(förlåt mig om jag lagt denna tråd på fel plats, jag är ny här på buke!)
Att rida är bland det bästa som finns, men ibland känns det helt hopplöst.
Jag är en återfallsryttare, om man ens kan kalla det för det. Jag är numera snart 18 år gammal och red en kort period när jag var kanske 10-12 år gammal. Jag hade tjatat på mina föräldrar i minst 4 år för att de skulle låta mig rida, och till slut så fick jag börja på ridskola. Kort och gott tyckte jag att det var helt fantastiskt roligt och jag lärde mig snabbt, men efter en olycka så ville mina föräldrar inte att jag skulle hålla på med hästar längre. Detta krossade självklart mitt hjärta, men jag gav helt enkelt upp och tänkte att då var det väl så, och att jag aldrig någonsin skulle rida igen. Det var ju för sent för att kunna bli duktig ändå.
Men så tidigare detta året började jag tänka på hästar igen och hur kul det faktiskt var, och hur mycket jag saknade att åka till stallet och umgås med hästar såväl som människor, rida och ha det kul. Men återigen tänkte jag att jag är ju trots allt för gammal. Visst kanske det låter dumt när jag endast är 17 år gammal, men det är så jag alltid har känt. Men detta stoppade inte detta mig, och jag började hålla på med hästar igen i februari i år. Sedan dess har jag varit så otroligt lycklig! Nu har jag ju dessutom till skillnad från när jag var liten möjlighet att betala för ridningen själv. Jag rider numera två gånger i veckan varav en gång i veckan för en helt fantastisk tränare och i en ridskolegrupp för ungdomar och vuxna. Mer har jag inte råd med, och mina föräldrar är definitivt inte villiga att betala för några ridlektioner. Men, jag är väldigt nöjd över att jag får rida och det är det som alltid har betytt någonting för mig.
Trots att jag känner att allt kring hästar börjar falla på plats känns allt ibland så hopplöst. Det känns så tråkigt att vara så bitter och pessimistisk, men det känns ibland som att jag bara är så fruktansvärt värdelös som ryttare. Hästar betyder allt för mig, men jag vet inte om jag verkligen kommer räcka till för att göra allt det som jag vill. Målet i långa loppet är att skaffa en egen häst när jag pluggat på universitet och börjat jobba, vilket är ett par år fram i tiden. Min dröm är att få komma ut och tävla lite smått (inga höga klasser, mest på hobbynivå), men för att ens detta ska gå kommer jag ju behöva köpa storhäst. Jag är en extremt liten och nätt tjej som vuxit färdigt sedan många år tillbaka (ca 150 lång, misstas ofta för att vara ca 12-13 år gammal) och jag känner verkligen att jag inte klarar att rida storhäst. Jag når inte om med mina korta ben ordentligt, och får svårt att inverka på hästen. Förutom det känner jag att när det kommer till galoppen på storhäst att jag verkligen inte kommer ner i sadeln ordentligt, hur mycket jag än försöker. Det har blivit bättre sedan jag började, men jag känner fortfarande att jag skumpar och vet själv att det ser riktigt dåligt ut. Jag försöker och försöker, jobbar och jobbar på min balans och tränar för att få lite mer styrka i mina korta små ben, men jag känner att ingenting ger resultat. Jag blir helt enkelt aldrig duktigare, och kommer kanske aldrig bli redo för att skaffa egen häst. Det är samma gamla tankar som följt mig sedan jag slutade med hästar, och som var anledningen till att jag inte började hålla på med hästar igen förrän nu. Jag känner att jag verkligen inte får någonting gratis, endast massvis med motgångar. Jag får dra detta tunga lass själv, och jag känner att allt är förgäves. Samtidigt behöver jag stallet, det är det som verkligen ger mig någonting att se fram emot och gör mig lycklig. Men sen får jag den här tunga känslan av att jag inte duger, och att det trots allt är för sent för mig för att någonsin kunna bli en hyfsad ryttare.
Nu när ni vet hur det ligger till tänkte jag fråga er hur ni gör när ni kommer ner i en liknande emotionell svacka när det kommer till hästar som jag känner att jag är i just nu. Och framför allt - är det möjligt för en (hyfsat nybörjar)ryttare min ålder av min storlek att någonsin bli en duktig ryttare, eller är jag dömd att misslyckas? Jag uppskattar verkligen om ni har egna historier att bidra med och hur ni har gjort om/när ni känt som mig!
då jag ville få rida min sköthäst så gick jag upp på häst tidigt 
några av mina favoriteroch rida på ridskolan är 170+ och upplever att stora men nätta hästar är lättare o nå om med skänklarna än små o runda ^^ 
