Är det ens möjligt att bli en duktig ryttare? (långt inlägg, återfallsryttare)

Voodoo

Trådstartare
(förlåt mig om jag lagt denna tråd på fel plats, jag är ny här på buke!)
Att rida är bland det bästa som finns, men ibland känns det helt hopplöst.

Jag är en återfallsryttare, om man ens kan kalla det för det. Jag är numera snart 18 år gammal och red en kort period när jag var kanske 10-12 år gammal. Jag hade tjatat på mina föräldrar i minst 4 år för att de skulle låta mig rida, och till slut så fick jag börja på ridskola. Kort och gott tyckte jag att det var helt fantastiskt roligt och jag lärde mig snabbt, men efter en olycka så ville mina föräldrar inte att jag skulle hålla på med hästar längre. Detta krossade självklart mitt hjärta, men jag gav helt enkelt upp och tänkte att då var det väl så, och att jag aldrig någonsin skulle rida igen. Det var ju för sent för att kunna bli duktig ändå.

Men så tidigare detta året började jag tänka på hästar igen och hur kul det faktiskt var, och hur mycket jag saknade att åka till stallet och umgås med hästar såväl som människor, rida och ha det kul. Men återigen tänkte jag att jag är ju trots allt för gammal. Visst kanske det låter dumt när jag endast är 17 år gammal, men det är så jag alltid har känt. Men detta stoppade inte detta mig, och jag började hålla på med hästar igen i februari i år. Sedan dess har jag varit så otroligt lycklig! Nu har jag ju dessutom till skillnad från när jag var liten möjlighet att betala för ridningen själv. Jag rider numera två gånger i veckan varav en gång i veckan för en helt fantastisk tränare och i en ridskolegrupp för ungdomar och vuxna. Mer har jag inte råd med, och mina föräldrar är definitivt inte villiga att betala för några ridlektioner. Men, jag är väldigt nöjd över att jag får rida och det är det som alltid har betytt någonting för mig.

Trots att jag känner att allt kring hästar börjar falla på plats känns allt ibland så hopplöst. Det känns så tråkigt att vara så bitter och pessimistisk, men det känns ibland som att jag bara är så fruktansvärt värdelös som ryttare. Hästar betyder allt för mig, men jag vet inte om jag verkligen kommer räcka till för att göra allt det som jag vill. Målet i långa loppet är att skaffa en egen häst när jag pluggat på universitet och börjat jobba, vilket är ett par år fram i tiden. Min dröm är att få komma ut och tävla lite smått (inga höga klasser, mest på hobbynivå), men för att ens detta ska gå kommer jag ju behöva köpa storhäst. Jag är en extremt liten och nätt tjej som vuxit färdigt sedan många år tillbaka (ca 150 lång, misstas ofta för att vara ca 12-13 år gammal) och jag känner verkligen att jag inte klarar att rida storhäst. Jag når inte om med mina korta ben ordentligt, och får svårt att inverka på hästen. Förutom det känner jag att när det kommer till galoppen på storhäst att jag verkligen inte kommer ner i sadeln ordentligt, hur mycket jag än försöker. Det har blivit bättre sedan jag började, men jag känner fortfarande att jag skumpar och vet själv att det ser riktigt dåligt ut. Jag försöker och försöker, jobbar och jobbar på min balans och tränar för att få lite mer styrka i mina korta små ben, men jag känner att ingenting ger resultat. Jag blir helt enkelt aldrig duktigare, och kommer kanske aldrig bli redo för att skaffa egen häst. Det är samma gamla tankar som följt mig sedan jag slutade med hästar, och som var anledningen till att jag inte började hålla på med hästar igen förrän nu. Jag känner att jag verkligen inte får någonting gratis, endast massvis med motgångar. Jag får dra detta tunga lass själv, och jag känner att allt är förgäves. Samtidigt behöver jag stallet, det är det som verkligen ger mig någonting att se fram emot och gör mig lycklig. Men sen får jag den här tunga känslan av att jag inte duger, och att det trots allt är för sent för mig för att någonsin kunna bli en hyfsad ryttare.

