Är livet värt att kämpa för? Hur orkar man leva när man inte vill mer?

[Qelina]

Lång text men jag behövde få ur mig det här och det är så många delar som spelar in att det inte gick att få det kortare, lämnar ut mig själv en hel del men jag bara måste få ventilera och kanske få lite stöd eller kloka ord som gör att jag orkar fortsätta.

Jag är på den verkliga botten just nu, jag kan sitta i timmar och bara stirra, jag har så mycket ångest att jag inte vet hur länge jag orkar leva och vill så gärna bara stänga av huvudet för jag blir tokig på riktigt, jag orkar knappt vara social, jag vill ingenting, när jag vaknar på morgonen är det första jag tänker att jag vill att det ska bli kväll så jag får gå och lägga mig igen och slippa lida. Enligt mina föräldrar har jag fått tillbaka min "depressionsröst", att jag får en helt annan ton och språk och låter avtrubbad, dom säger att jag inte hänger med alls i samtal och knappt vet vad vi pratar om, att jag alltid glömmer allt och inte kommer ihåg något.

Samtidigt har jag min asperger och alla vardagliga sysslor tar enormt mycket tankekraft och energi att göra även i vanliga fall eftersom inget går på automatik för mig, att duscha till exempel kräver att jag varje gång tänker igenom hur jag ska göra, vilka olika moment och steg som ingår och så får jag planera och klura ut hur jag ska gå till väga, som min läkare sa igår "Det är som att du i vardagliga saker och hela livet måste uppfinna hjulet på nytt varje gång". Tyckte det var en bra liknelse.

Jag måste också tolka andra aktivt för att förstå vad dom menar, missförstår ofta, tänker bokstavligt och ordagrant och får ofta (när jag vågar fråga rent ut vad personen menar, kan till exempel inte alltid förstå om personen kommer med ett påstående eller om det är en fråga? Typ "Kan du berätta om det här?" Då kan jag säga ja och sen inget mer för att jag ju kan berätta om det men jag tolkar det inte som att jag SKA göra det just då för det var ju inte det frågan handlade om. Jag har också svårt med intryck, måste gå promenader där jag har så lite intryck som möjligt. Att vara social tar på mig, klarar kanske någon timme eller två så jag är livrädd för julen.

Dessutom är anorexin mycket värre igen, jag har oerhört svårt att äta vilket enligt alla gör depressionen och ångesten dubbelt så svår och det leder till bråk med mina föräldrar som jag vet är oroliga men jag hatar alla våra bråk. Mår skit och hatar anorexin något enormt och det livet det innebär att vara sjuk och risken för att hamna på lpt igen skrämmer livet ur mig och jag hatar att vara så rädd hela, hela tiden och behöva kämpa för att äta några gram paprika och då känna att jag nästan vill dö för att jag åt något som enligt anorexin var utöver det jag hade bestämt innan.

Igår hade jag ett akut läkarbesök och jag orkade knappt prata, jag satt som en hösäck i fåtöljen och orkade väl inte kolla henne i ögonen en enda gång. Hon ville lägga in mig på slutenvården inom psykiatrin igen, för att jag ska få struktur och rutiner, börja äta igen och få stöd i ångesten. Men jag känner inget stöd där, man får ingen hjälp vid ångest.

Läkaren sa att med tanke på hur lite jag äter och för att inte riskera att jag faller ihop någonstans borde jag inte promenera mer än max några 10 minuters promenader med hunden men jag har så otroligt mycket kompensationstänk i och med anorexin att jag inte klarar att hålla det och sen så fungerar promenaderna som den bästa ångestlindrande aktiviteten för mig så det känns totalt omöjligt att inte gå ut. Jag är trött hela tiden men samtidigt rastlös. Igår fick jag gå hem men läkaren sa att om det inte blir bättre eller om det blir sämre kommer jag med 100% säkerhet bli inlagd och jag vill inte, har varit där så otroligt många gånger.

Vet inte vad jag vill egentligen med tråden men hur går jag vidare? Hur orkar man leva när man egentligen inte vill? Hur ska man ta sig igenom dagarna för att känna annat än ångest och längtan efter att dagen bara ska vara slut? Jag har ju mått dåligt hela livet, kommer jag någonsin må bättre? Finns det något som är värt att kämpa för? Är livet värt något alls?

