Sv: Är Islandshästen den perfekta barn/nybörjarhästen?
Svar till Gudarnas häst:
Jag tror du skall vara lite försiktig med att uttala dig om sådant du inte känner till om mig. Jag har avlat och sålt hästar i 12 år men endast funnits på Bukefalos sedan 2003 och de sista åren har jag trappat ner antalet hästar betydligt och säljer inte så många. Och ingen har ringt därför att de läst vad jag skriver på Bukefalos. Det är däremot något jag brukar fråga folk om men de flesta har aldrig varit inne på Bukefalos forum och jag brukar upplysa folk om forumet. Så dina slutsatser är så totalt fel som de bara kan vara! Dessutom säger alla ja gprata med som annonserar hästar till salu att de skulle kunna sälja hur många familjehästar som helst, om de hade några till salu vill säga, vilke de inte har. Och så säger även de stora avlarna här. De erkänner att det är skillnad på familjehäst och tävlingshäst och försöker inte lägga dimridåer!
Detta är folk som ringer runt till alla som annonserar ut hästar och letar efter familjehäst och jag har aldrig annonserat ut någon islandshäst som jag kallat familjehäst! Det har inte behövts med de få sådana jag sålt, de har blivit sålda ändå! Det jag mestadels annonserat är unghästar och mer pigga hästar och det är inte så underligt. Fram till för 6 år sedan hade jag endast använt mig av kända förstaklasshingstar i aveln, med 3 undantag då jag betäckt med en andraklasshingst. Och jag hade inte betäckt med någon mer udda färg än skäck som jag använt 2 ggr. För 6 år sedan blev dock min danskfödda hingst ekollonförgiftad och överlevde mirakulöst nog men samtidigt fick jag papper från min veterinär från en veterinärmedicinsk undersökning gjord på Dartmoorhedarna där 30-40 ponnyer varje år stryker med pga ekollonen. Det stod bla att mycket få överlever den akuta förgiftningen och att de som gör det dör pga förtvinade njurar och njursvikt, vilket också skedde 10 månader efter förgiftningen.
Jag valde då att försöka få in min hingst för att kunna ta ett par avkommor efter honom, trots att jag visste han var lite tränad och det gått kort tid efter förgiftningen, men vi var ändå nära att lyckas med 8 på trav, tölt, vilja, lynne, 5,5 på pass och 7,7 på resten. Dock var han lite överviktig och konditionen för dålig blott 3 månader efter förgiftningen och riden endast 5 vecor. Tyvärr hade man också höjt gränsen sedan året innan även för 5- och 6-åringar samt skärpt kraven och året innan stod han skadad efter att ha slitit av senan som samordnar knäets och hasens rörelser så man kunde översträcka hasen så hälsenan blev slapp!!! Total boxvila 2 månader och ytterligare 6 månader konvalescent gjorde att han därför aldrig blev visad som 5-åring. Så vi hade en hel del otur.
När jag inte fick in honom men visste att jag kunde förlora honom när som, så betäckte jag 2 ston för att ha något efter honom. Det ena stoet fick tvillingar som vi hittade döda 6 veckor för tidigt födda. Det andra stoet, ett andraklassto fick min bilagehingst. I min avel vill jag återskapa min drömhäst, den bästa häst jag under mina 35 år på hästryggen suttit på, nämligen min egen hingst. Och han var definitivt ingen familjehäst! Han hade supergott lynne, enligt veterinären på plats det bästa av alla hingstarna på bedömningen, men alldeles för mycket vilja och känslighet för att vara familjehäst! tvärtom begriper jag inte varför han inte fick 10 på vilja för han gav sig aldrig utan skulle alltid vinna och vara först, vilket han var snabb nog att vara också och galoppen var snabbare än någon annan hingst på visningen. Han älskade fart lika mycket som sin matte! Men han borde också fått 10 i lynne för något ärligare, snällare och mer tjänstvilligt får man leta efter!
