Intressant artikel. Men den får mig att tänka på en annan sak.
De barn som man ser i den amerikanska/brittiska varianten, som ofta har tagit överhanden helt med våld, och helt vansinnigt beteende, pga att deras föräldrar inte vet att hantera situationen, är för mesiga, blir vansinnesrasande varjegångoavsett, har egenupplevda idéer om vad barnen behöver, etc. Hur blir livet för dem när den sortens liv fortår?
Tänker på den brittiska mamman som inte smekte/kramade sin dotter. Dottern betedde sig otroligt illa, bets, slog alla och var despotisk i familjen. Men vem skulle inte vara det om man inte fått någon kärleksfull kontakt med sin förälder! Och mamman visste om sin problematik, och pappan var en räka!
Eller den amerikanska pappan som hade varit rädd och haft lite kontakt med sina föräldrar som barn och som insisterade att natta alla sina barn (4?) i deras sängar tills de somnade, vilket tog hela kvällen. Mamman misstyckte men hade på amerikanskt sätt inget att säga till om. Den 8-åriga grabben var så osjälvständig och rädd att han inte kunde vara på tae-kwan-doträning 1 timme utan att mamman satt där och väntade!
Hur blir det för alla barn som har det som de, med eller utan nanny-program, och som bara blir vilsna? Alla barn som är de som bestämmer hemma fastän de är små, som inte vet några gränser, som har föräldrar som inte ser dem fastän de gör värre och värre saker? Jag tror att de är många fler än de som blir utsata för skamvrå och time-out, nes pa?
Fny
...
