Är det skäligt att ge en 11-åring en Iphone 7?

[Sofie_B]

Spontant tänker jag att det låter lite onödigt och skitdyrt. Speciellt som han får ett så dyrt kalas också. Då tänker jag mest på konsumtionshets, att köpa en ny, dyr telefon när man redan har en ganska ny telefon som fortfarande fungerar. Batteriet kan ni ju byta men inte som en present, utan för att det behövs?

Sen även risken att den går sönder. Jag vet nog ingen unge under tonåren som är tillräckligt rädd om sina grejer att en så dyr telefon skulle kännas rimlig.

Skulle även tänka på vilket budskap jag ger till barnet. Många vuxna har inte råd med en sån telefon, speciellt inte om de har en fungerande iphone 6. Och många barn vågar knappt önska en hälften så dyr då de vet att de aldrig skulle kunna få en. Det betyder ju inte att man inte ska ge dyrare prylar om man har råd, men jag tycker det är jätteviktigt att man verkligen arbetar för att barnet ska förstå pengars värde. Det tror jag alla barn kan göra, och 11 är definitivt inte för ungt.

Med det sagt... Har ni råd, och vet att barnet förstår hur otroligt priviligerad han är som kan få både ett jättedyrt kalas och en jättedyr present (och resor, lekland, kanske dyrare kläder etc), så varför inte. Och om ni har en plan för vad ni gör om/när den går sönder. Men det kanske är en fin idé om ni föräldrar/bonusföräldrar går ihop och ger den tillsammans? Eftersom det ju är viktigt för er alla att han kan få tag på er.

Väldigt klokt inlägg och som pinpointar precis vad jag har på listan emot.

 

[Sofie_B]

En 11-åring förstår väldigt mycket bara man besvärar sig med att beskriva. Varför, menar du, förstår de inte värdet av veckopengen? För att man inte jämför veckopengen med vad en biobiljett eller ett spel till datorn, eller kläder, eller en mobiltelefon, kostar?
Det är enkelt att få dem att förstå, med rätt jämförelser.

Sedan kan jag förstå din poäng i att om man har i stort sett obegränsade tillgångar och kan köpa det man vill, bara för att man vill, så är det kanske svårare att förklara.

När jag var 12, började min syster och jag spara till ny häst. Vi fick betalt för olika småjobb hemma. Egentligen sådant som man kan se som ganska normalt att barn i den åldern hjälper till med, men ändå.
Betalt för att klippa gräsmattan.
Betalt för att måla ladugården med falu rödfärg, betalt för att köra traktor i höskörden (jo då, vi barnarbetade).
Bra betalt utifrån ålder.

Och så kunde vi köpa häst (byta upp oss i storlek).
Men visst, familjen hade inte så gott ställt även om pengarna ju egentligen kom från föräldrarna.
Och vi fick lära oss att en sådan dyr sak som en häst fick vi inte gratis (hästen kostade 9000kr).
Särskilt om man har en livsstil där konsumtion är "normalt".

För att det ändå blir lite som monopolpengar. Spelar man monopol så vet man att man har råd att köpa x antal dyrare gator men fler billigare gator. Alltså förstår man det relativa värdet av pengar (på exakt samma sätt som man förstår sin veckopengs värde i förhållande till saker man vill ha). Men man vet fortfarande inte om 100 kr i veckopeng är mycket eller lite eller om 500 kr är mycket eller lite. Bara att 100 kr är relativt lite i förhållande till 500 kr.

Men jag vet inte, det kanske är bara jag som har känt så. Jag kunde inte förstå det riktiga värdet av pengar förrän jag fick tjäna dom själv (=jobba i disken på restaurangdelen på en galleria). Innan dess så var det ju mina föräldrar som satte värdet på pengarna, efter vad dom tyckte att det var värt. Både veckopeng och det jag fick betalt för att göra sysslor hemma (jag tvättade bilar, klippte gräset osv). Det var först när jag kom ut i verkliga livet och såg vad som faktiskt krävs på "öppna marknaden" som jag förstod värdet av mina pengar.

 

[Sofie_B]

De får väl köpa en billig telefon då eller en begagnad. Finns nya telefoner under 1000 lappen och mängder begagnat. Jag är uppvuxen med detta, även min bror. Aldrig varit något problem.

Det tycker jag också är rimligt, förutsatt att telefonen går sönder av nonchalans. Ibland kan ju olyckor hända och då skulle jag hjälpa barnet att få en telefon (dock skulle han i det här fallet såklart få tillbaks sin gamla telefon eller någon av dom andra gamla vi har liggandes som fungerar men inte lika bra den nya i så fall skulle göra).