Så mitt mål var inte att få fram en familjehingst efter honom, utan en med samma go i och lika godmodig som sin far lika mycket vilja, lika snabb och lika känslig och lyhörd för minsta vink. Men sonen har inte den viljan. Han är cool och snäll och mer lik mamma och farmor. Och stor! Pappan var ju bara 132 men sonen är 145! Fick jag välja så hade jag valt pappan för egen del men sonen passar min son mycket bättre. Min lille skrutt hade aldrig orkat bära min son och dessutom varit på tok för känslig och het! Men sonen är världens snällaste och lugnaste och har "bättre" exteriör enligt målen samt minst lika bra gångarter. Och han matchar mina ston perfekt, som alla är av den piggare sorten, dvs de har mycket gott lynne men jag skulle inte klassa någon av dem som barnhäst därför att inget litet barn eller nybörjare hade klarat rida ut på dem! Men leda ett barn i en paddock kan man ju göra på de flesta hästar!
Jag har flera ggr påpekat också att jag hela tiden försöker avla det jag vill ha men jag kan ju inte behålla allt jag avlar. Och då märker man att när man själv vill rida pigga hästar så avlar man därefter men att de flesta klarar faktiskt inte rida de pigga och känsliga hästar jag gillat bäst själv. Bra lynne är en sak. De är samarbetsvilliga, pålitliga även för de minsta i stallet osv, men de har massor av energi och vilja! Och det skall en tävlingshäst ha! Men inte tusan passar de till barnhäst! Så därför ändrade jag taktik i min avel och började använda collare hingstar som kan ge familjehästar eller åtminstone så pass lugna så avkommorna kan ridas av de flesta något ridvana.
Jag vet ingen annan rasförening som hävdar att tävlingshästar är bra familjehästar. Visst är islänningen unik, men inte så unik! Med ditt resonemang så skulle fullbloden, som faktiskt ofta har ett underbart gott lynne men tusan så mycket motor, passa som barnhäst!!! Det finns de som gör det, de som inte har den riktiga tävlingsgnistan för att vinna ett lopp! Visst vore det underbart om sportbilen vore lika bra i terrängen och vice versa men så är det ju inte och bland islandshästarna har inte jag heller sett någon tulipanaros! Att en annars pigg tävlingshäst kan vara tom lite loj i en inhägnad paddock det är en sak, men det är en annan sak att rida ut tillsammans med andra eller själv.
Jag tycker det är farligt att vilseleda både sig själv och andra och påstå att man kan få både och samt att avel enbart på toppstammade högbluphästar med hög bedömning (det är den uppmaningen man får att endas avla på det allra "bästa" ur tävlingssynpunkt vill säga), skulle ge massor av familjehästar. Du kan få en familjehäst som klarar vissa klasser där det inte krävs så mycket vilja, men jag undrar hur många av VM-hästarna som kan ridas ut av ett litet barn?! Men visst, jag har gärna en sådan tulipanaros! Fast jag vill inte ha de högsta lyften och oekonomiska rörelserna när jag rider ut! Jag tar hellre en snabb modell med vägvinnande steg!
Vad jag däremot vill ha är bra grundgångarter, rejält övertramp, naturligt egen bärighet och samling samt en bra tölt. Så återigen vill jag inte ha dåliga gångarter! Det finns faktiskt ett mellanting mellan dåliga gångarter och de högsta lyften. Jag är inte så intresserad av 10 poäng som innebär omotiverat konstlade rörelser utan mer 8 och klockren taktrenhet som min hingst hade. Man kan säga att min idealhäst har 8 på alla grundgångarter och 8 på tölt och alla 4 gångarter skall vara klockrena i takten och de skall vara det naturligt och inte behöva tränas fram i månader! Som min hingst var! Han hade 4 klockrena gångarter direkt han reds in! Sedan vill jag ha fram både kalaspigga hästar som lämpar sig för tävling och väldigt lugna hästar som lämpar sig för en avkopplande tur i skogen när man vill ta det bara lugnt.
Det är inte bra det här med spirit och jag tycker det är flummigt. Det behövs en bedömning för lynne och en för vilja. En tävlingshäst skall ha massor av framåtbjudning men det skall inte en barnhäst ha! Den skall inte heller vara lat eller trög. Gott lynne bör däremot alla hästar ha, det håller jag med dig om! Men vill man nå framgång i avelsarbetet med vissa egenskaper så måste man avla specifikt på dem och då tappar man motsatsen! Avlar man på mycket vilja så blir det ju inte så lugna hästar, även om de är snälla!