Är jag helt dum i huvudet...

[Maira]

...om jag ger "idiothunden" jag skrivit om i en annan tråd en ny chans? Nu när jag vet förutsättningarna lite bättre? Ägarna var ju inte ärliga med vilka problem det var med honom.

http://www.bukefalos.com/f/showthread.php?t=1123193

Om jag föreslår att jag kan bli fodervärd för honom och börjar om från början? Ger honom trygghet, motion och stimulans. Det basala och grundläggande i en hunds liv som han inte fick innan. Låter honom knyta an till mig och bli trygg, det får liksom vara jag och han en lång period. Se till att han inte blir utsatt för det som är jobbigt för honom. Och sedan börja öva på socialisering. Andra hundar och att möta främmande människor på promenad gick bra. Det var när människor kom närmare in på honom som det blev problem.

Han lyckades nästla sig in i mitt hjärta och jag "blir inte av med honom". Jag vet att det finns hundratals andra hundar som är lättare att ta hand om.

Så vad tycker ni? Är jag sentimental och orealistisk? Skaffar mig bekymmer som jag skulle klara mig utan...

 

[Philosophia]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Du ska så klart göra det du känner blir bäst för dig. Men jag tycker både för hundens och din skull att du ska känna dig säker innan du bestämmer dig. Det vore inte rätt mot vare sig de gamla ägarna eller hunden att ta den om du är osäker.

Saker som jag skulle reflektera över om jag var i din situation:
Känner du att hunden kan fungera i ditt sociala liv och andra sociala sammanhang? Man skaffar ju hund för sin egen skull, men vad för hund man skaffar kan ju påverka ens sociala liv i övrigt. Går det att ta hem folk? Lämna bort till hundvakt? Umgås med andra som har hund och/eller barn?

Du nämnde i en annan tråd att du kunde behöva lämna bort hunden när du besökte din särbo pga att hans dotter har allergi. Tror du t.ex. den planerade hundvakten kommer fungera med hunden?

Det är nog sådana frågor som jag skulle reflektera noga över.

 

[Maira]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Du ska så klart göra det du känner blir bäst för dig. Men jag tycker både för hundens och din skull att du ska känna dig säker innan du bestämmer dig. Det vore inte rätt mot vare sig de gamla ägarna eller hunden att ta den om du är osäker.

Saker som jag skulle reflektera över om jag var i din situation:
Känner du att hunden kan fungera i ditt sociala liv och andra sociala sammanhang? Man skaffar ju hund för sin egen skull, men vad för hund man skaffar kan ju påverka ens sociala liv i övrigt. Går det att ta hem folk? Lämna bort till hundvakt? Umgås med andra som har hund och/eller barn?

Du nämnde i en annan tråd att du kunde behöva lämna bort hunden när du besökte din särbo pga att hans dotter har allergi. Tror du t.ex. den planerade hundvakten kommer fungera med hunden?

Det är nog sådana frågor som jag skulle reflektera noga över.

Tack! Jättebra aspekter!

Jag har inget jättestort umgänge, några få vänner som jag umgås med (rätt sällan IRL om jag ska vara ärlig) lägger mycket socialt krut på jobbet. Får besök hemma hos mig rätt sällan.

Särbon finns inte längre.

Nej, dottern skulle jag inte kunna lämna honom till i nuläget. Men ser inget direkt behov av det.

Har inte så stort behov av hundvakt när jag är ledig. Däremot är det ett större problem hur jag ska lösa tillsyn dagtid då hundmatte/dagis inte skulle funka som hunden är just nu. Har fem minuter med bil mellan jobb och hem - och ett flexibelt jobb där jag styr mycket av tider och planering själv. Är inte låst vid en kontorsstol 8 tim/dag.

Umgås med andra hundar och ta gemensamma promenader är inga problem. Barn går inte, men umgås inte med nån som har småbarn.

 

[Myrten]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Som Philosophia säger: du ska göra det som är bäst för dig. Men...

Av de hundar jag och mitt ex hade var det två som var lite speciella och som man definitivt fick vara mycket noga rörande vem som skulle passa om vi skulle bort. (Den ena ÄLSKADE som tur var att vara på sitt favoritpensionat och ägaren var överförtjust i hunden). Man fick också vara noga med sociala situationer och se till att stänga undan dessa hundar.

