makarontanten
Trådstartare
Vänner, kompisar, familj, partner,släkt, hur lätt förlåter ni dem om de gör något som gör er osams?
Jag anser att man för det mesta är två om att starta ett "bråk", men många gånger kanske den ene individen anser att det är den andres fel, ibland kanske det bara är ett missförstånd, ibland kanske helt andra saker ( missbruk, psykisk sjukdom mm) är inblandat. I min frågeställning bortser jag från just "särskilda omständigheter" och undrar hur lätt ni ser på saker och förlåter.
Jag hade en vän, kanske mer kompis, men ändå en person som stod mig ganska nära och vi trivdes ihop. För ca 1,5 år sedan blev det ett bråk av en egentligen "skitsak" och det är mitt fel, då det var jag som kände mig sviken och startade det hela efter att hållt "tyst" om andra saker jag retat mig på under längre tid. Det blev en situation, droppen som får bägaren att rinna över och där var det igång. Två personer var "inblandade" ( utöver mig), och sedan dess har vi helt enkelt inte haft kontakt.
Jag är en person med stor umgängeskrets i alla kategorier, då jag umgås med män, som kvinnor, släktingar, gamla ex, kusiner, grannar, hundfolk, vänner, kompisar, arbetskamrater mm, så jag känner mig inte ett dugg ensam och "övergiven" i situationen. Jag har oerhört lätt att träffa nytt folk och få nya vänner/kompisar och har aldrig behövt träffa någon för att jag känner mig ensam. Däremot gillar jag inte att vara osams med folk, och tycker det är tråkigt, både när folk ogillar mig ( man kan inte vara alla till lags) och att tappa bort människor som jag ändå har trivts med. Visst att man kan växa ifrån varandra och inte behöver ha samma täta och "bästa" relationen med dem hela livet ut, men att vara osams är ju inte kul och de man en gång tyckt om, har ju något man gillar även om man inte alltid delar åsikter. Man har minnen och delat mycket genom åren.
Iallafall, idag besökte jag en vän ( A ) som känner den ena personen ( B ) och jag fick mig en liten överraskning. Personen har sagt att hen saknar mig. Person B har sagt detta till person A, och person A frågar B om hen får säga detta till mig. Person B svarar ja på frågan, så detta var då vad jag fick veta. Jag vet att person B är lite ensam, har ett ganska dåligt kontaktnät, och jag vill då inte bara vara en person som är "någon" att umgås med för att man inte har någon annan.
Jag vet inte vad jag känner om detta. På ett sätt vill jag INTE vara osams med personen, jag tycker bra om denne, men är sur över sveket som blev då. Jag är heller inte bekväm med att detta kommer i andra hand, att inte personen kan kontakta mig själv för en eventuell "försoning"och både ge en förklaring och vara ärlig om vad som hände. Jag känner ju fortfarande sveket ( en skitsak som sagt), och vet inte om jag egentligen saknar, eller om jag bara inte är bekväm med den fakta att vi inte är sams. Jag kan nog erkänna att jag är långsint, vilket innebär att jag nu känner : Ska jag ta kontakt eller inte? Är det min sak om det är denne som saknar mig? Varför går hen genom andra och lägger ansvaret/frågan på mig att ta kontakt om det är hen som saknar mig? Jag vill inte vara osams, men vet inte vad jag känner för personen längre. Jag anser att denne gjorde fel ( start till bråket), men att det var jag som drog i gång det när jag sa ifrån vad jag tyckte.
Har ni vart med om liknande, hur hade ni gjort, kan det bli en bra relation igen trots allt? Kan man försonas och ändå "bara" vara sams utan att umgås mer.
Jag anser att man för det mesta är två om att starta ett "bråk", men många gånger kanske den ene individen anser att det är den andres fel, ibland kanske det bara är ett missförstånd, ibland kanske helt andra saker ( missbruk, psykisk sjukdom mm) är inblandat. I min frågeställning bortser jag från just "särskilda omständigheter" och undrar hur lätt ni ser på saker och förlåter.
Jag hade en vän, kanske mer kompis, men ändå en person som stod mig ganska nära och vi trivdes ihop. För ca 1,5 år sedan blev det ett bråk av en egentligen "skitsak" och det är mitt fel, då det var jag som kände mig sviken och startade det hela efter att hållt "tyst" om andra saker jag retat mig på under längre tid. Det blev en situation, droppen som får bägaren att rinna över och där var det igång. Två personer var "inblandade" ( utöver mig), och sedan dess har vi helt enkelt inte haft kontakt.
Jag är en person med stor umgängeskrets i alla kategorier, då jag umgås med män, som kvinnor, släktingar, gamla ex, kusiner, grannar, hundfolk, vänner, kompisar, arbetskamrater mm, så jag känner mig inte ett dugg ensam och "övergiven" i situationen. Jag har oerhört lätt att träffa nytt folk och få nya vänner/kompisar och har aldrig behövt träffa någon för att jag känner mig ensam. Däremot gillar jag inte att vara osams med folk, och tycker det är tråkigt, både när folk ogillar mig ( man kan inte vara alla till lags) och att tappa bort människor som jag ändå har trivts med. Visst att man kan växa ifrån varandra och inte behöver ha samma täta och "bästa" relationen med dem hela livet ut, men att vara osams är ju inte kul och de man en gång tyckt om, har ju något man gillar även om man inte alltid delar åsikter. Man har minnen och delat mycket genom åren.
Iallafall, idag besökte jag en vän ( A ) som känner den ena personen ( B ) och jag fick mig en liten överraskning. Personen har sagt att hen saknar mig. Person B har sagt detta till person A, och person A frågar B om hen får säga detta till mig. Person B svarar ja på frågan, så detta var då vad jag fick veta. Jag vet att person B är lite ensam, har ett ganska dåligt kontaktnät, och jag vill då inte bara vara en person som är "någon" att umgås med för att man inte har någon annan.
Jag vet inte vad jag känner om detta. På ett sätt vill jag INTE vara osams med personen, jag tycker bra om denne, men är sur över sveket som blev då. Jag är heller inte bekväm med att detta kommer i andra hand, att inte personen kan kontakta mig själv för en eventuell "försoning"och både ge en förklaring och vara ärlig om vad som hände. Jag känner ju fortfarande sveket ( en skitsak som sagt), och vet inte om jag egentligen saknar, eller om jag bara inte är bekväm med den fakta att vi inte är sams. Jag kan nog erkänna att jag är långsint, vilket innebär att jag nu känner : Ska jag ta kontakt eller inte? Är det min sak om det är denne som saknar mig? Varför går hen genom andra och lägger ansvaret/frågan på mig att ta kontakt om det är hen som saknar mig? Jag vill inte vara osams, men vet inte vad jag känner för personen längre. Jag anser att denne gjorde fel ( start till bråket), men att det var jag som drog i gång det när jag sa ifrån vad jag tyckte.
Har ni vart med om liknande, hur hade ni gjort, kan det bli en bra relation igen trots allt? Kan man försonas och ändå "bara" vara sams utan att umgås mer.
)