 

[tuaphua]

Jag har inte haft de problem du har riktigt.
Jag har haft anorexi, varit deprimerad och suicid, har adhd.
Men jag har förstått att med asperger så funkar inte alltid den behandling jag fått tex. Men det finns ju annan behandling, har du fått terapi av något slag?

Jag mår idag bra. Vilket jag aldrig trodde förut. Jag hoppas så innerligt att du kan få komma ur ditt jobbiga och få börja leva på riktigt.
För mig var vändpunkten rätt terapeut. Och efter det medicinering mot fysisk sjukdom.

Jag vet inte alls hur jag kan hjälpa eller vad jag ska säga till dig som kan lätta ngt.

Men jag vill iaf visa att jag bryr mig och hoppas så att du kan få rätt hjälp!

 

[monster1]

Lång text men jag behövde få ur mig det här och det är så många delar som spelar in att det inte gick att få det kortare, lämnar ut mig själv en hel del men jag bara måste få ventilera och kanske få lite stöd eller kloka ord som gör att jag orkar fortsätta.

Jag är på den verkliga botten just nu, jag kan sitta i timmar och bara stirra, jag har så mycket ångest att jag inte vet hur länge jag orkar leva och vill så gärna bara stänga av huvudet för jag blir tokig på riktigt, jag orkar knappt vara social, jag vill ingenting, när jag vaknar på morgonen är det första jag tänker att jag vill att det ska bli kväll så jag får gå och lägga mig igen och slippa lida. Enligt mina föräldrar har jag fått tillbaka min "depressionsröst", att jag får en helt annan ton och språk och låter avtrubbad, dom säger att jag inte hänger med alls i samtal och knappt vet vad vi pratar om, att jag alltid glömmer allt och inte kommer ihåg något.

Samtidigt har jag min asperger och alla vardagliga sysslor tar enormt mycket tankekraft och energi att göra även i vanliga fall eftersom inget går på automatik för mig, att duscha till exempel kräver att jag varje gång tänker igenom hur jag ska göra, vilka olika moment och steg som ingår och så får jag planera och klura ut hur jag ska gå till väga, som min läkare sa igår "Det är som att du i vardagliga saker och hela livet måste uppfinna hjulet på nytt varje gång". Tyckte det var en bra liknelse.

Jag måste också tolka andra aktivt för att förstå vad dom menar, missförstår ofta, tänker bokstavligt och ordagrant och får ofta (när jag vågar fråga rent ut vad personen menar, kan till exempel inte alltid förstå om personen kommer med ett påstående eller om det är en fråga? Typ "Kan du berätta om det här?" Då kan jag säga ja och sen inget mer för att jag ju kan berätta om det men jag tolkar det inte som att jag SKA göra det just då för det var ju inte det frågan handlade om. Jag har också svårt med intryck, måste gå promenader där jag har så lite intryck som möjligt. Att vara social tar på mig, klarar kanske någon timme eller två så jag är livrädd för julen.

Dessutom är anorexin mycket värre igen, jag har oerhört svårt att äta vilket enligt alla gör depressionen och ångesten dubbelt så svår och det leder till bråk med mina föräldrar som jag vet är oroliga men jag hatar alla våra bråk. Mår skit och hatar anorexin något enormt och det livet det innebär att vara sjuk och risken för att hamna på lpt igen skrämmer livet ur mig och jag hatar att vara så rädd hela, hela tiden och behöva kämpa för att äta några gram paprika och då känna att jag nästan vill dö för att jag åt något som enligt anorexin var utöver det jag hade bestämt innan.

Igår hade jag ett akut läkarbesök och jag orkade knappt prata, jag satt som en hösäck i fåtöljen och orkade väl inte kolla henne i ögonen en enda gång. Hon ville lägga in mig på slutenvården inom psykiatrin igen, för att jag ska få struktur och rutiner, börja äta igen och få stöd i ångesten. Men jag känner inget stöd där, man får ingen hjälp vid ångest.