Mitt ex är mycket hängiven sina hundar och dessutom rätt osocial. Han hade inga problem att hundarna begränsade hans vardag och umgänge. Med mig är det en annan sak. Jag skulle aldrig kunna ha en hund som man fick anpassa sig efter på det viset som han gjorde efter de här två. Naturligtvis påverkade det vårt förhållande. Det skulle pusslas och fixas med dessa hundar när vi skulle bort.

Jag är oerhört petig med vem som får vakta mina nuvarande hundar. Men det är vansinnigt skönt att veta att hundarna är schyssta och inte behöver specialbehandlas på något sätt. Nu, som ensamstående, skulle jag inte kunna tänka mig att ha en hund med de "speciella behov" som mitt ex:s två hundar. Det skulle begränsa mitt liv alldeles för mycket.

 

[kamomillo]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Svar på frågan:ja....
Jag tycker faktiskt det, har det gått på tok en gång så kan de göra det igen.
Kommer du verkligen våga lita på den hunden igen?
Kommer din släkt/vänner att lita på hunden?
Hur stora blir skadorna OM hunden biter igen?

Sen tycker jag att det var en ovanligt korkad blandning på hunden
Du skrev själv att det finna massor av trevliga hundar, varför då ens försöka omvända en bevisat otrevlig?
I Min värld har den hunden försuttit sin chans.
Jag är lessen om jag svarar "fel" på din fråga

All lycka iallafall, hur du nu än bestämmer dej.

* Jenny *

 

[DanTheMan]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Av det jag läste i den andra tråden så verkar det största problemet vara hundens resursförsvar. En viktig sak att tänka på inför fortsättningen är att inte låta hunden ha något tuggben eller någon annan resurs den kan tänkas vilja försvara.

Socialisering med andra hundar är viktig men med tanke på raserna som finns i blandningen så ska du inte bli förvånad om ett problem med andra hundar av samma kön uppstår längre fram. Nu har jag ingen aning om hur gammal denna hund är men det tål att tänkas på då det är något som kan komma med åldern.

Vad gäller delen med människor i övrigt så är det viktigt att du hela tiden ligger steget före och lär dig läsa hundens signaler. Det gäller iofs också umgänget med hundar.

Personligen ser jag inget större problem med att ta en problemhund om det är ett problem som du känner att du kan hantera.

 

[Maira]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

dessutom rätt osocial. Han hade inga problem att hundarna begränsade hans vardag och umgänge.

Typ likadan som jag då...

Men jag är också en känslomässig och impulsiv person. Och DET är mitt största problem. Känsla och förnuft krigar som vanligt...

 

[Maira]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Jag är lessen om jag svarar "fel" på din fråga

Det kan ju också vara så att du svara rätt och att det är det jag behöver få höra...

 

[sillysinta]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Jag tycker inte att du skall utsätta dig (och din omgivning) för de risker det faktiskt innebär (ens under en övergångsperiod). Det finns gott om goa, trygga och snälla hundar som behöver hem också.

 

[Maira]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

En viktig sak att tänka på inför fortsättningen är att inte låta hunden ha något tuggben eller någon annan resurs den kan tänkas vilja försvara.

Har tänkt på det, och där gjorde jag ett stort misstag.

Hunden är 1,5 år och en kastrerad hanhund. Han ser ut att läsa andra hundar bra och backar inför dominans. T ex min mammas äldre tik. Det är inga problem vid hundmöten kopplad. Men som du säger så vet jag ju ingenting om hur det kan utvecklas och har heller inte sett tillräckligt mycket av hur han samspelar med andra hundar.

 

[Kamomilla]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Jag skulle inte ha tagit hem den hunden, speciellt med tanke på att det finns mer än ett? syskon till den som avlivats pga. samma beteende som denna hund uppvisar.

Det finns så pass många trevliga hundar där ute, varför inte ge någon av de en chans?

 

[Grana]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Vet du varför de kastrerade honom? Ville de försöka ta bort något problem genom att kastrera honom?

 

[Maira]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Vet du varför de kastrerade honom? Ville de försöka ta bort något problem genom att kastrera honom?

