Cilla
Trådstartare
Innan ni läser, mitt tangetbrd är krångligt, så det finns en hel del stavfel!!!
so, here we go.....
Fredag 20/11:
Sammandragningar börjar vid 21.30, kommer ganska regelbundet, men ganska sällan. Går och lägger ss vid 23.00, kan somna.
Lördag 21/11:
Vaknar vid 02.00, har onda sammandragningar. Ca 10 minuter mellan, ligger och halvslumrar.
Går upp vid 03.00, tar en Alvedon, hjälper inte. Kan inte somna om.
Ringer förlossningen vid 05.00, har då ca 10-30 minuter mellan, gör ont, men inte värre än att jag klarar av det. Får besked m att vi ska komma in när jag vill ha smärtlindring. Börjar klocka värkarna.
Väcker Andreas vid 08.00, äter frukost. Lägger mig på soffan, försöker vila, men SD gör mycket ondare när jag ligger ner, så jag får bara sova någon halvtimme.
Ringer förlossningen igen vid 11.30, värme, alvedon och en dusch blir rådet, vilket jag redan prövat och fått lite lindring av. Bestämmer att vi ska åka in nr jag har mindre än 5 minuter mellan SD.
Äter middag vid 15.00, lägger mig sedan och vilar igen.
Vid 16.30 har jag haft regelbundna värkar i mer än 1 timme, de håller i sig i 1-2 minuter, men kommer bara med 10-13 minuters mellanrum. Jag vill vänta längre, men Andreas övertalar mig att åtminstånde ringa till BB igen och fråga. Vi får besked m att komma till dom. Packar det sista i väskorna och åker de 8 milen till Karlstad!
Kommer in vid 18.00, blir undersökt, livmodertapen är utplånad och jag är, till min stora förvåning öppen 4 cm! De kollar värkarna med CTG, har nu gått ner till 7 minuter. Får en rock att ha på mig och en rullator att luta mig mot, eftersom jag klarar smärtan mycket bättre när jag kan slå och luta mig framåt!
Vid 19.00 går vi och kollar på TV, intensiteten i värkarna ökar, jag blir rastlös, Andreas stöttar och masserar ryggen och vid 20.00 jag vill lägga mig i badet. Tyvärr hann en annan mamma före mig, så jag fick ta duschen, det funka precis lika bra. En timme i duschen, ömsom sittande, ömsom lutad mot väggen fick mig att slappna av och fokusera.
Vid 21.00 går jag in till rummet och börjar diskutera smärtlindring med sköterskan. Värkarna gör nu rejält ont och de kopplar på lustgas till mig (vilken lycka!!!). halvsittande på sängen, lutad mot min älskade rullator börjar jag må illa och hinner precis få en spypåse innan bananen och clementinen jag åt vid 8 km upp igen. Jag var mycket glad över att jag inte hade ätit något mindre angenämt, som t.ex. hamburgare och pommes….
Sköterskan förklara att det är barnet som gått ner och förbi taggarna som orsakat kräkningen. Jag är fascinerad.
Vid 21.30 har dom personalbyte och jag ska då bli undersökt för ryggmärgsbedövning av sköterskan som börjar jobba då. När hon kommer in och undersöker visar det sig att jag är öppen nästan 8 cm och EDA kommer inte hjälpa mig mycket. Jag konstaterar nöjt att jag klarar mig utan den och förlitar mig helt på lustgasen.
När varje värk kommer andas jag djupt med lustgasen och koncentrerar mig p att få in så mycket som möjligt och när jag känner att värken nått sin topp andas jag in frisk luft i rummet och blåser ut i masken 3ggr, precis som sköterskan sagt till mig att göra. Mellan värkarna blundar jag, slappnar och hinner t.o.m. somna på de få minuterna som går mellan varje värk.
Sköterskan undrar om jag har kissat sedan vi kom in, Andreas skvallrar att så inte är fallet och en rullande ta rullas in till mig. Lyckas klämma fram en liten skvätt kiss, nog mycket för att sköterskan ska vara nöjd….
22.15 bestäms det att fosterhinnan ska spräckas vid 22.30 för att hjälpa på lite snabbare. Vattnet går av sig själv 22.28.
Värkarbetet rullar på, jag suger lustgas och sover mellan värkarna, Andreas står bredvid, servar med vatten och håller mig i handen och håller i masken när jag vilar. Den onda sköterskan (tyckte jag då) ville att jag skulle ställa mig upp för att hjälpa barnet att komma ner mer, jag försöker förklara att jag mycket hellre vill ligga ner, men hon lyckas övertala mig. Väl på fötter försöker jag hitta en bekväm ställning att klara värken och lyckas till slut, på tå, med böjda knän. (vad skulle ja inte göra för att få se ett kort på den ställningen!)