Nu när ni vet hur det ligger till tänkte jag fråga er hur ni gör när ni kommer ner i en liknande emotionell svacka när det kommer till hästar som jag känner att jag är i just nu. Och framför allt - är det möjligt för en (hyfsat nybörjar)ryttare min ålder av min storlek att någonsin bli en duktig ryttare, eller är jag dömd att misslyckas? Jag uppskattar verkligen om ni har egna historier att bidra med och hur ni har gjort om/när ni känt som mig!
 
Jag började rida när jag var typ 12-14. På ett ej inridet varmblod. Som jag fick när jag var typ 16. Första gången vi kunde träna var när jag var 18 och kunde köra själv till träning, mina föräldrar ställde inte upp. Jag tror vi tävlade 50+70cm det året :rofl:

Nu är jag 29, och har hunnit äga två hästar till, tränat upp till 120, startat 110. Och har massor av år på mig att utvecklas. Känn ingen stress!
 
Jag är själv inte många äpplen hög, men har aldrig upplevt att det är svårt att rida (stora) hästar på grund av min avsaknad av längd. Jag rider på teknik, inte styrka och behöver inte längd för att göra något. (alltså... det kan vara svårt att komma upp från marken på de största hästarna, men pallar finns av en anledning liksom)

Sen måste man inte ha en häst-häst för att tävla som vuxen, man får lov att tävla ponny bland hästarna, om man så vill.

Svackor i ridningen och i motivation tror jag att alla har, åt minstone nån gång under ens 'karriär'. Det handar ibland om att andra saker kommer ivägen, ibland blir hästen skadad, ibland är det bara kallt och tråkigt ute eller något annat. Oftast försvinner det efter ett litet tag, för som du redan själv insett, slitet är värt det. Jag, tex, spenderade juli-augusti-september med enbart 15 minuters skrittpromenader med min häst. Jag lovar, motivationen var inte på topp då, men jag visste att det skulle bli bättre.

Sen får man vara medveten om att den mesta inlärning vi gör sker i trappsteg, inte i en rak linje. Ibland känns det som om man står och stampar och inte kommer någonstans, för att man typ gör det, men det som händer är att man håller på att koppla ihop något nytt, och när det väl släpper så känns det plötsligt som att man lärt sig en hel massa på ingen tid alls (fast det är detta lärande som pågått i bakgrunden hela tiden).

Så känn ingen stress. Njut av din tid med hästar. Det kommer att lösa sig, det är roligt med hästar, oavsett hur gammal man är.
 
Det är aldrig försent för att kunna bli duktig, jag red på ridskola när jag var 10-15 år, sedan hade jag uppehåll från ridskola helt tills jag var över 20 och började igen. Jag vill inte påstå att jag var speciellt duktig när jag red på ridskolan första gången, inte heller när jag tog upp ridningen igen.
Jag är väldigt självkritiskt och strävar väldigt ofta efter målet "perfekt", men hade en sån bra ridlärare som hjälpte mig sänka mina krav och nöja mig med det lilla framsteget.

Min ridlärare brukade säga att när det känns motigt och jobbigt i ridningen, då är man på väg upp i utvecklingstrappan, står det still och det är enkelt så menade hon på att man inte utvecklas och jag tror det ligger viss sanning i det.
Jag la märke till det själv, när jag tyckte det gick superdåligt, så när vi tittade tillbaka på andra lektioner var det bättre.

Jag ska ta upp ridningen igen nu efter 2-3 års uppehåll, jag kommer få börja om på noll igen för att ta mig tillbaka dit jag var innan, nu är jag 30+, men jag tänker det viktigaste är att ha kul.