Har tänkt detsamma, men jag vet inte. Då när jag hämtade honom visste jag ju inte om hans "egenheter" utan tyckte bara att det var praktiskt och bra att han var kastrerad.

När jag lämnade tillbaka honom var jag mest arg och besviken och inte intresserad av att diskutera deras hantering av hunden...

Ni andra: Ja, det finns många trevligare hundar därute, men just nu ser jag dem inte/är inte intresserad. Får kämpa för att låta detta lägga sig, för jag SAKNAR honom verkligen. Förstår heller inte hur det kan vara så här när jag bara hade hunden i tre dagar. Försöker intressera mig för andra hundar men inser att det inte går. I så fall blir det nog ingen hund ett tag.

Min mor skulle verkligen inte jubla om jag hämtade honom igen.

 

[Red_Chili]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Jag har tagit hem en hund som varit en problemhund. En problemhund ur den bemärkelsen att hon inte gick ihop med speciellt många andra hundar. Hon hade bitit andra vid flera olika tillfällen så att det gått hål på dem. (även blivit biten själv) Hon gav sig inte på någon oprovocerat utan var osäker, understimulerad och utan klara regler för vad man fick göra eller inte.

Efter ett tag tyckte jag mig ana att även hos mig fungerade hon bättre med hanar än med tikar, och absolut bättre med lugna hundar än framfusiga hundar.

Att lämna henne till hundvakt som redan har hund har länge varit otänkbart, även om hon blivit mycket(!) bättre. Hon bet en hund precis när jag hade fått hem henne, men det är nu många år sedan.

Jag har aldrig behövt hundvakt längre tid, förutom vid några få tillfällen, som när jag har gått på konserter och övernattat utanför konsertområdet. Senaste gången så var hon hos en hundvakt som har andra hundar, men det är lugna och duktiga hanhundar och vi har varit hos dem mycket så vi känner varandra väl osv. Det har även gått bra förut när hon varit hundvakt.

Och så plötsligt fick hon för sig att bita en av de andra hundarna, så att det gick hål. Det var första gången på flera år(!) som det hände, och det var inte ens så allvarligt att de behövde åka till veterinär. Men ändå. Jag får acceptera det faktum att jag har en hund som nog inte går att lämna till andra med hund. Om det begränsar mig? Faktiskt. Inte mycket, eftersom jag så otroligt sällan behöver hundvakt.

Men jag märker ju hela tiden av hennes osäkerhet, behöver alltid hålla stenkoll om hon ska umgås med andra hundar än min andra hund osv. Visst fungerar det, visst älskar jag henne och nej, jag vill absolut inte vara utan henne. Men om livet är enklare när jag bara har med min andra hund på aktiviteter? Absolut.

Jag skulle i nuläget aldrig köpa mig en hund som har problem som kan påverka mig i vardagen, om jag inte redan lärt känna hunden längre tid osv. Att ta hem en hund som har problem, när jag faktiskt inte kände hunden innan den blev aktuell för omplacering, det är inget jag rekommenderar. Framförallt inte om man inte sen innan har stor hundvana. Det är så lätt, otroligt lätt, att det går fel. Även om man läser på.

Frågan är om problemet "bita människor" är något problem man vågar ge sig på, när det lätt går att hitta omplaceringshundar som inte har det problemet. Jag rekommenderar dig att inte ta hunden.

 

[Grana]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

dem inte/är inte intresserad. Får kämpa för att låta detta lägga sig, för jag SAKNAR honom verkligen. Förstår heller inte hur det kan vara så här när jag bara hade hunden i tre dagar. .

Det är inte så att det är hjälpahjärtat som talar? För sån är jag själv.
Jag fattar ofta tycke för hundar som är lite jobbiga och som man förstår inte kanske har det så bra. Eller att man vill hjälpa till..
Man vill så gärna ge hunden en chans och har svårt att släppa fast man kanske inser att man kommer bara få problem

Har gjort detta två ggr. Båda ggr har hundarna fungerat bra här hemma, men inte varit aktuellt att behålla dom från början. Utan bara se till så de får lite hyfs på sig och sen hitta nytt hem. Jag har velat hjälpa till.
Den fösta fick jag kontakt med uppfödaren till. Jag hade gjort ett stort jobb med honom och var en helt underbar hund. Men man var tvungen att kunna hund för ha honom. Uppfödaren tog honom sen och placerade om honom till en av sina valpköpare.
Tyvärr såg jag på skk ägarreg för bara nån månad sedan att han var avlivad. Vet inte när det gjordes.

