Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

[mandalaki]

Har inget direkt syfte med tråden men läste en fråga om en fyraårings vredesutbrott till DN:s psykologer.

Det var intressant läsning som jag blev berörd av - både hur mamman beskriver hur hon och pappan verkar ha låst sig i konflikterna med barnet och hur psykologen svarar bl a med att peka på just det.

Länk till DN:s Insidan för den som är intresserad

 

[MiniLi]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Åh så ledsamt
Väldigt tragiskt, både för föräldrarna som känner sig tvingade att bete sig på sätt de egentligen inte vill och för den stackars pojken som knappast hjälps av dessa onda cirklar fyllda av problematiska beteenden från båda håll.
Det gjorde lite ont i hjärtat att läsa om hur de håller fast pojken, stänger in honom och sen inte förmår sig att vara kärleksfulla efteråt..

Man kan hoppas att de får komma till BUP så att de kommer tillrätta med sitt liv.

 

[Mitten]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Stackars föräldrar, vad maktlös hon lät . Och stackars pojke, såklart... vi har inte riktigt sådana problem, så jag har inget insiktsfullt att bidra med, våra bråk är väldigt pluttiga i jämförelse och då har jag svårt att hålla humöret

 

[mandalaki]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Ja, hon är modig som berättar så ärligt som hon verkar göra. Och jag tycker att hon får bra råd i svaret.

line_n: jag funderade över det där med bup. Egentligen är det konstigt om det inte finns "familjerådgivning" med inriktning på förhållandet föräldrar-barn. Bup signalerar att det är barnet som behöver utredas istället för hela familjer... (Nu tänker jag på egentligen ganska välfungerande familjer som kan behöva hjälp utan att det gått så långt att socialtjänsten kopplats in).

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Ja, hon är modig som berättar så ärligt som hon verkar göra. Och jag tycker att hon får bra råd i svaret.

line_n: jag funderade över det där med bup. Egentligen är det konstigt om det inte finns "familjerådgivning" med inriktning på förhållandet föräldrar-barn. Bup signalerar att det är barnet som behöver utredas istället för hela familjer... (Nu tänker jag på egentligen ganska välfungerande familjer som kan behöva hjälp utan att det gått så långt att socialtjänsten kopplats in).

På "min" bvc så finns det ett anslag om att man kan kontakta bvc:s psykologer om man känner att man behöver hjälp med sitt barn och sitt föräldraskap. Så det finns, men jag vet inte hur vanligt det är eller hur stora resurser som finns där.

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Ungefär sådan var jag som barn, liksom min kusin. Kusinen och jag fick sedan barn ungefär samtidigt, vilka båda också var just så där arga under perioder av uppväxten. Vi har balanserat oss igenom åtskilliga släkttillställningar för att undvika att barnen går i taket.

En stor skillnad är dock att både mina föräldrar, jag själv och min kusin har haft lättare att hantera det än de stackars föräldrar som skrivit brevet till DN.

Jag minns precis hur det kändes att bli så där arg, och jag minns precis hur helvetets portar öppnade sig om de vuxna fick för sig att sätta en "fast gräns" vid dessa situationer, vilket jag tolkar brevet som att även det barnet mår dåligt av.

Jag avskyr verkligen allt prat om "fasta gränser" i barnuppfostran på grund av de minnena.

Nu är mina föräldrar tack och lov empatiska personer som diskuterar och resonerar med andra människor, även barn. De fick alltså bara för sig att sätta de där gränserna i undantagsfall, kanske när de var trötta, kanske när andra var i närheten vid mina utbrott. Tyvärr tenderar de vuxna som inte är vana vid den här sortens känslouttryck, enligt min erfarenhet, att trycka väldigt hårt på att det är just "fasta gränser" som behövs, och att man inte ska "ta diskussionen". Avskyvärda synpunkter, båda två.

 

[ameo]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Egentligen är det konstigt om det inte finns "familjerådgivning" med inriktning på förhållandet föräldrar-barn.

I många kommuner finns det föräldrakurser, som kanske är mer generella, men som finns till just för att föräldrar ska få lite tips om hur de ska förhålla sig till sina barn och deras "egenheter"...

