Sv: Är sistsen viktigare än kännedommen om hästen?
Tackar först för en bra tråd.
Jag tänker mkt på den här frågeställningen men jag vill aldrig skapa en tråd om det jag funderar över, jag kan inte formulera mina tankar så pass bra - än. Så tack.
Rikkan skrev:
Hur många hpller med Djurjouren. Vad vet vi om våra hästar, vad kan vi dela med oss av erfarenhter i från marken, så att andra kan lära och slippa utsätta sina hästar för obehag, frustration och elände?
Jag håller med DJ ja. Hur mycket kan jag inte uttala mig om då jag inte kan lika mkt som henne och inte upplevt det hon gjort, men rent teoretiskt så ja.
Vad jag vet om min häst? Det kan jag nog inte riktigt svara på, jag är däremot säker på att han vet minst hundra gånger så mkt om mig som jag om honom. Han känner mig, men jag som den lite stressade person jag är har svårt för att se hans person och det är ju inte bra. Jag tror att människor i allmänhet har svårt för att ta sig tid och lära känna andra, djur som människor. Många människor har också svårt att öppna sig.
Rikkan skrev:
Vad kan vi se på marken som vi inte klarar att se uppsuttet?
Mycket. Men frågan är om man kan öppna ögonen.
Rikkan skrev:
Alla söker harmoni (hoppas jag), bra!
Men vad betyder harmoni för er?
Vi är ju alla på olika faser i livet med olika erfarenheter...:smirk:
Jag söker harmoni.
Fast jag själv är inte särskilt harmonisk, däremot är jag mycket mer harmonisk när jag är med min häst och bara rider ut. Ridskolan gör tyvärr att jag känner mig pressad att prestera med min häst, därför känner jag mer och mer att jag känner skuldkänslor över att "bara" rida ut. Ursch, jag måste komma bort härifrån med min häst. När jag rider ut känner jag att vi är lika glada båda två, jag och min häst. Men jag känner mig pressad av de krav på prestation som finns.
Det förstör lite min glädje över att rida. Fast jag vet att det är fullständigt befängt att tänka så, så blir man ju påverkad.
(Nu handlade inte det här så mkt om tråden kanske men..)
Rikkan skrev:
Vad är det som gör att människan gärna vill hoppa över det viktigaste momentet i relationen till hästen, förtroende, -den ömsesidiga förståelsen? Är det
näringsbrist?
Att stress blir allt vanligare? Att folk vill prestera? Att folk har bråttom att nå prestationerna? Att folk missar den äkta glädjen, för att de har för bråttom för att hinna se den?
Rikkan skrev:
Jag tycker själv att det är det mest intressanta med hästar är
hästen!
Vad tycker ni?
Sedan kommer träning och allt annat som hör till (att smycka egot och sina egna föreställningar om att vara en god hästägare/tränare).
Det tycker jag också, att hästen är det jag rider/håller på med hästar för. Jag är kär i min häst, han får mig att känna samma känsla som när jag är kär när jag ser honom i hagen. Jag tycker också om att träna, men jag har inte hittat någon tränare som får det att vara roligt för både mig och hästen (vilket jag VILL) och jag klarar det inte själv. Så jag rättar mig helt enkelt efter det, jag gör det vi båda tycker är kul och letar efter någon som kan utveckla oss (för min skull, jag vill lära mig rida) på ett sätt jag tycker om och som han tycker är roligt (jag tror inte han direkt dör om han inte kommer lära sig piaff inom en månad, jag vill bara att han ska vara glad).
Rikkan skrev:
Känner mig lite ensam många gånger eftersom så många verkar vara så inne på att prestera, fokusera på sig själv osv.
Ja, jag känner mig väldigt misslyckad när folk bara pratar om prestationer, och när man ska börja med det och det och det och hur långt man kommit och hur ofta man bör träna. Jag blir ledsen eftersom jag blir påverkad, jag börjar tveka, jag vill också vara en bra hästägare. Vad är en bra hästägare, är jag en bra hästägare, är min häst lycklig om jag bara rider ut? Måste man prestera för att räknas? Måste man räknas? (Lite psykologi här nu också känner jag men hoppas det inte gör något...)
Rikkan skrev:
Hur många av er har grundarbetat era hästar från marken, så som man borde göra, så att hästen får chans att mogna i sin uppgift, lära känna människans brister, och framföra sina rörelser med äkta glädje, styrka och självförtroende?
Detta är bilder jag skulle vilja se. Och erfarenhter jag skulle vilja höra och diskutera omkring...
Inte jag, helt enkelt eftersom jag inte vet hur jag ska göra. Jag saknar kunskapen. Jag vill, men vågar/kan inte av just de kunskapsmässiga skälen, och att jag då saknar en mentor.
Rikkan skrev:
Hur många av er kan villigt erkänna att ni har vissa problem med hästen som är mycket svåra att lösa genom ridning, där ni med säkerhet kan veta att det är ryttarens egna brister och inte hästens ohälsa som bromsar utveckligen (för det anser jag att en ryttare som rider dvs inte bara åker häst bör veta).
Jag. Jag vet att alla problem jag har i ridningen beror på mig och tidigare ryttare. Eftersom min häst inte visste vad ridning var när han föddes, hans uppfattning om det har de som ridit honom format. Han kan göra mycket i hagen men inte med mig på ryggen, för att jag omedvetet motverkar honom.
Rikkan skrev:
Hur många kan upprikgit säga att ni känner eufori när ni rider, att ni med säkerhet vet att hästen är lika lycklig som ni själva?
När jag galopperar på ett fält kan jag säga att det är så. När jag låter hästen sträcka ut och han spetsar öronen och bjuder framåt. Då känner jag hans glädje att leva. Eller när vi skrittar omkring på långa tyglar i skogen och han nyfiket tittar på allt som finns omkring honom. Men uppriktigt sagt, aldrig i dressyren, men då är inte jag heller lycklig. Jag känner ju hans vånda och den gör mig ledsen.
