Är det bra eller dåligt att få en diagnos?

[ellabellabus]

Jag har ett barn som har ett aningen "avvikande" beteende, på vilket sätt spelar ingen roll i den här frågan. Men det är så att det påverkar skolarbetet, givetvis då så att det går sämre. Vi har en väldigt bra dialog med läraren, som fram till skolavslutningen i somras tog det hela med ro, men nu börjar isen i lärarens mage smälta och vi har pratat lite om hur vi ska gå vidare. Läraren har sökt kontakt med skolpsykologen, i första hand för rådgivning och eventuellt sen att psykologen får träffa barnet. Vad som sen följer återstår ju att se.
Det vi funderar på tillsammans med läraren är hur viktigt det är med en diagnos, om det är så att det finns något som skulle ge en sådan? Hjälper diagnosen, eller stjälper den? Från skolans håll behövs den inte, utan tanken är väl kanske att det möjligen skulle kunna ge en förklaring till varför barnet beter sig som det gör.
Men vi undrar ju lite vad som skulle kunna vara negativt med att få en diagnos.
Vad är bukefolkets erfarenheter?

 

[Mammas]

@ellabellabus

Jag har ett mindre barn (börjat förskoleklass precis), men i och med diagnosticeringen fick vi kontakt med habiliteringen och kunde därmed får helt andra verktyg att hjälpa honom med än vi hade haft tillgång till annars. Det är alltså framförallt vi som förändrat vårt sätt mot honom i hans problemområden som fått det att vända helt. Jag upplever också att jag har en bättre förståelse för hans egenheter, i vissa situationer är det inte bara att "skärpa sig" utan jag förstår varför han agerar på ett visst sätt och kan då hjälpa honom bättre.

Så för oss har det hjälpt, men det beror ju på hur er sits ser ut också, om ni är i behov av hjälp på samma sätt.

Lycka till!

 

[TinyWiny]

Det beror på hur man ser på diagnoser. För endel blir det något att skylla på, att hen har xx så det är ändå inget att göra något åt eller att personen själv skyller på att hen har xx och därför beter sig illa. Då är diagnos enbart av ondo.

Sedan kan man också se det som så att om man får veta att hen har xx så kan man hjälpa till på ett annat sätt. Man läser på om diagnosen och ger barnet de verktygen hen behöver för att handskas med sina bekymmer och problem på ett effektivare och bättre sätt. Man kan stötta istället för att bli arg och ge barnet självkänsla och bekräftelse för sådant som man kanske inte skulle gjort annars. T ex så berömmer man ett barn när det går på toaletten om hen har svårt för att hålla sig torr medans man inte hade berömt ett barn som varit torr i flera år för att hen går på toaletten.

Man kan också få hjälp ifrån samhället på ett annat sätt om man har en diagnos. Både i skolan och i form av habilitering. Det kan också vara viktigt inför framtiden att barnet får en bra självkänsla och en syn på sin diagnos som inte gör att hen skyller på den utan inser att just hen behöver kämpa lite extra men att hen vet varför. Oftast är det lättare att kämpa på om man vet varför saker är som de är.

 

[Sol]

Det är väl positivt så sätt att man har rätt till hjälp från samhället (t.ex. skolan) på ett helt annat sätt. Man tycker att det kanske inte borde behöva vara så utan att alla skulle kunna få den hjälp och det stöd de behöver, men så funkar det tyvärr inte idag.

 

[mino]

Men vi undrar ju lite vad som skulle kunna vara negativt med att få en diagnos.

Viss forskning har ju argumenterat att det kan vara dåligt med en diagnos av den anledningen att det lägger barns problem i skolan hos barnen, snarare än brister i miljön. Dessutom undrar jag om det i alla lägen är så bra för självbilden att ha en diagnos. Vissa svårigheter kanske är temporära och växer bort med åldern (eller i en bättre miljö) men man undrar om det finns risk för att de med hjälp av en diagnos förstärks om barnet återkommande påminns om att det betraktas som funktionsnedsatt. Detta är verkligen ingen lätt fråga.