Jag har en bekant vars barn väldigt tydligt "tappade" sin telefon i golvet bara för att hon ville ha sin nyare. Det var uppenbart för alla, inte ens något hon hymlade med. Jag hade ALDRIG gett den ungen en ny telefon, än mindre den nya hon önskade sig. Över min döda kropp, det hade gjort mig tokig.

 

[Sofie_B]

Vilken otroligt märklig diskussion? Personligen skulle jag aldrig köpa en iphone överhuvudtaget men vad den kostar? Antingen har man som familj råd att köpa telefonen och kalaset och vill göra det, ja då gör man det eller så har man inte råd/vill inte lägga pengarna på det och då låter man bli.
Min 12 åring och 15 åring fick nya telefoner när de fyllde år i somras, kostade en hel del pengar även om det inte var iphone men det var det de önskade sig och behövde och vi hade råd.
Att jämför vad man själv hade i samma ålder känns väldigt märkligt, idag behöver ungdomarna en telefon på ett helt annat sätt än vad jag ens kunde tänka mig när jag var i samma ålder. Ang att det var någon som ansåg att en 11 åring inte behövde ha internet på telefon, välkommen ut i verkligheten, deras social liv sker till stor del på sociala medier, att stänga av sitt barn från det är att verkligen göra den utsatt och utestängd från kompisarna.

Det går fort med utvecklingen, dottern behövde ingen mobil innan hon var 11 år, sonen som är tre år yngre hade behov av sin första när han var 9 år, dels var han iväg på egen hand betydligt mer.

Mina barn går på en skola som har alltid sitt internetbaserat vilket gör att barnen kan plugga via mobilen, läsa på och skriva när de inte orkar ta upp/ta med datorn. Smidigare med en mobil än en dator på bussen till exempel.

Att man inte ska köpa något till ett barn för att någon annan inte har råd att köpa samma sak känns ju ännu märkligare, då skulle väl inga barn få ponnyer, motorcross eller något annat som de vill ha.

Tycker du? Jag tycker (såklart, eftersom jag skapade tråden ) att den är befogad. Det är ju inte så att han BEHÖVER telefonen, hans nuvarande fungerar ju för det han vill göra. Dock inte precis lika bra (men skulle göra det efter batteribyte). Frågan är ju om det är okej att ge den när han önskar sig den för att den är "nyare och bättre" och häftigare. Om det är ett legitimt intresse att önska sig och få en annan telefon när den man har fungerar. Eller om det bara är prylhets och överkonsumtion och som kanske kan bidra till att andra barn mår dåligt (mig veterligen skulle dock "vårt" barn aldrig reta någon för något dylikt).

 

[pollex]

För att det ändå blir lite som monopolpengar. Spelar man monopol så vet man att man har råd att köpa x antal dyrare gator men fler billigare gator. Alltså förstår man det relativa värdet av pengar (på exakt samma sätt som man förstår sin veckopengs värde i förhållande till saker man vill ha). Men man vet fortfarande inte om 100 kr i veckopeng är mycket eller lite eller om 500 kr är mycket eller lite. Bara att 100 kr är relativt lite i förhållande till 500 kr.

Men jag vet inte, det kanske är bara jag som har känt så. Jag kunde inte förstå det riktiga värdet av pengar förrän jag fick tjäna dom själv (=jobba i disken på restaurangdelen på en galleria). Innan dess så var det ju mina föräldrar som satte värdet på pengarna, efter vad dom tyckte att det var värt. Både veckopeng och det jag fick betalt för att göra sysslor hemma (jag tvättade bilar, klippte gräset osv). Det var först när jag kom ut i verkliga livet och såg vad som faktiskt krävs på "öppna marknaden" som jag förstod värdet av mina pengar.

Jag tror också att pengar blir mer ”riktiga” när man tjänat dem utanför familjen, men allra störst skillnad tror jag det gör när ens budget ska räcka till annat än rena nöjen - att nöjeskonsumtionen, av vad den än må bestå, måste vägas mot annat som kläder, mat, boende... (Jag menar inte att en elvaåring ska betala för mat och boende såklart, bara att det faktum att de inte gör det påverkar/kan påverka synen på pengar )

 

[Sofie_B]

Har ni någon som kan ta över den gamla telefonen? Eller skänka den till någon som behöver? Så kanske det känns som ett bra sätt att visa på vikten av att inte köpa och bara kasta den gamla?
@Sofie_B

Vi sparar nog den gamla telefonen som en backup om någon telefon i familjen ger upp (vi har alla iPhones).