Ingen av elitryttarna kunde rida så bra som de gör idag, när de en gång i tiden lärde sig rida, lite som talespråket "alla är vi barn i början". Det är aldrig försent att lära sig, glöm aldrig det. :)
 
Det är SVÅRT att rida. Du har inte ridit så länge, och du är klok nog att förstå vad du inte kan (än). Om du jämför dig med jämnåriga får du tänka på att de kanske ligger 10-15 år före dig i erfarenhet, och det tar helt enkelt tid att komma ikapp. Fördelen med ridsport är att man kan kan hålla på tills långt efter pensionen om kroppen håller, så det behöver inte betyda något i det långa loppet.

Att rida storhäst är en vanesak, men det underlättar mycket om den är lätt och känslig för hjälperna. Det är dock inte nödvändigt med någon jättehäst bara för att du är vuxen, det finns en hel del vuxna som tävlar dressyr på ponny. I hoppning kan det bli svårare då avstånden blir långa, men i låga klasser funkar även det med en spänstig ponny eller liten häst.
 
Låt inte din längd bli ett hinder. Jag är själv bara 153 cm lång med lite extra korta ben och använder hela kroppen när jag rider, inte bara ben och armar. Förvisso är det inte helt idealiskt med en häst på uppåt 180 när man är kort i rocken, men även dessa kan vara känsliga och gå för lätta hjälper. Lyckligtvis är inte alla hästar så stora utan det finns mindre som passar bättre. Hur hästen är byggd och hur den rör sig betyder också en del för hur man passar ihop. En av mina medryttarhästar var 162 och när jag sett oss på bild så har det inte alls sett tokigt ut med proportionerna.

Sen är det svårt att rida. Det är något av det svåraste man kan ge sig på. Men det är bara att öva vidare.
 
Åhhh tack så hemskt mycket för alla svar hörni! Jag tror nog att det ligger mycket i det ni säger, att det kan gå upp och ner och att man i denna process lär sig. Just nu känns allt så svårt, men när jag tittar tillbaka om 5-10 år kommer jag förhoppning se en extrem skillnad. Jag hade ingen aning om att man som vuxen kunde tävla ponny, då kanske det kan vara en möjlighet också :)
 
Med din natta langd borde du dessutom kunna vara ratt attraktiv som medryttare till ponnies, om det ar nagot du skulle vara intresserad av nar du kanner dig redo - manga vill ha vuxna medryttare, vilket kan vara svart till ponnies - aven om du vill ha egen hast att utvecklas med kan det vara ett bra steg pa vagen for att fa mer erfarenhet och extra tid i sadeln.

Jag ar sjalv inte ens kort, men hade ett jattefint partnerskap med en mor o dotter ett tag, dar jag red dotterns "gamla" d-ponny som hade lamnats hemma nar dottern flyttat med storhast till ridgymnasie.
De var jattetacksamma over att ha nagon ansvarsfull som ocksa var mogen nog att reda ut en tidvis knepig ponny, och var otroligt generosa, dar jag bade fick folja med nar vi koesw hastarna till stranden och fick ridlektioner for mamman.
 
Åhhh tack så hemskt mycket för alla svar hörni! Jag tror nog att det ligger mycket i det ni säger, att det kan gå upp och ner och att man i denna process lär sig. Just nu känns allt så svårt, men när jag tittar tillbaka om 5-10 år kommer jag förhoppning se en extrem skillnad. Jag hade ingen aning om att man som vuxen kunde tävla ponny, då kanske det kan vara en möjlighet också :)
Jag är 172, förutom tävlingshästen så rider jag utan problem min ponny på 146 cm. Så att som vuxen är det inga problem att rida ponny så länge det är proportionerligt.

Hittade en film från i somras, det ser inte så tokigt ut va?