Läkaren sa att med tanke på hur lite jag äter och för att inte riskera att jag faller ihop någonstans borde jag inte promenera mer än max några 10 minuters promenader med hunden men jag har så otroligt mycket kompensationstänk i och med anorexin att jag inte klarar att hålla det och sen så fungerar promenaderna som den bästa ångestlindrande aktiviteten för mig så det känns totalt omöjligt att inte gå ut. Jag är trött hela tiden men samtidigt rastlös. Igår fick jag gå hem men läkaren sa att om det inte blir bättre eller om det blir sämre kommer jag med 100% säkerhet bli inlagd och jag vill inte, har varit där så otroligt många gånger.

Vet inte vad jag vill egentligen med tråden men hur går jag vidare? Hur orkar man leva när man egentligen inte vill? Hur ska man ta sig igenom dagarna för att känna annat än ångest och längtan efter att dagen bara ska vara slut? Jag har ju mått dåligt hela livet, kommer jag någonsin må bättre? Finns det något som är värt att kämpa för? Är livet värt något alls?

Kan du inte tänka dig att låta dig bli inlagd ett tag då? Du lär ju känna folk där inne när du är där?

 

[Qelina]

Kan du inte tänka dig att låta dig bli inlagd ett tag då? Du lär ju känna folk där inne när du är där?

Problemet är det att om man pratar med personalen antingen får till svar att man fått all medicin man kan få eller att man kan få lite mer. Inte mer än så och. Vad gäller andra patienter så brukar vi inte umgås så mycket. Jag orkar inte och det är sällan det finns någon att prata med, alla är ju där av skälet att dom mår dåligt på något sätt. Ibland hittar man någon man tycker är trevlig men det är ju ingen man kan prata med om sina problem. Så för mig löser det inget av det psykiska

 

[Qelina]

Jag har inte haft de problem du har riktigt.
Jag har haft anorexi, varit deprimerad och suicid, har adhd.
Men jag har förstått att med asperger så funkar inte alltid den behandling jag fått tex. Men det finns ju annan behandling, har du fått terapi av något slag?

Jag mår idag bra. Vilket jag aldrig trodde förut. Jag hoppas så innerligt att du kan få komma ur ditt jobbiga och få börja leva på riktigt.
För mig var vändpunkten rätt terapeut. Och efter det medicinering mot fysisk sjukdom.

Jag vet inte alls hur jag kan hjälpa eller vad jag ska säga till dig som kan lätta ngt.

Men jag vill iaf visa att jag bryr mig och hoppas så att du kan få rätt hjälp!

Precis, asperger räknas som en försvårande problematik och jag har fått höra från många att det inte alltid är lika lätt att ta till sig olika behandlingar och att allt inte fungerar då. Jag har provat det mesta skulle jag nog säga, med olika resultat men det har liksom aldrig varit något som hållit i längden vilket gör att jag känner mig extremt misslyckad.

Tack för omtanken och vad kul att höra att du mår bättre nu

 

[tuaphua]

Precis, asperger räknas som en försvårande problematik och jag har fått höra från många att det inte alltid är lika lätt att ta till sig olika behandlingar och att allt inte fungerar då. Jag har provat det mesta skulle jag nog säga, med olika resultat men det har liksom aldrig varit något som hållit i längden vilket gör att jag känner mig extremt misslyckad.

Tack för omtanken och vad kul att höra att du mår bättre nu

Ja, jag hade för mig något sådant.

Men jag tänker också att du kanske kan försöka se det som att du inte har misslyckats. Du har bara inte fått rätt hjälp än.

Precis som att man kan ta bort vissa symptom med medicinering, men de återkommer om man inte medicinerar grundorsaken som ger alla symptomen.

Jag hoppas att du orkar kämpa vidare och hittar det som är rätt hjälp för just dig.

Förstår dock helt frustrationen i att tro att det är hopplöst och att man bara inte vet hur fan man ska kunna må bättre om det ens går.
Men jag hoppas du kan få hjälp, rätt hjälp för dig.
För mig krävdes det en jäkla massa olika testande av saker innan vi efter många år hittade rätt.

