Är det jag som överreagerar eller?

[fiaskurken]

Om en månad är jag beräknad att föda vårt andra barn, och jag har lite smått () ångest över det hela.

Första förlossningen var vidrig - långdragen, smärtsam och jag kände mig ganska överkörd av personalen över lag. Dessutom kändes det konstigt lång tid efteråt, gentemot min sambo. Det kändes som om jag hade lämnat ut för mycket av mig själv - är det nån som förstår vad jag menar? Jag har funderat på den känslan i flera år nu och har svårt att sätta ord på det. Men jag kände mig utlämnad, som om jag hade visat en sida av mig själv som jag egentligen inte ville visa. En sida där jag hade tappat kontrollen helt och där man låg naken och blottad och skrek som en dåre

Under den här graviditeten har jag gått i stödsamtal hos en aurora-barnmorska. Det har jag gjort själv. Sambon tycks ha den inställningen att jag sjåpar mig. "vad ska du gå hos en sån där psyk-barnmorska för" Jag har hela tiden den känslan av att han tycker jag är larvig och jag fattar inte hur jag ska få honom att stötta mig istället för att trycka ner mig ( han fattar ju inte att han trycker ner mig när han säger sådana saker) Jag känner mig bara värdelös och dålig. Och jag är stolt och blir förbannad och fräser att då behöver han ju inte vara med på den här förlossningen överhuvudtaget då När det egentligen är precis tvärtom, jag behöver ju hans stöd så in i HELVETE för att fixa det... När jag påpekar att det ju inte var särskilt behagligt sist jag var på förlossningen så tycker han att vaddå, det gick väl bra... Om jag då säger att jag inte alls tyckte att det gick nåt bra sist, då tycker han i princip att jag överreagerar och larvar mig.Och sen kommer vi liksom aldrig längre i diskussionen.

Imorgon ska jag gå på mitt sista samtal hos auroran, och jag har då bett honom följa med. Och det gör han alltså, men han fattar inte vad han ska med att göra. Jag blir så j*a ledsen och förbannad, han får mig att känna mig så svag och vek. ÄR jag det? Överreagerar jag? Varför når jag inte fram?

Jag tror det skulle vara bättre om jag vore en ko, för dom tar han minsann hand om, springer hit och dit med råmjölk till kalvarna och kollar så ingen mår dåligt, är uppe på nätterna och blir förtvivlad när nåt går snett

 

[Bollen]

Sv: Är det jag som överreagerar eller?

Nej du överreagerar inte.

Jag förstår din "ångest" över kommande förlossning.
Jag hade en liknande upplevelse. Långdragen och smärtsam förlossning. Skillnaden är att jag kände att jag hade 100% stöd av min man och barnmorskorna var toppen.

Min man har hela tiden stöttat mig i mina känslor ang förlossningen och han förstår att det var en pina för mig. Speciellt eftersom jag sällan "gnäller" över smärta i vanliga fall.

Inför den kommande förlossningen känner jag mig smått uppgiven, jag räknar kallt med att det ska bli en lika hemsk denna gång. Än så länge har jag kört huvudet i sanden och försöker att inte tänka på den, jag har ju tid på mig tills Augusti.

Det är starkt av dig att ha tagit tag i dina känslor och går på samtal. Jag hoppas att din sambo kan lyssna och ta till dig det som sägs på samtalet idag och passa på att tala om för honom hur du känner nu när du har chansen att få stöd av din BM.

 

[mik]

Sv: Är det jag som överreagerar eller?

Om jag var du så skulle jag skriva ned hur du känner och ge till honom, ungefär som du har gjort nu.

Då kanske han fattar hur det känns. Även om han inte kan sätta sig in i eller förstå varför du känner osm du gör så får han ju faktiskt acceptera att du gör det och stötta dej som du behöver bli stöttad. Du ska ju föda ERAT barn.....

Har du berättat för aurora barnmorskan vilken inställning han har? Hon kanske kan hjälpa dej att föra fram budskapet.

Lycka till.

 

[Jillybean]

Sv: Är det jag som överreagerar eller?

Jag tycker inte alls att du överreagerar. Jag hade ungefär samma situation, en bedrövlig första förlossning som slutade med akutsnitt och postpartum depression vilket jag f.ö. tycker det låter som du också hade en liten släng av. Jag väntade dock 5 år innan jag hade no. 2 och hade vid det laget bearbetat hela situationen såpass att det var ganska lugnt. Den förlossningen gick mycket bättre även fast den också slutade med snitt.