 

[Is]

Håller med de som redan skrivit. Och som Mino säger det är inte en lätt fråga. Jag som har en lättare diagnos själv, har en bror med diagnos och jag är snart färdig pedagog ser det från flera aspekter precis som flera redan skrivit. Det mesta handlar tyvärr om inställning dvs vilken inställning barnet själv kommer ha till sin diagnos och den inställningen samhället runt omkring ert barn ha till diagnos. Om diagnosen anses som en ursäkt till att vara på ett vist vis eller om diagnos bara finns där för att ge verktyg att kunna jobba med visa delar av någons liv.
På plus sidan så är det just att en diagnos kan vara ett otroligt bra sätt för att hitta rätt verktyg, det blir ett sätt för både er som föräldrar, för barnet själv och för lärarna att veta i vilken ände av djungeln med verktyg man ska börja leta för att hitta just det som fungerar för just erat barn. Beronde på vilket typ av beteende som det sätts en diagnos på kan det även vara hjälp för barnet att acceptera sig själv när barnet kommer i den åldern att hen kanske känner att han/ hon inte är som "alla andra". Alltså acceptera sig själv på det viset att barnet vet att " det är inte pga att jag är dum i huvudet eller korkad som gör att jag inte kan skriva (eller vad det nu kan vara) som alla andra det är därför att......". Sedan är det så att även om grundskolan är skyldig att erbjuda den hjälp barnet behöver så kan det i bland underlätta att ha sakerna på papper så man kan visa det svart på vitt att så här är det ni får lov att anpassa er! När vi sedan prata om universitet och liknande krävs det papper på allt, finns det inga papper ha du heller inte rätt till någon extra hjälp (arbetsförmedlingen fick därför gör utredning på mig, jag hade klarat mig bra utan papper i grundskolan och hjälpligt på gymnasiet men för att klara universitet och arbetsliv krävdes det skriftliga "bevis")

Negativa sidan då som du faktiskt bad om.
Det negativa sidan är att vissa personer i samhället kommer sätta en stämpel på ditt barn, tyvärr har vi inte kommit längre i utvecklingen än så.
Ni kommer att träffa på lärare som ser diagnosen som ett hinder istället för ett hjälpmedel dvs personer som säger "vad ska jag lära ditt barn? hen har ju ..."
Har ni fel inställning kan diagnosen också bli en jävligt bra ursäkt för både er och ert barn "Jag har .... därför kan jag inte ... " eller " mitt barn har ... därför kan hen inte ... "
Det sistnämnda skulle jag säga är det värsta som skulle kunna hända för ett barn med diagnos. En diagnos innebär allt som oftast inte att man "inte kan" bara att vissa saker är sjukt mycket svårare och man får jobba sjukt mycket mer för att klara en del saker som andra inte ens behöver tänka på.

Det var mina tankar, Lycka till nu

/Is som blev utslängd från en lektionen i 9an med orden "du kan inte läsa och skriva så jag kan inte lära dig något, så gör va du vill bara du är lycklig"

 

[krus]

Jag tycker att du har fått bra svar angående det positiva med att få en diagnos. Diagnosen kan ju t ex hjälpa barnet att förstå sig själv.

Vad gäller det negativa är det absolut sorgligaste att se när elever (jag är lärare) börjar identifiera sig med diagnosen, att de är sin diagnos i stället för att vara en person som har en diagnos som de inte tillmäter större betydelse än alla andra kvaliteter som de har. Jag har träffat många som tyvärr är där, antingen i en situation (t ex på lektionerna i svenska) eller, ännu värre, hela tiden.

En sak som jag dock upplever är att det är allt vanligare att elever är öppna med sina diagnoser vilket bidrar till att diagnoser normaliseras. Men det är min upplevelse. Det ska tilläggas att jag jobbar med gymnasieelever i en skola där taket för vad man säger rakt ut är högt, men jag hoppas att min upplevelse är en företeelse på frammarsch i samhället i allmänhet.

Om jag var förälder till ditt barn skulle jag inte vara rädd för att få mitt barn diagnosticerat. Däremot skulle jag jobba stenhårt för att mitt barns syn på sig själv skulle rymma så otroligt mycket mer. Jag tror (eller mer än tror mot bakgrund av ett stort antal exempel från verkligheten) att föräldrarnas inställning betyder otroligt mycket.

Lycka till!