Jättefokuserad å mitt jobb känner jag plötsligt hur det trycker på och jag kan inte stoppa det… utbrister lite uppgivet: ”jaha… Nu bajsa ja på mig åxå….” just då och såhär i efterhand spelade det absolut ingen som helst roll, även om jag hade lite skräck för just det momentet innan förlossning.
Sköterskan och Andreas hjälper mig tillbaka upp i sängen, jag torkas ren och får en rejäl krystvärk. Genom en dimma, hör jag sköterskan säga till Andreas att det verkar som att värkarna ändrar karaktär. Jag känner mig som i en annan värld, där bara jag existerar och allt runt mig finns på andra sidan en tjock vägg och alla röster hörs dovt.
Efter att nästa ha trycka sönder Andreas hand och slitit av honom tröjan fäller dom äntligen ner handtagen till mig. Jag hittar ett bra grepp, lägger hakan mot bröstet och jobbar ihop med nästa värk och möts av en smärta jag aldrig kunnat föreställa mig! Det gr så fruktansvärt ont! Jag vill inte krysta mer, utan försöker bara att slappna och andas.
Vid ett tillfälle hade jag som förslag att de skulle klippa upp mig och dra ut ungen, men det föll inte i god jord.
Till slut är jag så trött på denna smärta och tar i när värken kommer. Till mig stora förvåning gör det inte alls så ont som första gången och jag tar i för kung och foster land och hinner med 2 krystar på varje värk. Huvudet börjar titta ut. Jag får knipförbud. Andreas tjuvkikar (”va fan gör du, nu vill du väl aldrig mer sätta på mig!!” tänker jag.) Han ser en hjässa med mörkt hår. Jag blir irriterad på klumpen som aldrig tycks vilja komma ut och när nästa värk kommer jag ja i så in i norden och äntligen kommer hon ut så pass mycket att jag får krystförbud och ska flåsandas. Jag är lydig och flåsar och motstår impulsen att trycka på. Ett ”ok, nu tar vi det sista” från sköterskan och jag tar i som jag aldrig har tagit i förr. Värken hinner försvinna (eller är det bara jag som inte känner den) och jag vägrar släppa. För varje ord Andreas och sköterskan säger till mig tar jag i ännu mer och när jag hör att någon säger ”vilka urkrafter!” finner jag ännu mer kraft, drar i handtagen och känner att huvudet glidet ut! När axlarna kommer tar det stopp. Jag slappnar av, sköterskan manövrer ut barnet och en blick neråt konstaterar att mitt barn är slemmig, blåaktig, har en massa mörkt hår och är lite blodig.
”Såja! Nu är det klart!” säger sköterskan.
”Va? Är den ute?” säger jag.
”Vad blev det?” säger Andreas.
Sköterskan bara ler och tittar på honom och säger att han får titta efter själv.
Det blev en tjej.
Sen ligger hon på min mage, blodprov tas, Andreas får klippa navelsträngen och jag får upp henne på mitt bröst.
En MYCKET nöjd mamma är jag.
Klockan är 23.34
Hon känner efter på magen och säger att moderkakan är lös och samtidigt som jag gör ett halvhjärtat försök till att krysta ut den, drar hon i navelsträngen och jag känner hur det sista av graviditet försvinner ur mig.
Jag sys ihop med minst 5 stygn, både invändigt och utvändigt och gnäller över att det gör så förbaskat ont när hon sätter bedövningssprutan. Passar på att suga i mig lite mer lustgas.
Söndag 22/11
Min lilla dotter börjar söka efter bröstet ganska omgående och vi får hjälp med att hitta rätt och hon hugger genast sönder min vänstra bröstvårta. Jag försöker härda ut och hon hittar ett tag som funkar.
Mätning och vägningen och jag sprätter upp ur sängen för att känna på min nya, intressanta mage och blir helförälskad i den! Vilken rolig degklump och jag kan känna mina revben igen!
Vår dotter mäter 51 cm, väger 387 gram och har ett huvudomfång på 35 cm.
Eftersom klockan är så pass mycket nu, får vi ligga kvar på förlossningen för att vila tills morgonen. Jag och dottern i en säng, Andreas på golvet.
Vaknar vid 04.30 av att hon gallskriker, jag försöker vyssa, men inget hjälper. Efter nån minut spyr hon. Det är slemmigt, lite mjölk och fruktansvärt mycket! Jag ringer på signalknappen och får hjälp med att bädda rent runt henne. Dom säger att det är fostervatten och helt normalt att de spyr såna mängder.
Vi somnar m och blir väckta vid 07.30 med fika.
Efter en koll på eftervården tar vi in på patienthotellet och försöker komma till rätta med vår nya familjemedlem.
Jag försöker amma henne. Hon hugger sönder min högra bröstvårta. Jag försöker härda ut. Hon äter och spyr lite, som bäbisar gör. Skiter som hon ska och kissar lite blodblandad, inga konstigheter.
so, here we go.....