Har en nära vän som nyligen slagits mot anorexin, varit inlagd först och sen öppenvård. Så jag har nyligen sett hur vidrigt jobbigt det är och utifrån försökt hjälpa. Men jag vet ju själv att man inte ville att folk skulle vara för på. Och kände att det fanns risk att min vän skulle stänga mig ute om jag var för tuff mot henne. Hon är en av mina käraste i världen och vi är väldigt nära och pratar om allt utan att döma varann vad det än är. Men trots det vet jag ju att just anorexi vill man ju både bli frisk och inte sas. Man vågar inte riktigt/vill inte riktigt på ett vis.
Nu bodde hon utomlands en period och kom hem sjuk. Jag visste inte hur jag skulle få henne att ens inse att hon var sjuk och sen söka hjälp. Vi började prata lite försiktigt om det. sen hann hennes kropp krascha så hon fick åka in akut och blev inlagd "frivilligt" och fick därefter öppenvård. Idag är hon friskskriven sas. Och det är så underbart att se henne leva igen, inte bara ha ångest över mat/kropp/etc. Utan faktiskt uppleva det liv som förr passerade medan hon var inne i sina tankar. Dessutom njuter hon av det nu. Underbart!
Men även hon behövde ju dels hitta rätt vård och bli mogen för det. Dels via processer av att "misslyckas/inte nå ända fram/inte kunna bibehålla saker". Ibland lär man sig av de sakerna även om det inte märks tillräckligt just då. Men de bitarna kan sen när man får rätt nyckel kunna bli ett korrekt pussel.

Behöver du ventilera så kan du säkert göra det vidare i tråden. Vi är ganska många som kan relatera och om inte vi kan hjälpa dig förändra saker och ting kanske du iaf kan känna stöd i att inte vara ensam, både i hur du känner(vi är fler som iaf varit där) och att du inte behöver bära dina upplevelser själv.

Sen förstår jag att mitt dravel om att det löst sig för en del andra känns som att det är just för dem och inte för dig. Har också tänkt så.

Men ja.. Kanske kan det ge hopp till dig eller någon annan..

Tänker på dig iaf!

 

[tuaphua]

Förstår tanken du har kring att läggas in. Men kan det finnas någon öppenvårds-behandling som kan fungera?

Jag valde tex att tacka nej till behandling på ätstörningsklinik och jobba med min ätstörning med en psykolog jag hade då. För mig blev ju det rätt. Det fungerade.

Jag tror jag hade blivi sjukare av att vara inlagd iom att mina nära och kära och då framför allt mina djur dagligen gav mig så mkt mer och skingrade för en stund tankarna så man orkade mer.

 

[monster1]

Problemet är det att om man pratar med personalen antingen får till svar att man fått all medicin man kan få eller att man kan få lite mer. Inte mer än så och. Vad gäller andra patienter så brukar vi inte umgås så mycket. Jag orkar inte och det är sällan det finns någon att prata med, alla är ju där av skälet att dom mår dåligt på något sätt. Ibland hittar man någon man tycker är trevlig men det är ju ingen man kan prata med om sina problem. Så för mig löser det inget av det psykiska

Finns det mer stöd att få via öppenvården? Är det för bökigt för dig att hamna på ätstörningsavdelning?

 

[Niyama]

Samtidigt har jag min asperger och alla vardagliga sysslor tar enormt mycket tankekraft och energi att göra även i vanliga fall eftersom inget går på automatik för mig, att duscha till exempel kräver att jag varje gång tänker igenom hur jag ska göra, vilka olika moment och steg som ingår och så får jag planera och klura ut hur jag ska gå till väga, som min läkare sa igår "Det är som att du i vardagliga saker och hela livet måste uppfinna hjulet på nytt varje gång". Tyckte det var en bra liknelse.

Jag måste också tolka andra aktivt för att förstå vad dom menar, missförstår ofta, tänker bokstavligt och ordagrant och får ofta (när jag vågar fråga rent ut vad personen menar, kan till exempel inte alltid förstå om personen kommer med ett påstående eller om det är en fråga? Typ "Kan du berätta om det här?" Då kan jag säga ja och sen inget mer för att jag ju kan berätta om det men jag tolkar det inte som att jag SKA göra det just då för det var ju inte det frågan handlade om. Jag har också svårt med intryck, måste gå promenader där jag har så lite intryck som möjligt. Att vara social tar på mig, klarar kanske någon timme eller två så jag är livrädd för julen.

