51 år.
Började få grått hår tidigt, kring 30, och började redan då färga och färgar fortfarande, fast nu får ett proffs sköta om det. Skitsnyggt blir det, med slingor o allt, och jag får ofta komplimanger om håret. Varför skulle jag vilja ha tråkigt grått/vitt hår i stället för det, av princip, för att visa att jag "accepterar åldrandet"?
Huden: smörjer samvetsnoga med dagkräm med minst SPF 15 på vintern och SPF 30 på sommaren för att motverka rynkor, och efter 20 år av det kan jag konstatera att det funkar rätt bra. Efter att dom senaste åren ha provat ett antal dyra anti-ageing puffande/utslätande nattkrämer som påverkade plånboken mer än hyn har jag hittat 100% arganolja, som jag smörjer mig med varje kväll (ser ut som om jag har ett helt Bregottpaket utsmetat i ansiktet
![Big Grin :D :D]()
). Kostar 150 kr för en 100 ml flaska, och det tycker jag funkar jättebra, man slipper vakna o se ut som ett skrynkligt lakan i ansiktet.
Vikten är jag noga med att hålla. Vill inte behöva bli "tunikatant".
Mitt motto är som modellen Lauren Hutton sa en gång: it's not about looking younger, it's about looking good, whatever age you are.
Jag ser nog ut som min ålder (på ett ungefär - man kanske skulle kunna dra bort 5 år) och det bryr jag mig inte om, för att jag är nöjd ändå. Just nu är jag nog lite "ageing rock chick" i stilen, kanske byter till "tidlöst elegant" om 10 år när jag blivit riktigt vuxen