 

[Sofie_B]

Jag tror också att pengar blir mer ”riktiga” när man tjänat dem utanför familjen, men allra störst skillnad tror jag det gör när ens budget ska räcka till annat än rena nöjen - att nöjeskonsumtionen, av vad den än må bestå, måste vägas mot annat som kläder, mat, boende... (Jag menar inte att en elvaåring ska betala för mat och boende såklart, bara att det faktum att de inte gör det påverkar/kan påverka synen på pengar )[/QUOTE

Precis, det tror jag också!

 

[Sofie_B]

vad är svårigheten? Att veckopengen är mindre? Det är säkert tillräkligt mycket i veckopeng. Men barnet får kalas för 3000kr det är väldigt mycket pengar. Det räcker väll?
Vill man ha något får man spara den veckopeng man får även om de vuxna anser att det är lite pengar. Hur ska man annars lära sig att spara till saker man vill ha? Då får man låta bli att köpa godis som exempel eller nöja sig med en billigare mobil. Jag vet vad jag pratar om för jag har väldigt låg inkomst.
Din son får kalas för nästan halva månadsinkomsten jag har...

Kanske att du inte läste det jag refererade tillbaks till. Ja, han får dyrare presenter istället för större veckopeng. Hade han haft större veckopeng hade han i större utsträckning kunnat/behövt vara med och betala på presenterna själv. Men då barnen bara är hos oss halva tiden och det är helt andra regler kring vad man får köpa för pengarna hos mamman så har vi valt att ge mindre i veckopeng och mer i present. Då styr vi själva över vad som köps för pengarna. En större veckopeng är både ett större ansvar men också en större frihet än en present tycker jag, rimligtvis borde man ha mer inflytande över vad man vill lägga pengarna på när det är ens egna än när det är en present (man kan ju alltid önska sig något i present, men det är ju ALLTID den som ger som bestämmer vad det blir. Annars är det ju de facto ingen present..)

 

[cirkus]

Tycker du? Jag tycker (såklart, eftersom jag skapade tråden ) att den är befogad. Det är ju inte så att han BEHÖVER telefonen, hans nuvarande fungerar ju för det han vill göra. Dock inte precis lika bra (men skulle göra det efter batteribyte). Frågan är ju om det är okej att ge den när han önskar sig den för att den är "nyare och bättre" och häftigare. Om det är ett legitimt intresse att önska sig och få en annan telefon när den man har fungerar. Eller om det bara är prylhets och överkonsumtion och som kanske kan bidra till att andra barn mår dåligt (mig veterligen skulle dock "vårt" barn aldrig reta någon för något dylikt).

Jag tycker du tänker bra runt detta - just banorna om varför han vill ha en iPhone7 - nyare, bättre och häftigare - ja. Sen det viktiga - bidrar detta till prylhets och överkonsumtion? Jag skulle svara ett ja på det, även om han inte skulle retas så blir han en av dom "alla andra har" som också gör att de som inte har känner sig som skrutt. Jag vet verkligen inte hur man vänder den skutan och jag hatade varje gång jag hade den diskussionen med mina barn. I slutänden är det ni som bestämmer om ni vill vara med i den här spiralen eller inte.

 

[Ajda]

Fast bara för han önskar sig en sak för 6500kr betyder inte det att det är rimligt att få, enligt mig. Har han dessutom en fungerande telefon så känns det som 6500kr i sjön!
Jag hade gett honom pengar i julklapp och födelsedagspresent (max 1000kr/tillfälle) och sen hade han fått spara ihop till den själv. Sen om han får en för liten månadspeng får ni väl ta en funderare om ni skall höja den eller så får han önska sig pengar av resterande släkten också. Sen kanske det inte är rimligt att kunna köpa telefonen ändå direkt efter jul. Hur vanligt är det att man får pengar/saker för 6500kr i julklapp?! Inte i vårt hus i allafall.
Men jag tycker ändå inte en 11åring skall ha telefoner för 6500kr, helt orimligt.
Jäkla hysteri idag!

 

[pollex]

Ja.. alla barn jag känner från ålder 6 år och uppåt har smartphones. Dock oftast ärvda av föräldrarna. Ja, det är ett bra upplägg! Han är dock väldigt försiktig med sina saker så trots att det är här skulle bli den 4:e smartphonen har ingen gått sönder.

I min omgivning skulle jag snarare säga att det är från 9-10 år alla har smartphones, i alla fall om man i ”har” räknar in att det är något de har med sig till skolan t ex. Vad de sedan har för modeller är mer än vad jag vet!