Jag har inte asperger (i alla fall ingen diagnos) men oj vad jag känner igen mig i detta. Allt som andra verkar göra "automatiskt" kräver massor av energi av mig. Och intryck är rena döden för mig. Det underlättar nu att jag inte bor i stad längre, men så fort jag vistas i stan blir jag extremt utmattad av alla intryck.

Jag förstår verkligen att du inte vill vara inlagd, satt själv och sa till läkare för nån vecka sen att jag vill absolut inte vara inlagd. Men är det inte så att du förut behövt det för att vända en negativ trend när det gäller ätandet?

 

[Sofie_B]

Lång text men jag behövde få ur mig det här och det är så många delar som spelar in att det inte gick att få det kortare, lämnar ut mig själv en hel del men jag bara måste få ventilera och kanske få lite stöd eller kloka ord som gör att jag orkar fortsätta.

Jag är på den verkliga botten just nu, jag kan sitta i timmar och bara stirra, jag har så mycket ångest att jag inte vet hur länge jag orkar leva och vill så gärna bara stänga av huvudet för jag blir tokig på riktigt, jag orkar knappt vara social, jag vill ingenting, när jag vaknar på morgonen är det första jag tänker att jag vill att det ska bli kväll så jag får gå och lägga mig igen och slippa lida. Enligt mina föräldrar har jag fått tillbaka min "depressionsröst", att jag får en helt annan ton och språk och låter avtrubbad, dom säger att jag inte hänger med alls i samtal och knappt vet vad vi pratar om, att jag alltid glömmer allt och inte kommer ihåg något.

Samtidigt har jag min asperger och alla vardagliga sysslor tar enormt mycket tankekraft och energi att göra även i vanliga fall eftersom inget går på automatik för mig, att duscha till exempel kräver att jag varje gång tänker igenom hur jag ska göra, vilka olika moment och steg som ingår och så får jag planera och klura ut hur jag ska gå till väga, som min läkare sa igår "Det är som att du i vardagliga saker och hela livet måste uppfinna hjulet på nytt varje gång". Tyckte det var en bra liknelse.

Jag måste också tolka andra aktivt för att förstå vad dom menar, missförstår ofta, tänker bokstavligt och ordagrant och får ofta (när jag vågar fråga rent ut vad personen menar, kan till exempel inte alltid förstå om personen kommer med ett påstående eller om det är en fråga? Typ "Kan du berätta om det här?" Då kan jag säga ja och sen inget mer för att jag ju kan berätta om det men jag tolkar det inte som att jag SKA göra det just då för det var ju inte det frågan handlade om. Jag har också svårt med intryck, måste gå promenader där jag har så lite intryck som möjligt. Att vara social tar på mig, klarar kanske någon timme eller två så jag är livrädd för julen.

Dessutom är anorexin mycket värre igen, jag har oerhört svårt att äta vilket enligt alla gör depressionen och ångesten dubbelt så svår och det leder till bråk med mina föräldrar som jag vet är oroliga men jag hatar alla våra bråk. Mår skit och hatar anorexin något enormt och det livet det innebär att vara sjuk och risken för att hamna på lpt igen skrämmer livet ur mig och jag hatar att vara så rädd hela, hela tiden och behöva kämpa för att äta några gram paprika och då känna att jag nästan vill dö för att jag åt något som enligt anorexin var utöver det jag hade bestämt innan.

Igår hade jag ett akut läkarbesök och jag orkade knappt prata, jag satt som en hösäck i fåtöljen och orkade väl inte kolla henne i ögonen en enda gång. Hon ville lägga in mig på slutenvården inom psykiatrin igen, för att jag ska få struktur och rutiner, börja äta igen och få stöd i ångesten. Men jag känner inget stöd där, man får ingen hjälp vid ångest.

