Jag kan förstå att man funderar själv om det känns vettigt, men när folk verkar fokusera på själva kostnaden och vad som är rimligt att kosta på ett barn så blir det väldigt märkligt, antingen har man råd och anser att ens barn har ett behov/önskan som man kan uppfylla, eller så har man inte. Att låta bli att köpa saker för att någon annan inte har råd att köpa det är väldigt märkligt.
Ang funktion, jag klarar mig med betydligt sämre mobil än mina barn, de använder dels sin mobil i betydligt högre utsträckning än vad jag gör, och använder program/appar som jag inte har några behov av men som de uppskattar och använder.
Jag tror tyvärr att det är svårt för den här föräldragenerationen att ta till sig att mobilen är en del av livet, samtidigt är det såna här "nya" saker hela tiden, det var ramaskri när romanen började bli stor och det slogs upp varningstexter att ungdomen blev förstörd om de läst allt för mycket skönlitteratur.
Ang prylhets och överkonsumtion, man måste utgå ifrån sin egen situation, det blir nästan omöjligt att ta hänsyn till alla andras eventuella situationer, självklart kan man prata om det. Min son har vid några tillfällen kommit hem och vart ledsen för att någon har sagt att den enda telefon som är bra är iphone, men då har vi pratat om det och konstaterat att han är väldigt nöjd med sin mobil och vad andra anser är helt oväsentligt.