beskrivning. Vi hämtar valp om sju veckor och jag bävar redan.

 

[MariaM]

En kollega till mig skaffade valp i vintras - hen har problem med psykosk ohälsa och hoppades att hunden skulle hjälpa, men det blev Bara värre. Att ta hand om valpen, särskilt vintertid och utan stöd, blev inte bra för vare sig kollegan eller valpen så hon fick också åka tillbaka till uppfödaren. Så mycket bättre för alla inblandade i slutänden hur ont det än gjorde att fatta det beslutet.
Valpar kan verkligen vara ett heltidsjobb, jag tror det är väldigt lätt att underskatta vilken tid och energi det tar.

Du tog ditt ansvar som hundägare.

Tack för ditt svar!
Jag var verkligen inte alls beredd på intensiteten i att ha ansvar över en liten valp. Min lycka var total när vi kom hem med honom och han är verkligen en fantastisk liten varelse som gav oerhört mycket kärlek men det blev så överväldigande med allt ansvar. Jag tillbringande all min vakna tid med honom och försökte göra allt rätt.
Dock blir man väldigt ensam och låst i hemmet. Det var inget tal om att gå ut förutom några få minuter på gården (bor i lgh) varannan timme. Allt utöver det skakade han och visade verkligen missnöje över att vara ute.
Jag gav efter många ggr vilket bidrog till att skulden över att ge honom en dålig uppfostran växte.

Tacksamt är att det finns uppfödare som kan acceptera att det kanske inte blev som man tänkt sig och har möjlighet att ta tillbaka valpen. Nu fick inte jag någon retur i form av återköp men det kändes som det minst viktiga i sammanhanget. Förhoppningvis mår han bra av att få träffa sin mamma igen och kommer så småningom få anlända till ett nytt hem.
Det gör ofantligt ont att komma till denna insikt och jag ångrar mig otroligt många ggr om dagen. Rädslan över att ha gjort ett misstag när jag gav upp så fort är stor men försöker tänka klart så gott det går.

Det är ett stort ansvar som kräver mycket tid och tålamod och jag ser verkligen upp till dem som står kvar och stadigt trots intensiteten

 

[MariaM]

Jag har haft flera valpar och det är ta mig fan bland det värsta som finns. Den första valpperioden kan verkligen vara en pärs att ta sig igenom. Jag är dessutom beroende av fungerande sömn och har troligtvis NPF-diagnos som säkert gör mig lite extra känslig.

Men, jag har inte barn och jag har ett arbete som jag kan styra själv, så det underlättar förstås. Bor på gård så rumsrenheten brukar gå fort. Behöver jag åka någonstans kan hundarna vara i bilen.

Jag tycker att du tog ditt ansvar när du lämnade tillbaka valpen. Sånt händer, det blev övermäktigt. Nästa gång är du bättre rustad, eller så kan ni pröva en äldre omplacering som kanske passar er situation bättre än valp.

 

[Myrten]

Det är tufft att vara själv med en valp. Min nuvarande hund är den första jag har skaffat som ensamstående. När de tidigare kom var jag sambo med en hundintresserad partner. Jag hade inte heller någon bil när min hund var liten utan åkte runt med henne i en cykelkorg. Så när jag skulle åka och handla, hade läkarbesök eller liknande fick jag skaffa hundvakt. Att det var under pandemin underlättade dock en hel del. Fanns inte så mycket att försaka.

Tyvärr kan det även fortsättningsvis vara tufft att vara själv om ansvaret för en hund. Mina gamla hundar var jag själv med i +10 år och ibland var det jobbigt, men oftast gick det väldigt lätt. För att de var lätta hundar. Den nuvarande, som har hanterats på samma sätt och är samma ras, har en del issues. Nu har vi precis flyttat långt bort och jag vet det kan ta månader innan hon kan vara ensam annat än mycket korta stunder = jag är helt låst. De gamla kunde jag checka in på hotelrum, lämna och gå ut och äta middag. Av olika anledningar kommer vi att bo i minst två tillfälliga boenden innan vi får något permanent (eller flyttar hem igen). Jag hoppas att hon kan komma till ro så hon kan vara själv (och slutar väcka mig på nätterna!) i det andra dit vi flyttat i påsk.

Men oftast blir det ändå enklare när valpen har vuxit upp. De behöver inte bli monster när de blir könsmogna. Nu har du ju fått erfarenhet och vet vad du behöver säkra upp när du känner dig redo för hund igen. Om det blir en valp, skaffa någon som kan passa den korta stunder så du får avlastning (vakt till småvalpar brukar det finnas i många bekantskapskretser). Ta hjälp med pälsvård, kloklippning osv. Det är inte alls självklart att det går som en dans - alla är olika, både hundar och människor!

 

[Krumben]

Jag tyckte att valptiden var rolig, men extremt krävande också. Vi är två barnlösa vuxna i hushållet och hade ordnat med semester/tjänstledighet i nästan 5 månader, men jag var ändå helt slut när jag kom tillbaka till jobbet! Min lillebror som har både hund och småbarn, menar att småbarnstiden har varit enklare än valptiden.

Det är ingen slump att man talar om "Puppy blues" i den engelskspråkiga världen...

 

[MariaM]

Jag förstår! Tack för dina ord
Nätterna var även något jag inte riktigt kunde förutse och att inte få tillräckligt med sömn började ta ut sin rätt på dagarna. Dessutom kunde jag aldrig stå emot dem bedjande ögonen och så fort det kom lite gnäll gav jag efter. Det är såklart dåligt på sikt och ensamträningen kunde jag aldrig genomföra just pga min svaghet för honom.
Blev så rädd att jag skulle förstöra början på vår relation.
Önskar jag hade haft någon som kunnat stötta igenom den mest intensiva perioden vilket förmodligen hade hjälpt.
Jag bor i lgh, några våningar upp utan hiss, så att bara öppna dörren och låta honom springa ut var det inget tal om.
Dessutom var han inte så pepp på utgång och så fort skakandet kom tog jag honom i famnen och vände hem.

Vad skönt att du fått allting att gå runt och fungera med hundarna. Kräver verkligen mycket jobb och engagemang så all eloge till dig

 

[Tonto]

Min senaste valp har varit riktigt tuff att ha. Tog lång tid innan han sov hela nätterna, skadade sig och fick inte röra på sig så mycket, dessutom högg han allt som kom i hans väg. Jag grät ett par gånger i veckan tror jag och hade plåster och förband redo på köksbänken för jag fick nya bitsår varje dag.

Som tur var så har han varit otroligt trevlig och lättsam att ha med sig och träna osv. det var bara hemma han var hemsk. Tog 99% av allt själv, men ibland fick jag sovmorgon då sambon hade tid att ta ut honom.

Verkar dock ha förträngt hur hemskt det var ett tag och är redan sugen på ett halvsyskon. Men jag behöver nog återhämta mig något år till innan jag orkar med den här resan igen. Förstår verkligen om man inte orkar med valp!

 

[Krumben]

Kan tillägga att jag och frugan ofta har kommentar hur extremt svårt det skulle ha varit om vi hade varit helt ensamma med valpen, särskilt när allt var nytt!

 

[hollypolly]

Jag måste haft världens snällaste valpar inser jag.
Dom har sovit hela nätterna i sängen och varit enkla att ha med sig överallt då alla funkat bra att ha i väska och även börjat gå tidigt

Ingen av dom har bitit eller härjat annat än med sina leksaker.

Det enda jag upplevde som jobbigt var rumsrenhetsträningen så den fuskade jag en del med. Dom fick kissa på handukar när jag inte orkade.

Men det blev hundar av allihopa ändå