Läkaren sa att med tanke på hur lite jag äter och för att inte riskera att jag faller ihop någonstans borde jag inte promenera mer än max några 10 minuters promenader med hunden men jag har så otroligt mycket kompensationstänk i och med anorexin att jag inte klarar att hålla det och sen så fungerar promenaderna som den bästa ångestlindrande aktiviteten för mig så det känns totalt omöjligt att inte gå ut. Jag är trött hela tiden men samtidigt rastlös. Igår fick jag gå hem men läkaren sa att om det inte blir bättre eller om det blir sämre kommer jag med 100% säkerhet bli inlagd och jag vill inte, har varit där så otroligt många gånger.

Vet inte vad jag vill egentligen med tråden men hur går jag vidare? Hur orkar man leva när man egentligen inte vill? Hur ska man ta sig igenom dagarna för att känna annat än ångest och längtan efter att dagen bara ska vara slut? Jag har ju mått dåligt hela livet, kommer jag någonsin må bättre? Finns det något som är värt att kämpa för? Är livet värt något alls?

Jag har inte så mycket klokt att säga, jag vill bara skicka lite nätkärlek och säga att jag verkligen hoppas att du får rätt hjälp. Livet är FANTASTISKT och det är underbart att leva. Jag lovar att det kan kännas så och jag lovar att det kan kännas så för dig också, när du fått rätt hjälp. Ge inte upp och se det inte som misslyckanden, se det bara som att du blir en erfarenhet rikare gällande vad som inte fungerar för dig. Våga testa behandling, våga säg ja till hjälp. All lycka till!

 

[Sleepan]

Åh, kära @Qelina! Jag har inte så mycket kloka saker att komma med. Men jag vill ändå skriva. Vi finns här - när livet är för jävligt, när livet är fantastiskt, när livet rullar på... Vi lyssnar, vi svarar, vi relaterar.

Jag tror att vi är ganska jämngamla du och jag, och vi har massor med liv framför oss. Jag vet att jag inte kan jämföra dig och mig, då jag inte är sjuk. Men jag tror på dig. Det har jag gjort hela tiden som du skrivit här på forumet. Jag tror att du kommer kunna må bra igen. Jag hoppas och tror att du orkar, och att det kommer lösa sig! Kram!

 

[Qelina]

@tuaphua Jag har varit inlagd över 10 gånger på sjukhuset, kommer faktiskt inte ens ihåg hur många gånger men det rör sig om minst ett/ett och ett halvt år sammanlagt plus 3 gånger på behandlingshem ca 19 månader. Jag har gått dagvård säkert 8-9 gånger också vilket motsvarar flera år. Är så sjukt trött på att andra bestämmer över mig och sjukhuset och dagvården gav inget alls, behandlingshemmet hjälpte ändå en del men inget som höll i sig.

Dom i vården har sagt nu att i och med att jag har så blandad problematik och varit sjuk så länge så märks det att "vanlig" ätstörningsvård inte fungerar på mig I mitt sjukersättningsintyg från läkaren står det att dom så klart hoppas att jag ska må bättre men att prognosen är dålig och att det inte är så sannolikt att dom kan hjälpa mig och att jag har små chanser till bättring Till och med vården verkar ge upp på mig. Men det är ingen dom och jag ska inte ge upp pga det men det gjorde mig ledsen.

 

[Mineur]

Jag instämmer med @Sleepan - jag tror verkligen på dig också @Qelina och önskar att livet kan få bli lite lättare för dig snart. Jag minns så väl hur det liksom hoppade till i magen på mig av glädje när du kom in i beachtråden någon gång här i våras/somras (tror jag att det var?) och berättade att du var utskriven. Du skrev en massa positiva tankar om livet och visade upp jävlar anamma på ett sätt som jag inte sett från dig förut, och jag blev verkligen så himla himla glad.

Snälla snälla sluta inte kämpa! Vi är många här ute som berörs av dig, tror på dig och vill försöka hjälpa dig

 

[monster1]

@tuaphua Jag har varit inlagd över 10 gånger på sjukhuset, kommer faktiskt inte ens ihåg hur många gånger men det rör sig om minst ett/ett och ett halvt år sammanlagt plus 3 gånger på behandlingshem ca 19 månader. Jag har gått dagvård säkert 8-9 gånger också vilket motsvarar flera år. Är så sjukt trött på att andra bestämmer över mig och sjukhuset och dagvården gav inget alls, behandlingshemmet hjälpte ändå en del men inget som höll i sig.