Ett av mina barn har större "Känsloyttringar" än de andra har haft och vi har, precis som någon annan, märkt att de största konflikterna med det barnet har varit när h*n har ätit dåligt under dagen = hungrig och lågt blodsocker.
Om jag i dessa fall kommer ihåg att fråga om h*n är hungrig så brukar jag få ett bölande "JAAAAA!!! Jag är vrååålhungrig!". Tyvärr har jag inte blivit tillräckligt bra på att komma ihåg frågan varje gång än, fenomenet är ganska nyupptäckt. Men vi är i alla fall en bra bit på vägen framåt, i och med upptäckten att hunger/blodsockernivå ofta triggar igång ilskeutbrotten.

 

[MiniLi]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Ja, hon är modig som berättar så ärligt som hon verkar göra. Och jag tycker att hon får bra råd i svaret.

line_n: jag funderade över det där med bup. Egentligen är det konstigt om det inte finns "familjerådgivning" med inriktning på förhållandet föräldrar-barn. Bup signalerar att det är barnet som behöver utredas istället för hela familjer... (Nu tänker jag på egentligen ganska välfungerande familjer som kan behöva hjälp utan att det gått så långt att socialtjänsten kopplats in).

Det finns nog i vissa kommuner men jag vet inte hur utbrett det är. Men jag håller med om att det vore att föredra, som det är nu sätter man oftast in ordentliga resurser först när det gått väldigt långt.
Jag hade en föreläsare för att tag sedan som jobbar med barnterapi enligt ericametoden, hon berättade att hon oftast står allra sist i ledet. Till henne kommer folk när de redan provat allt annat, och det är ju synd eftersom problemet då hunnit bli jättestort.

Men jag tror också, som någon annan skrev, att mvc kan erbjuda viss hjälp. Även vårdcentralen.
Och nu vet jag inte hur det är överlag men jag har inte alls uppfattningen om att de på BUP struntar i att utreda familjen..

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Om jag i dessa fall kommer ihåg att fråga om h*n är hungrig så brukar jag få ett bölande "JAAAAA!!! Jag är vrååålhungrig!".

Det där är ju hanterliga ilskeutbrott. Lättbotade, skulle jag säga. Det är inte vad jag uppfattar att texten i DN handlar om. Och jag har aldrig varit med om att det varit så lätt.

Det kan så klart vara så att en del av det barnets utbrott har med lågt blodsocker att göra, men en erfarenhetsgrundad gissning är att i så fall blir den lille stackaren bara ännu mer rasande om den dumma mamman börjar prata om mat mitt i alla känslorna.

(Jag har ibland lyckats lura argt barn att äta, tex genom att utan att säga ett ord om saken ställa en skål med fruktbitar i närheten av barnet. Ilskan har inte gått över, men barnet har i alla fall inte behövt bryta samman av lågt blodsocker också.)

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Menar du att du slog och sparkade dina föräldrar när du var fyra år?

Nu är mitt barn inte alls så gammalt ännu men jag tror att jag kommer att ha väldigt svårt att acceptera att han slår mig när han är så gammal.

Rättare sagt, jag är rätt säker på att jag kommer att bli fly förbannad och release hell.

 

[mandalaki]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Nej, jag menar inte att bup struntar i familjen. Jag menar att iom att det är bup som utreder så signalerar man till alla berörda - barn, föräldrar, omgivning och bup-personal - att det är barnet som är orsaken till problemet. Inte samspelet i familjen/omgivningen.

Hoppas att den hjälp som BVC erbjuder är riktigt kvalificerad - och att människor faktiskt vänder sig till den. Det kan ju finnas en stark skamkänsla kring att inte räcka till som förälder.

Petruska: ja, så som den där mamman uppfattar gränssättning verkar det ju helt galet. Men jag är kluven för jag minns alltför väl hur det var att vara ett barn som aldrig någonsin fick veta var gränsen gick. Som testade och testade och upplevde att gränsen flyttades ännu lite längre bort för varje gång. Det var ingen behaglig tillvaro.

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Menar du att du slog och sparkade dina föräldrar när du var fyra år?

Nu är mitt barn inte alls så gammalt ännu men jag tror att jag kommer att ha väldigt svårt att acceptera att han slår mig när han är så gammal.

Rättare sagt, jag är rätt säker på att jag kommer att bli fly förbannad och release hell.

Fasta gränser, alltså?

Jag hoppas för ditt barns skull att det inte är av samma personlighetstyp som jag var.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Fasta gränser, alltså?

Jag hoppas för ditt barns skull att det inte är av samma personlighetstyp som jag var.