Fredag 20/11:
Sammandragningar börjar vid 21.30, kommer ganska regelbundet, men ganska sällan. Går och lägger ss vid 23.00, kan somna.
Lördag 21/11:
Vaknar vid 02.00, har onda sammandragningar. Ca 10 minuter mellan, ligger och halvslumrar.
Går upp vid 03.00, tar en Alvedon, hjälper inte. Kan inte somna om.
Ringer förlossningen vid 05.00, har då ca 10-30 minuter mellan, gör ont, men inte värre än att jag klarar av det. Får besked m att vi ska komma in när jag vill ha smärtlindring. Börjar klocka värkarna.
Väcker Andreas vid 08.00, äter frukost. Lägger mig på soffan, försöker vila, men SD gör mycket ondare när jag ligger ner, så jag får bara sova någon halvtimme.
Ringer förlossningen igen vid 11.30, värme, alvedon och en dusch blir rådet, vilket jag redan prövat och fått lite lindring av. Bestämmer att vi ska åka in nr jag har mindre än 5 minuter mellan SD.
Äter middag vid 15.00, lägger mig sedan och vilar igen.
Vid 16.30 har jag haft regelbundna värkar i mer än 1 timme, de håller i sig i 1-2 minuter, men kommer bara med 10-13 minuters mellanrum. Jag vill vänta längre, men Andreas övertalar mig att åtminstånde ringa till BB igen och fråga. Vi får besked m att komma till dom. Packar det sista i väskorna och åker de 8 milen till Karlstad!
Kommer in vid 18.00, blir undersökt, livmodertapen är utplånad och jag är, till min stora förvåning öppen 4 cm! De kollar värkarna med CTG, har nu gått ner till 7 minuter. Får en rock att ha på mig och en rullator att luta mig mot, eftersom jag klarar smärtan mycket bättre när jag kan slå och luta mig framåt!
Vid 19.00 går vi och kollar på TV, intensiteten i värkarna ökar, jag blir rastlös, Andreas stöttar och masserar ryggen och vid 20.00 jag vill lägga mig i badet. Tyvärr hann en annan mamma före mig, så jag fick ta duschen, det funka precis lika bra. En timme i duschen, ömsom sittande, ömsom lutad mot väggen fick mig att slappna av och fokusera.
Vid 21.00 går jag in till rummet och börjar diskutera smärtlindring med sköterskan. Värkarna gör nu rejält ont och de kopplar på lustgas till mig (vilken lycka!!!). halvsittande på sängen, lutad mot min älskade rullator börjar jag må illa och hinner precis få en spypåse innan bananen och clementinen jag åt vid 8 km upp igen. Jag var mycket glad över att jag inte hade ätit något mindre angenämt, som t.ex. hamburgare och pommes….
Sköterskan förklara att det är barnet som gått ner och förbi taggarna som orsakat kräkningen. Jag är fascinerad.
Vid 21.30 har dom personalbyte och jag ska då bli undersökt för ryggmärgsbedövning av sköterskan som börjar jobba då. När hon kommer in och undersöker visar det sig att jag är öppen nästan 8 cm och EDA kommer inte hjälpa mig mycket. Jag konstaterar nöjt att jag klarar mig utan den och förlitar mig helt på lustgasen.
När varje värk kommer andas jag djupt med lustgasen och koncentrerar mig p att få in så mycket som möjligt och när jag känner att värken nått sin topp andas jag in frisk luft i rummet och blåser ut i masken 3ggr, precis som sköterskan sagt till mig att göra. Mellan värkarna blundar jag, slappnar och hinner t.o.m. somna på de få minuterna som går mellan varje värk.
Sköterskan undrar om jag har kissat sedan vi kom in, Andreas skvallrar att så inte är fallet och en rullande ta rullas in till mig. Lyckas klämma fram en liten skvätt kiss, nog mycket för att sköterskan ska vara nöjd….
22.15 bestäms det att fosterhinnan ska spräckas vid 22.30 för att hjälpa på lite snabbare. Vattnet går av sig själv 22.28.
Värkarbetet rullar på, jag suger lustgas och sover mellan värkarna, Andreas står bredvid, servar med vatten och håller mig i handen och håller i masken när jag vilar. Den onda sköterskan (tyckte jag då) ville att jag skulle ställa mig upp för att hjälpa barnet att komma ner mer, jag försöker förklara att jag mycket hellre vill ligga ner, men hon lyckas övertala mig. Väl på fötter försöker jag hitta en bekväm ställning att klara värken och lyckas till slut, på tå, med böjda knän. (vad skulle ja inte göra för att få se ett kort på den ställningen!)