 

[malacogott]

Jag har ett barn som har ett aningen "avvikande" beteende, på vilket sätt spelar ingen roll i den här frågan. Men det är så att det påverkar skolarbetet, givetvis då så att det går sämre. Vi har en väldigt bra dialog med läraren, som fram till skolavslutningen i somras tog det hela med ro, men nu börjar isen i lärarens mage smälta och vi har pratat lite om hur vi ska gå vidare. Läraren har sökt kontakt med skolpsykologen, i första hand för rådgivning och eventuellt sen att psykologen får träffa barnet. Vad som sen följer återstår ju att se.
Det vi funderar på tillsammans med läraren är hur viktigt det är med en diagnos, om det är så att det finns något som skulle ge en sådan? Hjälper diagnosen, eller stjälper den? Från skolans håll behövs den inte, utan tanken är väl kanske att det möjligen skulle kunna ge en förklaring till varför barnet beter sig som det gör.
Men vi undrar ju lite vad som skulle kunna vara negativt med att få en diagnos.
Vad är bukefolkets

Jag tycker att du har fått bra svar angående det positiva med att få en diagnos. Diagnosen kan ju t ex hjälpa barnet att förstå sig själv.

Vad gäller det negativa är det absolut sorgligaste att se när elever (jag är lärare) börjar identifiera sig med diagnosen, att de är sin diagnos i stället för att vara en person som har en diagnos som de inte tillmäter större betydelse än alla andra kvaliteter som de har. Jag har träffat många som tyvärr är där, antingen i en situation (t ex på lektionerna i svenska) eller, ännu värre, hela tiden.

En sak som jag dock upplever är att det är allt vanligare att elever är öppna med sina diagnoser vilket bidrar till att diagnoser normaliseras. Men det är min upplevelse. Det ska tilläggas att jag jobbar med gymnasieelever i en skola där taket för vad man säger rakt ut är högt, men jag hoppas att min upplevelse är en företeelse på frammarsch i samhället i allmänhet.

Om jag var förälder till ditt barn skulle jag inte vara rädd för att få mitt barn diagnosticerat. Däremot skulle jag jobba stenhårt för att mitt barns syn på sig själv skulle rymma så otroligt mycket mer. Jag tror (eller mer än tror mot bakgrund av ett stort antal exempel från verkligheten) att föräldrarnas inställning betyder otroligt mycket.

Lycka till!

Att få en diagnos kan senare i livet bli ett enormt handikapp: tex så kan man bli utan lämplighetstillstånd om man vill ta körkort eller så kan socialtjänsten ta ens barn ifall man skaffar det. Jag har hört om många sådana fall.

 

[malacogott]

Att få en diagnos, tex. ADHD, kan denare i livet innebära ett enormt handikapp: tex. så kan den diagnostiserade bli nekad lämplighetstillstånd om denne vill ta körkort eller bli fråntagen sina barn av socialtjänsten.

 

[TinyWiny]

@malacogott vilka diagnoser ger problem med lämp eller att socialen tar ens barn? Vi lever inte på -50 talet. Idag tas inga barn ifrån föräldrarna bara för att föräldrarna har en viss diagnos utan man försöker så långt det är möjligt att hålla ihop familjen och istället stötta föräldrarna i deras föräldraroll. Vad gäller lämp så är det sådana sjukdomar som gör det olämpligt att inneha körkort som ställer till med lämp och det med all rätt. Det händer tillräckligt många olyckor i trafiken ändå utan att alla oavsett sjukdom/diagnos ska få lov att ta körkort. Tyvärr har inte alla insikten när de inte borde köra bil utan vill prompt köra iallafall och då händer det ju också olyckor helt i onödan. Då är det ju tur att vissa sjukdomar gör att man inte får lämp ifrån första början.

 

[Lillagoajag]

Att få en diagnos, tex. ADHD, kan denare i livet innebära ett enormt handikapp: tex. så kan den diagnostiserade bli nekad lämplighetstillstånd om denne vill ta körkort eller bli fråntagen sina barn av socialtjänsten.

Fast alltså, det där är ju LÅNGT ifrån det normala, då har en ju stora problem som gör att socialen ex. tar ett sådant beslut (och då kan en bli av med sina barn oavsett om det finns en diagnos eller inte). Det är ju inte så att socialen automatiskt dömmer ut alla med diagnoser!!

 

[Rosett]

@TinyWiny Om man har ADHD eller autismspektrumtillstånd krävs läkarintyg (som man får bekosta själv) om man ska ta körkort och det är inte säkert intyget godkänns.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny Om man har ADHD eller autismspektrumtillstånd krävs läkarintyg (som man får bekosta själv) om man ska ta körkort och det är inte säkert intyget godkänns.