Dom i vården har sagt nu att i och med att jag har så blandad problematik och varit sjuk så länge så märks det att "vanlig" ätstörningsvård inte fungerar på mig I mitt sjukersättningsintyg från läkaren står det att dom så klart hoppas att jag ska må bättre men att prognosen är dålig och att det inte är så sannolikt att dom kan hjälpa mig och att jag har små chanser till bättring Till och med vården verkar ge upp på mig. Men det är ingen dom och jag ska inte ge upp pga det men det gjorde mig ledsen.

Det finns stöd att få via kommunen också, då får man söka hos biståndshandläggare på kommunen att få det finns stöd att få via LSS eller SOL. Min sambo har fått det beviljat, han har adhd och kronisk depression. Här består stödet i att få hjälp att skapa rutiner, att komma ut, samtal etc. Jag tror inte så många vet om att det går att få stöd från kommunen i det dagliga när man har en psykisk funktionsnedsättning eller en sjukdom. Det kanske kan vara vårt att kolla upp som ett komplement till din övriga vård. De skulle ju kunna hjälpa dig att få i dig mat utan att du behöver bli inlagd tex.

 

[Qelina]

Finns det mer stöd att få via öppenvården? Är det för bökigt för dig att hamna på ätstörningsavdelning?

Vi håller på att fundera ut hur behandlingen ska se ut. Jag ska fortsätta hos min fantastiska fysioterapeut, mer eldsjäl och engagerad människa är svår att finna Ska träffa min dietist som jag haft i åratal nästa vecka men det är mest tänkt som stödsamtal när min fysioterapeut är bortrest. Det är lite prat om arbetsterapeut också. Egentligen vill öppenvården att jag ska gå hos autism/asperger teamet men dom tar inte emot patienter som är i behandling hos psykiatrin av någon konstig orsak men dom nystar i om det går att fixa men verkar inte så. Sen har dom infört regelbundna vävningar igen. Men själva behandlingen kommer vara fysioterapeuten och ev arbetsterapeut.

Det finns ingen ätstörningsavdelning i hela mitt län faktiskt, ruskigt dåligt och dom remitterar inte till andra heller så det är på dom vanliga slutna psykiatriska avdelningarna man hamnar

 

[Qelina]

Jag har inte asperger (i alla fall ingen diagnos) men oj vad jag känner igen mig i detta. Allt som andra verkar göra "automatiskt" kräver massor av energi av mig. Och intryck är rena döden för mig. Det underlättar nu att jag inte bor i stad längre, men så fort jag vistas i stan blir jag extremt utmattad av alla intryck.

Jag förstår verkligen att du inte vill vara inlagd, satt själv och sa till läkare för nån vecka sen att jag vill absolut inte vara inlagd. Men är det inte så att du förut behövt det för att vända en negativ trend när det gäller ätandet?

Jo jag har haft svårt att bryta själv när det gått överstyr med maten, men på sjukhuset har det inte varit någon behandling utan bara handlat om att jag rent ut sagt ska överleva, det har varit det fysiska det varit fokus på och sen när jag kommit hem har det liksom inte förändrats i grunden och jag har inte kunnat fortsätta på den vägen.

Problemet just nu är att jag rent psykiskt mår så uselt det bara går, men jag kan inte ta till mig att jag rent fysiskt är så dålig som dom säger och inte ta till mig att det jag äter är för lite eller att jag inte kommer gå upp massor i vikt av att äta mer. Det är ingen kris än tycker inte jag i alla fall men senast idag fick jag höra att det är en kamp mot klockan nu, att det måste vända innan kroppen brakar ihop. Jag kan inte ta till mig det, kan inte förstå, är det mig dom pratar om?