 
Ta det lugnt, du kommer att ha massor av tid att rida, lära och utvecklas. Du har ju inte ridit så många år än och om man tänker på en ridskoletermin så är den väl runt 15 gånger gissar jag? Om du då rider två gånger i veckan så har du ridit 30 gånger på en termin och det är inte speciellt mycket för att utvecklas. Skaffa en medryttarhäst om du inte har råd att rida mer på ridskolan. Du kommer att lära dig massor och få mer timmar i sadeln. Det är i sadeln man utvecklas och ju fler ridtimmar desto bättre för din utveckling. Eftersom du är liten och nätt så kan du säkert med lätthet hitta någon ponny att bli medryttare på, de flesta brukar tycka det är guld värt att ha en vuxen som rider ponnyn ibland om det är en barnponny. Om det finns ett privatstall på din ridskola kan du börja med att sätta upp en lapp där om ni har någon anslagstavla. Om du har möjlighet så ta med dig någon kompis på någon ridlektion som kan filma t.ex. med mobilkamera är det guld värt! ,Att bli filmad och analysera lär du dig massor på, då ser man också att man inte rider så dåligt som det kanske känns ibland utan att du faktiskt kan mer än du tror.
 
Just det det med medryttarhäst/ponny tycker jag är så svårt, fastän det hade varit ett bra sätt att få in fler timmar i sadeln. Som sagt har jag knappt råd med mina ridlektioner just nu, och jag värdesätter verkligen att kunna rida för tränare. Alternativet är att ge upp ridskolan och fortsätta att endast rida privatlektioner för tränaren, och ha en medryttarhäst. Jag känner däremot att jag kanske inte är tillräckligt duktig inom ridningen än för att vara medryttare, och dessutom tar de flesta i området väldigt mycket betalt från sina medryttare, så pass att det kanske inte blir värt det...
 
@Voodoo För det första har du all tid i världen att bli bra! Sen kommer du alltid känna dig dålig i perioder hur duktig du än är. Det är tjusningen med ridningen-du kommer aldrig att vara nöjd 😂. För det andra Är jag avis på din korta längd! Det finns sååå fina ponnier du kan rida! Ekonomiskt är det mycket billigare att äga ponny och du kan tävla den bland stora hästar. Min ponny går MsvB-dressyr med placering bland stora hästar :).

Misströsta intet!
 
För de allra allra flesta är ridningen innan de blir vuxna en lång transportsträcka. De åker häst mer än de rider. Visst finns det många duktiga barn och unga också men för de flesta krävs en viss mognad både fysiskt och psykiskt för att förstå diverse mekanismer som gör att man verkligen kommer till ridning. Det jag vill säga med detta är att man visserligen som (litet) barn ofta har lättare att slappna av och därför lättare hittar en bra sits och inverkan men det krävs en bra tränare/instruktör och små grupper/enskild träning för att ta till vara det och de flesta har inte den förmånen. Som vuxen kan man välja på ett annat sätt och man kan ställa andra krav än när man var barn och på så sätt komma framåt fortare. Jämför man ett barn och en vuxen i nybörjarkategorin som har ridit lika länge så går i snitt den vuxne framåt mycket fortare just för att man som vuxen har bättre kroppskontroll. I mina vuxengrupper kunde eleverna nästan alltid galoppera efter en termin medans det för de flesta barngrupper möjligtvis var aktuellt att galoppera på lina men inte själva i slutet av terminen. Det som bromsar vissa vuxna är rädsla och att de spänner sig men framåt går de flesta vuxna fortare än ett barn ändå. De som börjar rida som vuxna är ofta långt före ett barn efter några år. Medans barnet tragglar med både sin egen kropp för att den växer och förändras så behöver man som vuxen "bara" få kläm på hur man ska göra.