Men när det gäller trådens grundfråga tänker jag ungefär såhär: ingen elvaåring BEHÖVER en iPhone 7. Däremot så tycker jag att barns önskningar ska räknas och respekteras, så länge de ligger inom rimlighetens gräns. Med ”rimlighetens gräns” menar jag då att de ligger inom familjens normala konsumtionsnivå - självklart innebär detta att det kommer att finnas orättvisor mellan familjer men jag tycker inte att det finns argument för att orättvisor inom familjer är att föredra framför det (dvs världen blir inte bättre av att högkonsumerande föräldrar spenderar sina pengar på sig själva istället för sina barn utifrån att inte alla barn kan få samma som ens egna barn). Däremot tycker jag, kanske lite självmotsägande, att det finns en poäng i att ens barn inte ska ha mest/bäst av allt. Har man coolaste telefonen i bekantskapskretsen behöver man kanske inte också bästa datorn, dyraste semestrarna, flesta upplevelserna, dyraste intressena osv.

 

[Rifer]

Min dotter, 11 år, tjatade om Iphone då det är så populärt med just den idag. Hon fick en äldre som man givetvis inte kunde göra tillräckligt på. Jag skaffade en Android fast billigare märke och inom 3 månader hade displayen krossats (hade skärmskydd).
Nu fick hon en sista chans med en ännu billigare men helt duglig mobil (Honor) och den har redan sprickor på displayen trots skärmskydd. Slutar denna att funka så kommer hon få en stöttålig mobil med ett enda användningsområde, att det går att ringa och sms,a.
Som kalas har vi kört på bowlingskalas för ca 1000-1500 där allt ingår. Tror nästan ett "vanligt" kalas med tillräckligt roliga grejer hade kostat runt den summan med.

 

[Hyacinth]

Jag hatar att ordna barnkalas och köper mig gärna fri från att ha 10 ungar hemma. 3000 är i sammanhanget tyvärr rätt billigt, vill man ha en aktivitet drar det snabbt iväg.
Jag tycker @Sofie_B resonerar sunt och reflekterar, det känns ju inte prylhets eller nåt. Bara att ni ts har en bra ekonomi.
Mina vänner med Bra Ekonomi köper typ allt lego som finns, har ett pysselrum (trots boende mitt i stan) barnen går klättringskurser, de har dyra bilar mm. Jag ser inget större fel i att köpa dyra presenter (och ja, häst är lyx att ha) bara man samtidigt har just diskussioner om pengar och värde.
Många köper sanslöst mycket leksaker åt sina barn, tv-spel, paddor, datorer mm. Så det stora problemet med att köpa en telefon ser jag inte.

 

[Ray]

Hur man lär barn att hantera ekonomi är nog en längre procedur än huruvida man byter telefon i tid och otid.
På samma vis är presenter och lyx inte alltid det som påverkar attityden i framtiden.

 

[VLMF]

Oj, inte ens när jag fyllt ”jämna år” har jag fått presenter för ens 5000 kr Och det handlar inte om att föräldrarna inte haft råd. Idén med en tusenlapp per högtid förutom kalaset låter väldigt vettigt tycker jag men till syvende och sist gör ni ju som ni känner

 

[Pudlan]

Kanske att du inte läste det jag refererade tillbaks till. Ja, han får dyrare presenter istället för större veckopeng. Hade han haft större veckopeng hade han i större utsträckning kunnat/behövt vara med och betala på presenterna själv. Men då barnen bara är hos oss halva tiden och det är helt andra regler kring vad man får köpa för pengarna hos mamman så har vi valt att ge mindre i veckopeng och mer i present. Då styr vi själva över vad som köps för pengarna. En större veckopeng är både ett större ansvar men också en större frihet än en present tycker jag, rimligtvis borde man ha mer inflytande över vad man vill lägga pengarna på när det är ens egna än när det är en present (man kan ju alltid önska sig något i present, men det är ju ALLTID den som ger som bestämmer vad det blir. Annars är det ju de facto ingen present..)

Det är ett jätte dyrt kalas och en ny iphone är dyr. Killen är 11år. Vad vill han ha när han fyller 15 år-18 år???
Det är ni som bestämmer. Och att det är olika regler hos mamma o pappa är inte enkelt för barnet.

 

[Pudlan]

Bjud hem 10 personer på mat och tårta och ge dem en godispåse. Visst du kan komma undan med en tusenlapp eller mindre i synnerhet om du tillagar allt själv, men väldigt mycket pengar för ett kalas är det inte.

Det beror på hur mycket pengar som kommer in varje månad! Har väldigt låg inkomst och det är nära halva min månadsinkomst.