Jo det vet jag men det är ju inte så att enbart för att du har en viss diagnos så blir du nekad lämp utan det utreds om du kommer bli en lämplig bilförare. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att alla borde gå igenom någon form utredning innan man får sitt lämp. Då hade många som inte har i trafiken att göra av olika anledningar aldrig fått ta körkort och vi hade sluppit många onödiga olyckor. Oavsett om man har en diagnos eller inte så är ju tyvärr väldigt många människor inga lämpliga bilförare och de borde inte köra bil/ta körkort. Är man t ex väldigt omogen, är väldigt impulsiv, har dålig koll på orsak och verkan, har dålig syn eller har svårt för att koncentrera sig så är man ingen bra bilförare. Är man inte lämplig att köra bil så ska man inte heller köra bil. Det är den hårda sanningen. Att få köra bil är ingen rättighet utan med det följer ett enormt stort ansvar och det ansvaret måste man klara av att axla för annars ska man inte köra bil. Man har ingen rätt att utsätta sina medtrafikanter eller de som åker med en för onödiga faror. Jag kör själv inte bil längre pga att jag inte klarar av att hålla koncentrationen uppe. Det var en enormt stor sorg för mig personligen men de sjukdomar jag dras med har gjort att det har blivit så och då ska jag heller inte köra bil. Att jag slutade köra bil i tid har förmodligen gjort att flera olyckor har kunnat undvikas.

 

[Jaxonmaxon]

(man ska inte försöka sig på och skriva nåt vettigt när man vaknat på soffan 04.30 lixom, fick det inte riktigt läsbart B-))

Kort min erfarenhet , dvs i vårt fall, så ger det bara en bortförklaring att bete sig "illa" det blir "det är inte jag, det är bokstäverna ".

 

[Sofie.S]

"Tack vare" min brors diagnos så kunde min mamma strida för att min bror skulle få ha assistent. Hade de inte haft diagnosen på papper så hade det nog vart omöjligt. Skolorna var inte så samarbetsvilliga tyvärr men mina föräldra var envisa, så assistent fick han ha ända från grundskolan och framtills studentdagen!

Jag tror att det är jätte viktigt att skolan verkligen tar ansvar och förstår att vissa barn behöver mer resurser och tid.
Min bror fick en så bra skolgång han kunde få och ska idag doktorera till forskare.
Så diagnosen var i hans fall positiv.

 

[lewellyn]

@TinyWiny Om man har ADHD eller autismspektrumtillstånd krävs läkarintyg (som man får bekosta själv) om man ska ta körkort och det är inte säkert intyget godkänns.

Nja, inte alltid. Jag har själv diagnos inom autismspektrum och fick mitt körkortstillstånd utan läkarintyg.

Till TS:
Att som någon skrev lära barnet att den är sin egen person, oavsett diagnoser, är nog kärnan här. Och förstås lika viktigt att familj, vänner, skola osv behandlar barnet så.

Jag fick min diagnos som vuxen, och hade sluppit gå igenom en hel del ångest, utanförskap osv om jag hade vetat att jag faktiskt inte var dum, korkad eller socialt missanpassad hur jag än försökte - utan faktiskt bara fungerade annorlunda. Som vuxen har jag börjat förstå mig själv bättre iom diagnisen och kan välja att antingen berätta om den, eller hantera situationer som uppkommer på ett sätt som gör att jag är lite mer "med". Att ha kontakt med andra med samma diagnos är även det en stor hjälp, både som stöd och att bolla tankar med. Förutom det är det givetvis även ett stort stöd och en bra hjälp med de eventuella rättigheter man har via t.ex. LSS.

 

[Rosett]

Nja, inte alltid. Jag har själv diagnos inom autismspektrum och fick mitt körkortstillstånd utan läkarintyg.

Är det länge sen du fick det? Det kan ju ha ändrats menar jag. Hittade ett PM från 2011: http://www.transportstyrelsen.se/Global/Vag/Trafikmedicin/PM_ADHD_mm_sep2011.pdf

 

[lewellyn]

Nej det är väldigt nyligen - ett par veckor max.

 

[grodan21]

@Linda8142 @lewellyn Jag har fått lämna in ett om året för att få körtkotstillståndet/körkortet. Men undrar hur de läkarundersökningarna skall kunna konstatera min lämplighet som bil förare. De har bara frågar massa konstiga frågor. Tex om jag använder droger, kan tvätt m.m.

På ett läkarintyg stig det även med depression på läkarintyget och inte bara min diagnos. Vad nu transportstyrelsen hade med det att göra.

 

[grodan21]

Det enda som min diagnos har gjort är att jag har haft svårare att få körkortstillstånd. Annars är det mest ett papper som finns. Hade gärna varit utan den.