Jag tänker mig att mat och kost i grunden inte med självklarhet handlar om logik.
Mat hänger ihop med vana och en känsla av trygghet. Fungerar som belöning, tröst, eller utlopp för stress. Hänger ihop med matlagningskunskap och erfarenhet. Maten är även viktig för känslan av social gemenskap och sammanhang. Det finns mycket idee´r om att man "ska" vissa saker, "ska" ha fredagsmys, "ska" äta kötbullar med mos och lingon, "ska" äta polarbröd med ost och varm choklad på skridskoutflykten (

). Bryter du emot "ska":et så kan det orsaka skamkänslor eller stress.
Jag umgås on mass med nysvenskar och matkulturen är enormt viktig, den lyfts hela tiden, dofterna, kryddorna, smakerna, tragiken i att gammelmormor som lagade den bästa samosan eller kedrehn inte lever mer. Den svenska matens torftighet. Jag har en nära vän med magproblem som fått skarp tillsägelse av sin läkare att lägga av med stekt kött, men hen tuggar envist på sin jäkla kebab och pommes, och forsätter gå till läkaren.
Vad ska man säga. Det är tufft att bryta en vana, och ännu tuffare om du känner dig (är) utsatt redan från början. Ekonomin är en sak. Kultur, tradition och sammanhang ytterligare en. Skam och skuld en tredje. Självmedicinering och ångest finns också här - även alkisen fattar ju att beroendet inte är bra. Hen fattar. Hen bara klarar inte av sin situation utan stödet som alkoholen ger.
Förändring kräver medverkan, vilja och kapacitet. Att köpa en chipspåse som räcker en kväll, eller för samma summa köpa vitkål, potatis och lök som kan bli soppa till tre dagars lunch. Valet där är beroende av mer saker än just näringsinnehåll och den exakta inköpskostnaden.