Släpp tankarna på att du inte kommer hinna. Njut av den hästtid du har möjlighet till idag och lär dig, insup all äkta kunskap som finns. Jag har ridit nästan hela mitt liv men kan ärligt säga att så enormt mycket trillade på plats efter ett uppehåll i några år i slutet av tonåren-början av tjugoårsåldern. Det var så många aha-upplevelser och plötsligt kunde jag rida på riktigt. Jag kunde inverka på hästen på ett helt annat sätt både för att jag hade kroppskontroll men också för att jag förstod min egen inverkan på hästen i det jag gjorde med min kropp på ett helt annat sätt. Som vuxen kunde jag också välja på ett helt annat sätt hur jag ville rida, vilken inriktning jag ville ha i min ridning.

Vad gäller din egen storlek så ser jag det som perfekt att kunna rida på ponny. Jag föredrar ponny alla dagar i veckan och även om folk hade mycket åsikter om mitt hästval när jag äntligen kunde köpa häst när jag var 33 så visste ju jag vilken typ av hästar jag passar ihop med och valde därmed den typ jag trivs med. En ponny är dessutom billigare både i drift och i inköp :p

Så andas lugnt! Du hinner! Slappna av och njut av det du har här och nu.
 
Såklart att du kan bli duktig! Du har såå mycket tid framför dig. Njut av ridningen, när tiden kommer skaffar du egen häst och då kommer det även att gå undan i utvecklingen 😊
Jag började rida som liten, red på ridskola i några år och sen foderhäst och egen häst efter det. Var en helt ok ryttare men tävlande inte.
Efter gymnasiet slutade jag med hästarna, det var mycket annat i livet som jag prioriterade då.
Men för två år sedan, 28 år gammal, bestämde jag mig för att ta upp ridningen igen, blev då medryttare ett par dagar i veckan. Herregud, jag flaxade runt som jag vet inte vad i början, man visste ju hur man skulle göra men kroppen var inte med på noterna 😂 För 1,5 år sedan började jag på allvar träna med medryttarhästen och efter ett tag kände jag att det var dags för egen häst. Sagt och gjort, för snart ett år sedan flyttade min häst in och nu har vi precis avslutat vår första tävlingssäsong (dressyr) på topp! Och jag är en duktig ryttare men som ändå har sååå mycket kvar att lära. Man blir aldrig fullärd när det kommer till hästar och ridning men duktig - klart att du kan och kommer att bli. Fortsätt rida bara 😊
 
Man kan ju bli duktig på olika sätt, jag är 33år och har aldrig tävlat men jag har ridit mycket unghästar, även utbildat 5st själv. Jag är bra på att lägga upp träning och lära osäkra hästar att slappna av, lita på människor.

Nu har jag köpt en häst jag tänkte komma ut och tävla/träna med. Det kanske är sent men de skiter jag i :D
 
Just det det med medryttarhäst/ponny tycker jag är så svårt, fastän det hade varit ett bra sätt att få in fler timmar i sadeln. Som sagt har jag knappt råd med mina ridlektioner just nu, och jag värdesätter verkligen att kunna rida för tränare. Alternativet är att ge upp ridskolan och fortsätta att endast rida privatlektioner för tränaren, och ha en medryttarhäst. Jag känner däremot att jag kanske inte är tillräckligt duktig inom ridningen än för att vara medryttare, och dessutom tar de flesta i området väldigt mycket betalt från sina medryttare, så pass att det kanske inte blir värt det...

Jag började rida som 8-åring, och red huvudsakligen på ridskola 1-2 gånger i veckan fram tills jag var 25 då jag hade medryttarhäst för första gången. Och jag lärde mig rida riktigt bra på ridskola! Visst blev det ett extra lyft för ridningen när jag fick medryttarhäst och plötsligt red dubbelt så mycket, men jag lärde mig väldigt mycket även innan dess, på ridskolan. Det finns en stor poäng i att hela tiden ha någon som ser ens ridning och korrigerar, även om tid i sadeln givetvis också är utvecklande!
 