Det är fruktansvärt att vara så känslig mot intryck. Jag har problemet med känseln också, känner minsta lilla veck i sängen, sömmar i kläder, saker som sitter åt eller löst, lappar i kläder, hur strumporna sitter, skorna, hur lös eller hård flätan är, hur glasögonen nuddar näsan, hur klockan sitter på handleden osv.

 

[Qelina]

Jag har inte så mycket klokt att säga, jag vill bara skicka lite nätkärlek och säga att jag verkligen hoppas att du får rätt hjälp. Livet är FANTASTISKT och det är underbart att leva. Jag lovar att det kan kännas så och jag lovar att det kan kännas så för dig också, när du fått rätt hjälp. Ge inte upp och se det inte som misslyckanden, se det bara som att du blir en erfarenhet rikare gällande vad som inte fungerar för dig. Våga testa behandling, våga säg ja till hjälp. All lycka till!

Tack snälla du. Det är svårt att inte se det som misslyckanden och att inte känna besvikelsen från omgivningen över att jag aldrig blir frisk. Att veta att jag förstör inte bara för mig utan även för min familj och mina vänner och min hund. Men ska verkligen försöka jobba bort dom tankarna. Vi försöker ju hitta rätt behandling nu, kanske kommer det vända nu.

 

[Qelina]

Åh, kära @Qelina! Jag har inte så mycket kloka saker att komma med. Men jag vill ändå skriva. Vi finns här - när livet är för jävligt, när livet är fantastiskt, när livet rullar på... Vi lyssnar, vi svarar, vi relaterar.

Jag tror att vi är ganska jämngamla du och jag, och vi har massor med liv framför oss. Jag vet att jag inte kan jämföra dig och mig, då jag inte är sjuk. Men jag tror på dig. Det har jag gjort hela tiden som du skrivit här på forumet. Jag tror att du kommer kunna må bra igen. Jag hoppas och tror att du orkar, och att det kommer lösa sig! Kram!

Tack för ditt stöd, det betyder mycket. Jag har verkligen svårt att se en framtid alls, vet ju inte ens om jag vill ha en framtid ens Jag hoppas jag kan få känna den där livsglädjen och vända det här. Jag vet liksom bara inte hur och jag vet inte vad jag vill med livet längre, har tappat bort mina drömmar någonstans i depressionen. Tack återigen för ditt stöd och jag hoppas du har rätt, det är inte heller likt mig att ge upp, jag är en kämpe, jag hänger i när jag kanske egentligen inte orkar så det är väl "bara" att göra det nu också.

 

[Qelina]

Jag instämmer med @Sleepan - jag tror verkligen på dig också @Qelina och önskar att livet kan få bli lite lättare för dig snart. Jag minns så väl hur det liksom hoppade till i magen på mig av glädje när du kom in i beachtråden någon gång här i våras/somras (tror jag att det var?) och berättade att du var utskriven. Du skrev en massa positiva tankar om livet och visade upp jävlar anamma på ett sätt som jag inte sett från dig förut, och jag blev verkligen så himla himla glad.

Snälla snälla sluta inte kämpa! Vi är många här ute som berörs av dig, tror på dig och vill försöka hjälpa dig

Oj, vad rörd jag blev nu. Tack snälla alla här på forumet, ni är så underbara! Allihop, buke måste vara bästa forumet i världen enligt mig

Ja det kändes annorlunda när jag kom hem, det var i mars som jag blev utskriven och jag trodde ett tag att det kanske var min tid nu, min chans att få leva. Tänk om jag kunde få känna det nu.

 

[Qelina]

Det finns stöd att få via kommunen också, då får man söka hos biståndshandläggare på kommunen att få det finns stöd att få via LSS eller SOL. Min sambo har fått det beviljat, han har adhd och kronisk depression. Här består stödet i att få hjälp att skapa rutiner, att komma ut, samtal etc. Jag tror inte så många vet om att det går att få stöd från kommunen i det dagliga när man har en psykisk funktionsnedsättning eller en sjukdom. Det kanske kan vara vårt att kolla upp som ett komplement till din övriga vård. De skulle ju kunna hjälpa dig att få i dig mat utan att du behöver bli inlagd tex.

Jag har haft boendestöd förut faktiskt, det har varit lite prat om att ta upp det igen.