Jag tänker inte i termer av fasta gränser, jag är inte ens säker på att jag vet vad som egentligen menas med det.

Jag är bara hyfsat säker på att jag inte kommer att tolerera att bli slagen och sparkad på av min fyraåring.

Vad menar du kan hända om man som förälder visar att man blir arg och ledsen när ens så stora barn sparkar och slår en?

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Petruska: ja, så som den där mamman uppfattar gränssättning verkar det ju helt galet. Men jag är kluven för jag minns alltför väl hur det var att vara ett barn som aldrig någonsin fick veta var gränsen gick. Som testade och testade och upplevde att gränsen flyttades ännu lite längre bort för varje gång. Det var ingen behaglig tillvaro.

Jag tänker bara att det inte är behagligt att växa upp. På få år ska man lära sig oändligt mycket mer än man någonsin behöver lära sig igen i livet. Hur skulle det kunna vara behagligt?

Jag tror alltså inte att det nödvändigtvis finns något föräldrar kan göra för att det ska bli smärtfritt för barnen. Men att göra sig otillgänglig på det vis som jag upplevde och upplever att de hävdade fasta gränserna gör, det är ju att gömma sig för barnet när barnet är i kaos.

Det är väldigt ovanligt att barnet vill hoppa från tionde våningen eller köra katten i centrifugen eller något liknande - som man naturligtvis måste förhindra även om barnet nästan svimmar av att man gör det.

Att fyraåringen slåss och sparkar kan man ju värja sig mot. De är ändå rätt små.

 

[mandalaki]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Fast problemet är väl inte att mamman som skrev till DN accepterar att barnet slår henne? Tvärtom tycker jag att hennes berättelse visar att det där med att bli förbannad och raise hell inte på något vis löser problemet, det ökar bara låsningen i situationen.

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Jag tänker inte i termer av fasta gränser, jag är inte ens säker på att jag vet vad som egentligen menas med det.

Jag är bara hyfsat säker på att jag inte kommer att tolerera att bli slagen och sparkad på av min fyraåring.

Vad menar du kan hända om man som förälder visar att man blir arg och ledsen när ens så stora barn sparkar och slår en?

Varför skulle man inte visa det?

 

[Petruska]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Fast problemet är väl inte att mamman som skrev till DN accepterar att barnet slår henne? Tvärtom tycker jag att hennes berättelse visar att det där med att bli förbannad och raise hell inte på något vis löser problemet, det ökar bara låsningen i situationen.

Precis. Det som Diskurs skriver är exakt det som de där med de fasta gränserna brukar/brukade säga, minus just det uttrycket, då.

 

[mandalaki]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

När jag tänker på de gränser jag saknade så var det inte att någon skulle göra sig otillgänglig eller att jag på något vis skulle förvisas. Jag ville bara veta när ett nej faktiskt var ett nej.

Jag inbillar mig att det hade varit lättare att hantera frustrationen över ett nej än den känsla jag minns så väl: skulden och skammen över att se hur mamma och pappa slog knut på sig för att tillgodose mina önskningar och krav.

Ett nej med ett tvekande tonfall, där jag kände att jag skulle få som jag ville om jag bara pushade lite till - det var enormt otryggt. Jag växte upp med bilden av mig själv som ett krävande monster som de vuxna inte kunde rå på. Det var inte kul.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Precis. Det som Diskurs skriver är exakt det som de där med de fasta gränserna brukar/brukade säga, minus just det uttrycket, då.

Var snäll och insinuera inte att jag förespråkar fasta gränser vad det nu är.

Jag förstår inte alls hur du menar.

Jag skrev att jag skulle bli förbannad om mitt barn slog mig och då skrev du

Fasta gränser, alltså?

Jag hoppas för ditt barns skull att det inte är av samma personlighetstyp som jag var.

Och sen

Varför skulle man inte visa det? (att man blir arg).

Om du också tycker att man får bli arg när ens barn sparkar och slår en förstår jag inte på vilket sätt vi tycker olika.

 

[mandalaki]

Sv: Arg fyraåring (psykologfråga i DN)

Det är klart att man ska visa att man blir arg och ledsen. Men om man "tolererar" det eller inte - löser det något? Och vad ska man ta till för att visa att man inte "tolererar" om barnet inte slutar när man visat att man blir arg?

Det här är inte lätt, helt klart.