Jättefokuserad å mitt jobb känner jag plötsligt hur det trycker på och jag kan inte stoppa det… utbrister lite uppgivet: ”jaha… Nu bajsa ja på mig åxå….” just då och såhär i efterhand spelade det absolut ingen som helst roll, även om jag hade lite skräck för just det momentet innan förlossning.
Sköterskan och Andreas hjälper mig tillbaka upp i sängen, jag torkas ren och får en rejäl krystvärk. Genom en dimma, hör jag sköterskan säga till Andreas att det verkar som att värkarna ändrar karaktär. Jag känner mig som i en annan värld, där bara jag existerar och allt runt mig finns på andra sidan en tjock vägg och alla röster hörs dovt.
Efter att nästa ha trycka sönder Andreas hand och slitit av honom tröjan fäller dom äntligen ner handtagen till mig. Jag hittar ett bra grepp, lägger hakan mot bröstet och jobbar ihop med nästa värk och möts av en smärta jag aldrig kunnat föreställa mig! Det gr så fruktansvärt ont! Jag vill inte krysta mer, utan försöker bara att slappna och andas.
Vid ett tillfälle hade jag som förslag att de skulle klippa upp mig och dra ut ungen, men det föll inte i god jord.
Till slut är jag så trött på denna smärta och tar i när värken kommer. Till mig stora förvåning gör det inte alls så ont som första gången och jag tar i för kung och foster land och hinner med 2 krystar på varje värk. Huvudet börjar titta ut. Jag får knipförbud. Andreas tjuvkikar (”va fan gör du, nu vill du väl aldrig mer sätta på mig!!” tänker jag.) Han ser en hjässa med mörkt hår. Jag blir irriterad på klumpen som aldrig tycks vilja komma ut och när nästa värk kommer jag ja i så in i norden och äntligen kommer hon ut så pass mycket att jag får krystförbud och ska flåsandas. Jag är lydig och flåsar och motstår impulsen att trycka på. Ett ”ok, nu tar vi det sista” från sköterskan och jag tar i som jag aldrig har tagit i förr. Värken hinner försvinna (eller är det bara jag som inte känner den) och jag vägrar släppa. För varje ord Andreas och sköterskan säger till mig tar jag i ännu mer och när jag hör att någon säger ”vilka urkrafter!” finner jag ännu mer kraft, drar i handtagen och känner att huvudet glidet ut! När axlarna kommer tar det stopp. Jag slappnar av, sköterskan manövrer ut barnet och en blick neråt konstaterar att mitt barn är slemmig, blåaktig, har en massa mörkt hår och är lite blodig.
”Såja! Nu är det klart!” säger sköterskan.
”Va? Är den ute?” säger jag.
”Vad blev det?” säger Andreas.
Sköterskan bara ler och tittar på honom och säger att han får titta efter själv.
Det blev en tjej.
Sen ligger hon på min mage, blodprov tas, Andreas får klippa navelsträngen och jag får upp henne på mitt bröst.
En MYCKET nöjd mamma är jag.
Klockan är 23.34
Hon känner efter på magen och säger att moderkakan är lös och samtidigt som jag gör ett halvhjärtat försök till att krysta ut den, drar hon i navelsträngen och jag känner hur det sista av graviditet försvinner ur mig.
Jag sys ihop med minst 5 stygn, både invändigt och utvändigt och gnäller över att det gör så förbaskat ont när hon sätter bedövningssprutan. Passar på att suga i mig lite mer lustgas.
Söndag 22/11
Min lilla dotter börjar söka efter bröstet ganska omgående och vi får hjälp med att hitta rätt och hon hugger genast sönder min vänstra bröstvårta. Jag försöker härda ut och hon hittar ett tag som funkar.
Mätning och vägningen och jag sprätter upp ur sängen för att känna på min nya, intressanta mage och blir helförälskad i den! Vilken rolig degklump och jag kan känna mina revben igen!
Vår dotter mäter 51 cm, väger 387 gram och har ett huvudomfång på 35 cm.
Eftersom klockan är så pass mycket nu, får vi ligga kvar på förlossningen för att vila tills morgonen. Jag och dottern i en säng, Andreas på golvet.
Vaknar vid 04.30 av att hon gallskriker, jag försöker vyssa, men inget hjälper. Efter nån minut spyr hon. Det är slemmigt, lite mjölk och fruktansvärt mycket! Jag ringer på signalknappen och får hjälp med att bädda rent runt henne. Dom säger att det är fostervatten och helt normalt att de spyr såna mängder.
Vi somnar m och blir väckta vid 07.30 med fika.
Efter en koll på eftervården tar vi in på patienthotellet och försöker komma till rätta med vår nya familjemedlem.
Jag försöker amma henne. Hon hugger sönder min högra bröstvårta. Jag försöker härda ut. Hon äter och spyr lite, som bäbisar gör. Skiter som hon ska och kissar lite blodblandad, inga konstigheter.