En sak till @Voodoo: Som flera skrivit så måste du inte alls rida stor häst för att du blir över 18 år. Det finns alla möjligheter numera att fortsätta tävla ponny om du vill det, och det finns dessutom andra grenar där storlek är mindre viktigt. Håller själv på med islandshästar, till exempel, och där rider vi ju glatt "ponny" hela livet. Tänk också på att det är stor skillnad på häst och häst. En ädel häst på kanske 160 cm som är nätt i typen och inte har så grov bål kan kännas betydligt mindre än t.ex. min islandshäst på 145 cm som är rejält byggd med rund bål och bred rygg. Jag vill påstå att det finns hästar åt alla, stor som liten! Och du behöver ju inte ha en häst på 180 cm för att den skall räknas som "häst" - det räcker ju att den är över 148 cm :D
 
Jag har haft några elever som börjat rida i 40-årsåldern och innan det knappt sett en häst. De lärde sig utan problem det du beskriver att du vill göra.
Min ena tränare har en elev som också började i den åldern. Han rider piaff, piruetter, levad etc på sina svåra hästar som han själv utbildat.

Du är ju fortfarande så ung, inte ens hälften så gammal som de.
Givetvis går det att lära sig i din ålder.

Vi är nog rätt många som ridit lektion men inte direkt kommit någonstans tills vi byter tränare och då får konstanta aha-upplevelser.
 
En sak med att vara kort och rida stora lektionshästar eller andras hästar är att sadeln ofta är ett större hinder än hästen. Det är inte alls lätt att sitta bra i en sadel gjord för en tre decimeter längre ryttare. Jag som har korta ben sitter ofta bättre på nätta "sporthästar" på över 170 än på breda d-ponnyer, om jag bara hittar en lämplig sadel.

Om du i framtiden skaffar egen häst kan du ju välja både häst och utrustning som passar dig. Med den fördelen att hästar på runt 150 förmodligen är de mest prisvärda på marknaden :D
 
Jag har tidvis haft det svårt, bland annat med galoppfobier, och har inte haft någon som helst talang att surfa på, och jag känner verkligen igen mig i de där tankarna som kan komma smygande. Man känner som att man aldrig någonsin kan bli en bra ryttare och bla bla bla. Hjärnan maler på med massa tråkiga påståenden som inte är sanna.

Jag brukar försöka att inte grotta ner mig i de där tankarna. Jag brukar försöka tänka positivt på det jag är bra på, alternativt sätter jag mig och mani-googlar eller kollar i böcker på bibblan om ridning för att se hur andra löst det jag tycker är så himla omöjligt. Går inget av det tänker jag tillbaka till hur värdelös jag var när jag började och hur mycket bättre jag är nu 18 år senare :p I bland funkar inget av det och jag känner mig kass ändå och då brukar jag försöka sänka kraven på mig själv under något/några ridpass - det kan vara så låga krav som "om jag lyckas hålla hälarna nere och stigbygeln på tån i två varv i skritt, ett i trav, och en långsida gallopp - då har jag vunnit och varit bäst i hela världen i dag!" och det brukar hjälpa.
 

Liknande trådar

Ridning Hej! Lite smått så tänkte jag börja med att berätta att jag har ridit i tre år, där jag började min resa på ett ridgymnasium. (...
Svar
5
· Visningar
621
Senast: Squie
·
Hästhantering Hej alla, långt inlägg och jag ber om ursäkt men har mycket att skriva. Jag har redan ett konto här på buke, men då detta känns alltför...
2
Svar
20
· Visningar
2 317
Senast: lirco11
·
Hästhantering Hej! Jag känner att jag måste få bolla lite med folk som har mer vana av sånna här typer av hästar än mig. I ungefär ett år nu har jag...
Svar
6
· Visningar
1 040
Hästhantering Hej! Jag har en 23 år gammal dressyrhäst som jag haft i 9 år. Jag känner henne alltså mycket väl! Hon har alltid haft mycket energi och...
2
Svar
35
· Visningar
2 359

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp