Har mått välförtjänt bra faktiskt dom senaste månaderna. Mediterat, yogat, umgåtts kravlöst med människor och djur. Jobbet lunkar på, bilen rullar på.
Men så kommer den där känslan smygandes in i vardagen igen. Känslan att nu borde det väl ändå dra ihop sig. Till rättegång. Dom gamla sociala kanalerna är tysta sedan typ September, men så råkade min mor nämna att han har ett nytt konto. På Threads.
Jag har inget eget konto där och morsan har inte heller varit inne och kollat men hon säger att han ”dyker upp” pga av att hon fortfarande har hans nummer inlagt.
Ja. Då var jag ju tvungen att gå in och kolla. Och det går liksom inte att hålla distans till, fastän jag faktiskt försöker att bara neutralt konstatera att jaha här kommer en rant om depression eller singelliv eller nätbedragare eller vad fan det nu kan vara. En kontemplerande kring att spendera födelsedagen ensam för första gången på 20 år. Jag blir så triggad. Och sen är det som att detta, att hans blotta existens spiller över på allting annat i min vardag.
På vägen till jobbet imorse ute på leden öppnar sig plötsligt ett svart slukhål av odefinierbar gegga och jag upptäcker detta när det redan är för sent. Jag slirar på kopplingen genom skiten som känns som en blandning av tjära, snö och isklumpar. Jag kan inte för mitt liv begripa vad det är men lika snabbt som det dök upp är det borta igen. Min fina gula bil är helt täckt av svart gojs. Och min puls går genast upp, tänk om det inte går att få bort? Bilen är ett sånt otroligt känsligt kapitel också, bilkörning; Allt som har med fordon att göra. Kanske för att det var han jag övningskörde med dom första gångerna. Det är så himla konstigt allting. Inte ens ett år har gått och min mamma har en ny nu. En norsk olje-ingenjör. Han körde mig och Kaj till klinik och fick guldstjärna för detta såklart men det är fortfarande också jättekonstigt?
Jag googlade såklart på trafikläget men fick aldrig svar på vad det var för svart slukhål mitt i vägen. Jag vet ändå. Det försvann iaf när jag körde genom biltvätten.
Men så kommer den där känslan smygandes in i vardagen igen. Känslan att nu borde det väl ändå dra ihop sig. Till rättegång. Dom gamla sociala kanalerna är tysta sedan typ September, men så råkade min mor nämna att han har ett nytt konto. På Threads.
Jag har inget eget konto där och morsan har inte heller varit inne och kollat men hon säger att han ”dyker upp” pga av att hon fortfarande har hans nummer inlagt.
Ja. Då var jag ju tvungen att gå in och kolla. Och det går liksom inte att hålla distans till, fastän jag faktiskt försöker att bara neutralt konstatera att jaha här kommer en rant om depression eller singelliv eller nätbedragare eller vad fan det nu kan vara. En kontemplerande kring att spendera födelsedagen ensam för första gången på 20 år. Jag blir så triggad. Och sen är det som att detta, att hans blotta existens spiller över på allting annat i min vardag.
På vägen till jobbet imorse ute på leden öppnar sig plötsligt ett svart slukhål av odefinierbar gegga och jag upptäcker detta när det redan är för sent. Jag slirar på kopplingen genom skiten som känns som en blandning av tjära, snö och isklumpar. Jag kan inte för mitt liv begripa vad det är men lika snabbt som det dök upp är det borta igen. Min fina gula bil är helt täckt av svart gojs. Och min puls går genast upp, tänk om det inte går att få bort? Bilen är ett sånt otroligt känsligt kapitel också, bilkörning; Allt som har med fordon att göra. Kanske för att det var han jag övningskörde med dom första gångerna. Det är så himla konstigt allting. Inte ens ett år har gått och min mamma har en ny nu. En norsk olje-ingenjör. Han körde mig och Kaj till klinik och fick guldstjärna för detta såklart men det är fortfarande också jättekonstigt?
Jag googlade såklart på trafikläget men fick aldrig svar på vad det var för svart slukhål mitt i vägen. Jag vet ändå. Det försvann iaf när jag körde genom biltvätten.