 

[Snurrfian]

Det är ett jätte dyrt kalas och en ny iphone är dyr. Killen är 11år. Vad vill han ha när han fyller 15 år-18 år???
Det är ni som bestämmer. Och att det är olika regler hos mamma o pappa är inte enkelt för barnet.

Men vad är det som säger att han vill ha dyrare och dyrare presenter? Dottern är som sagt 15 år, hon önskar sig ett par böcker i julklapp i år, det är allt hon vill ha. Trots att hon har fått dyra julklappar och födelsedagspresenter tidigare år. Båda barnen har haft stora kalas när de var mindre, nu när de fyller bjuder dem hem några av de närmsta vännerna, gör hemgjord pizza och tittar på film och äter godis.
Att ge barnen bra värderingar har absolut ingenting med kostnaden på presenterna, det handlar om att prata med barnen och lära dem det.

 

[Sofie_B]

I min omgivning skulle jag snarare säga att det är från 9-10 år alla har smartphones, i alla fall om man i ”har” räknar in att det är något de har med sig till skolan t ex. Vad de sedan har för modeller är mer än vad jag vet!

Men när det gäller trådens grundfråga tänker jag ungefär såhär: ingen elvaåring BEHÖVER en iPhone 7. Däremot så tycker jag att barns önskningar ska räknas och respekteras, så länge de ligger inom rimlighetens gräns. Med ”rimlighetens gräns” menar jag då att de ligger inom familjens normala konsumtionsnivå - självklart innebär detta att det kommer att finnas orättvisor mellan familjer men jag tycker inte att det finns argument för att orättvisor inom familjer är att föredra framför det (dvs världen blir inte bättre av att högkonsumerande föräldrar spenderar sina pengar på sig själva istället för sina barn utifrån att inte alla barn kan få samma som ens egna barn). Däremot tycker jag, kanske lite självmotsägande, att det finns en poäng i att ens barn inte ska ha mest/bäst av allt. Har man coolaste telefonen i bekantskapskretsen behöver man kanske inte också bästa datorn, dyraste semestrarna, flesta upplevelserna, dyraste intressena osv.

Vi resonerar väldigt lika. Dock inser jag att vi ligger i riskzonen för att vara just den familjen i vår bekantskapskrets. Dock inte på grund av barnen. Vi reser mycket, till solen för att det är mitt intresse och till snön för att det är mannens intresse. Vi går ut och äter och vi går på riktiga lyxrestauranger, även med barnen - återigen mitt intresse. Vi gör mycket barnsaker, barnens intresse. Dom får det dom är intresserade av i present - både våra och barnens intresse, då vi gillar att ge presenter. Så det är svårt det där, för rent moraliskt håller jag helt med.

 

[Snurrfian]

Tycker du? Jag tycker (såklart, eftersom jag skapade tråden ) att den är befogad. Det är ju inte så att han BEHÖVER telefonen, hans nuvarande fungerar ju för det han vill göra. Dock inte precis lika bra (men skulle göra det efter batteribyte). Frågan är ju om det är okej att ge den när han önskar sig den för att den är "nyare och bättre" och häftigare. Om det är ett legitimt intresse att önska sig och få en annan telefon när den man har fungerar. Eller om det bara är prylhets och överkonsumtion och som kanske kan bidra till att andra barn mår dåligt (mig veterligen skulle dock "vårt" barn aldrig reta någon för något dylikt).

Jag kan förstå att man funderar själv om det känns vettigt, men när folk verkar fokusera på själva kostnaden och vad som är rimligt att kosta på ett barn så blir det väldigt märkligt, antingen har man råd och anser att ens barn har ett behov/önskan som man kan uppfylla, eller så har man inte. Att låta bli att köpa saker för att någon annan inte har råd att köpa det är väldigt märkligt.
Ang funktion, jag klarar mig med betydligt sämre mobil än mina barn, de använder dels sin mobil i betydligt högre utsträckning än vad jag gör, och använder program/appar som jag inte har några behov av men som de uppskattar och använder.
Jag tror tyvärr att det är svårt för den här föräldragenerationen att ta till sig att mobilen är en del av livet, samtidigt är det såna här "nya" saker hela tiden, det var ramaskri när romanen började bli stor och det slogs upp varningstexter att ungdomen blev förstörd om de läst allt för mycket skönlitteratur.

Ang prylhets och överkonsumtion, man måste utgå ifrån sin egen situation, det blir nästan omöjligt att ta hänsyn till alla andras eventuella situationer, självklart kan man prata om det. Min son har vid några tillfällen kommit hem och vart ledsen för att någon har sagt att den enda telefon som är bra är iphone, men då har vi pratat om det och konstaterat att han är väldigt nöjd med sin mobil och vad andra anser är helt oväsentligt.