Den andra var också en hund som fungerade här hemma. Inte hundra, men ändå så att han var helt ok. Var många turer med ägarna och jag gjorde allt för hjälpa till (var t o m en här på hundbuke som var intresserad av honom). Men ägarna krånglade och tjatade om hundralappar när de ville sälja honom, så till slut drog sig folk ur.
En kväll ringde dom och sa han är galen. Vi har låst ner honom i källaren. De sa *i morgon ska vänner slakta får, de får ta honom då också*
Jag sa jag hämtar honom. Tog med köpeavtal och krävde hunden skulle skrivas över på mig.
Jag hittade ett hem till honom. Men tyvärr, det fungerade inte. Utan jag hämtade honom och sen fick han somna in.
Det var konstigt med honom. För så som ägarna och de nya ägarna sa hur han var, gjorde han aldrig här.
Men han gjorde en konstig sak som jag inte ens nämnde för de nya ägarna, tänkte inte ens på det. Sen gjorde han så hos dom också efter några dagar, då kände jag att denna hunden ska nog ingen ha.

Och fast han var så nerdrogad vid avlivningen, så gjorde han ändå utfall när kanylen skulle sättas in
Ja det var en sorglig histora.
ja nu blev det lite ot, men kanske en tankeställare också. Det är jobbigt att ta hand om hundar som inte är att lita på. Och man vill så gärna hjälpa till, men ibland måste man kanske "blunda" och gå vidare/släppa..

 

[Maira]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Tack för input! Förstår att det är tufft med en sån hund.

Nu är jag ju inte helt oerfaren. Har haft flera hundar som vuxen. Min mamma är instruktör och uppfödare. Så hundar har funnits runt mig sen barnsben. Jag har själv gått kurser, från basic till tävlingsförarutbildning och även jobbat med sök och spår. Men det är ju inte säkert att det hjälper. Det kan bli fel ändå.

Som du säger; just risken att bita människor är allvarlig. Det är den jag tänker på mest av allt. Att det är själviskt att skaffa en hund som kan utsätta andra för fara.

 

[Maira]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Stort tack för din berättelse!

Det är just det jag tänker på, om det är hjälparhjärtat, att jag är sentimental. Vi är formodligen rätt lika där.

Och jag funderar också på om jag är naiv och lever lite i det blå om jag tror att det går att få ordning på hunden.

Blunda och gå vidare är förstås det enklaste... och det svåraste...

 

[Red_Chili]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Tack för input! Förstår att det är tufft med en sån hund.

Nu är jag ju inte helt oerfaren. Har haft flera hundar som vuxen. Min mamma är instruktör och uppfödare. Så hundar har funnits runt mig sen barnsben. Jag har själv gått kurser, från basic till tävlingsförarutbildning och även jobbat med sök och spår. Men det är ju inte säkert att det hjälper. Det kan bli fel ändå.

Som du säger; just risken att bita människor är allvarlig. Det är den jag tänker på mest av allt. Att det är själviskt att skaffa en hund som kan utsätta andra för fara.

Och trots att din mamma är instruktör och hunduppfödare så var det alltså hon som blev biten. Hur tror du det skulle varit om hunden istället varit i närheten av någon som inte var lika hundkunnig som hon och du är? Om man inte bor mitt ute i ödemarken är det nog tyvärr omöjligt att garantera att hunden aldrig kommer vara nära någon icke hundkunnig.

 

[Philosophia]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Precis vad jag tänkte skriva.

Maira: Vad är din mammas omdöme gällande hunden?

 

[Amk]

Sv: Är jag helt dum i huvudet...

Ja, jag tycker det verkar enfaldigt att testa igen. Om du inte kan hålla hunden borta från andra människor helt, för då är det bara du som drabbas om något går fel igen. Då kan du ju vara hur enfaldig du vill