Sv: Är det värt?
åVäldigt många skuldsatta mår väldigt psykiskt dåligt över sina skulder och annat i livet, som troligtvis är det som fört dem dit. Kanhända måste de samla sig i dagar för att ringa ETT samtal. Verkligen inte ovanligt. Sedan lämnar man det då upp till den man står i skuld till att känna sympati och gå med på att skjuta upp skulden. Det är många som går med på det, men det är verkligen inget undantag att vilja driva in pengarna ändå.
Det finns inga alternativ. Antingen betalar den som har skulden, eller så får den som lämnat krediten ta smällen. Vad är mest rättvist? Vad är rätt sak att göra?
Vissa dagar är det svårt att leva, det är lika för alla. Frågan är väl hur man hanterar dessa dagar - och hur man vill ha det när man kommer ur det?
Jag ser faktiskt ingen anledning att tycka synd om dem som själv satt sig i krediter och betalningssvårigheter. Den här tråden belyser ju klart att det finns två olika sorter när det kommer till ekonomi. De som vill ta risker, och då också får vara beredda att det går åt skogen.
Och de som inte vill ta risker, och därmed kanske inte lever "lika roligt" med hästar, bilar på kredit, bostadslån, soffor som ägs av finansinstutit etc. Men som lever roligt på det sättet att de sitter säkert den dagen svångremmen dras åt.
Det finns liksom inte fler alternativ. Att ta en kredit/ett lån är en risk. Är man villig att ta den risken - då har man ju också tagit på sig det ekonomiska ansvaret.
Som det står längre upp i ett inlägg: avtal skriver inte på sig själva, det gör man själv och extremt sällan under hot. Ingår man ett avtal kan man också förutse det värsta som kan hända. Att man måste punga upp med alla slantarna på en gång, inklusive eventuell ränta. Eller att man måste ta bort hästen för att minimera kostnaderna. Eller avliva hunden för att ha råd med mat till sig själv. Eller flytta till mindre boende för att slippa hamna i KFM´s register.