Har du förklarat för sambon _in i minsta detalj_ hur du känner? Om inte så antar jag att hans oförståelse beror på okunnighet. Jag vet att det kan vara jobbigt att öppna sig om vissa saker men ibland är det helt enkelt nödvändigt. Kanske besöket med aurora-barnmorskan kan hjälpa dig att få honom att förstå hur du känner oavsett hur han pratar om det innan.

Och ta inte ut för mycket i förskott; den har gången är du ju mycket bättre förberedd! Jag tror att det kommer att gå jättebra!

 

[Adorno]

Sv: Är det jag som överreagerar eller?

Du överreagerar inte alls!

Just den där känslan att man blir så blottad och exponerad och känner sig mer som ett djur än människa när man föder- den grejen är inte helt lätt, det ska gudarna veta.Även om man inte utsätts för akutsnitt eller liknande saker. Själv var första förlossingen segdragen och allt är ovant, såklart. Andra kändes betydligt tryggare, jag hade ju erfarenheten då.

Oerhört bra av dig att ta hjälp i form av samtal! Du får försöka förklara för mannen hur de upplever det. Han har ju aldrig fött barn så han har faktiskt ingen som helst rätt att säga vad du bör tänka och tycka.

En hjälp för mig var att faktiskt tvinga sig att acceptera den där känslan av frånvaron av kontroll. När jag väl accepterat det kunde jag lägga mig i händerna på barnmorskorna och fullt ut lita på dem. Lycka till.

 

[cirkus]

Sv: Är det jag som överreagerar eller?

Nej, du överreagerar inte, men jag tror helt enkelt att ni är på olika planet.

HAN kan inte förstå att din förra förlossning är traumatisk och jobbig för dig, för honom var den inget problem, du var inte konstigare än nån annan...

 

[mimmipigg]

Sv: Är det jag som överreagerar eller?

Inför förlossning nr 2 är du själv starkare, du vet vad som ska hända, du vet hur du vill ha det, du har överhuvudtaget bättre kontroll.
Kanske är det bästa att du sätter dig och skriver ner precis hur du kände det förra gången i punktform och att ni betar av denna lista inne hos barnmorskan så att hon kan stötta upp dina upplevelser inför din karl?
Du kan ställa krav!
Jag har inte fött den "naturliga" vägen eftersom det blev ett katastrofsnitt av den första förlossningen, då kände jag mig väldigt menlös och överkörd, läkaren ansåg att jag räknat fel med 4 veckor, förlossningen startade inte av sig själv, värkstimulerande gjorde ingen nytta förrän droppet inte längre var ett dropp utan mer en vattenslang.
Hjärtljuden försvann på bebisen, sängresa genom korridorer med narkosläkare som frågade en massa frågor osv, osv.
I efterhand var det detta att inte ha kontroll, att bli överkörd och avklädd som var superjobbigt.
Men till nästa bebbe tog jag tillbaka kontrollen och ställde krav och då fungerade livet bättre.

 

[Kimz0r]

Sv: Är det jag som överreagerar eller?

I ett helt annat sammanhang hade jag problem att nå fram till min make. Jag pratade och han hörde vad jag sade men han FÖRSTOD inte och kunde inte ta till sig av det jag sade. Han hävdade att han visst förstod, men visade senare att han inte hade en susning.

Jag tog med mig honom till min psykolog och så samtalade vi tillsammans hos henne och då ramlade myntet ned. Jag tror det tar bättre om en utomstående förklarar. Skulle inte din samtalskontakt kunna prata med min man, eller ni tre tillsammans samtala så att alla får komma till tals?

 

[fiaskurken]

Sv: Är det jag som överreagerar eller?

Det hjälpte jättemycket att han följde med till auroran! Han berättade om sina upplevelser från den första förlossningen, jag hade inte en aning om att han kände så som han gjorde... Han tyckte exempelvis inte att vi hade blivit särskilt bra bemötta heller. Vi har bestämt oss för föda på ett annat sjukhus denna gång. Min rädsla har faktiskt lättat lite i och med detta. Jag tror att han var rädd för att det skulle vara nåt "hokus-pokus"-samtal och att han skulle få skäll, eller nåt

 

[fiaskurken]

Sv: Är det jag som överreagerar eller?

Vill tacka för alla svar och goda råd... Jätteskönt att ni stöttar och peppar! Jag känner mig starkare inför den här gången, och jag ska göra det till en bättre upplevelse!

 

[Kaktusblomma]

Sv: Är det jag som överreagerar eller?

Hittade precis din tråd och vad skönt att samtalet hjälpte så pass, så att ni kan förstå varandra och stötta istället för att råka såra.