Ångest över livet

[Agapi]

Min 28-årsdag närmar sig och med den kommer också ångesten.
Har varit rätt stabil sedan januari tack vare antidepp och terapi, men nu har alla gamla känslor kommit tillbaka. Sedan jag började med medicinen har jag gråtit fyra gånger, men nu känner jag att tårarna kan komma närsomhelst.

28 år. Jag borde ha kommit längre än vad jag är. Jag har liksom alltid trott att jag vid den här åldern skulle ha allt "under kontroll". Men sanningen är att jag har inget under kontroll. Bor i ett kollektiv, har varit arbetlös sedan december pga utbrändhet (går bara i skola tre timmar per dag), är singel...
Inte heller blir pressen mindre av att höra att gamla klasskompisar är klara med sina utbildningar eller gift sig eller skaffat barn eller byggt hus. Eller alltihop.
Och här sitter jag och det enda jag ser är en framtid som crazy cat lady.

Jag har inget drömyrke. Finns ingen utbildning som tilltalar mig. Måste man utbilda sig? Pressen från samhället säger Ja!, men min kropp skriker nej nej nej. Jag är en sån som alltid vill vara andra till lags och glömmer bort vad jag själv vill. Vet inte hur många gånger jag suttit och letat efter utbildningar som kan passa mig, men när inget tilltalar mig blir pressen och ångesten bara större och större.
Jag är inte orolig över att inte hitta ett jobb. Jag har under dessa månader fått en del erbjudanden men alltid tackat nej eftersom jag helt inte varit redo.

Och det här med kärlek. Jag tror inte på äkta kärlek. Inte det minsta. Mellan vänner och familj - ja. Men inte annars.
När jag var 19 år träffade jag en kille som jag var tillsammans med i nästan fem år. Vi var förlovade och hade köpt en bostad ihop, men allt det raserade när jag kom hem en eftermiddag och hittade en lapp på köksbordet där min sambo förklarade att han ville göra slut.
Min pojkvän innan honom var otrogen. Min pojkvän efter honom ljög om alla sina känslor för mig. Fick mig att tro att han tyckte om mig, att vi hade en framtid ihop, för att sedan säga att vi inte hade något gemensamt och att han aldrig haft känslor för mig.
Killarna jag dejtat mellan mina förhållanden har alla sagt samma sak: "Jag tycker om dig jättemycket men jag är inte redo för något förhållande..." Några veckor senare har de skaffat flickvän.

Den senaste killen jag dejtade och var så gott som tillsammans med försvann spårlöst under två veckor. Två veckor av magont och oro. Jag kunde inte äta. Han svarade varken på mina eller hans närmsta vänners samtal. Ingen visste var han var.
Han brukade ringa mig upp till åtta gånger per dag. Och förutom det brukade vi skypa en timme på kvällarna innan vi gick och la oss. Han sa alltid hur mycket han tyckte om mig.
Sen fick jag ett meddelande på facebook där han förklarade att han fortfarande hade känslor för hans ex.

Och det var väl ungefär där som jag tappade allt hopp om kärlek. Han var speciell. Det jag kände för honom har jag aldrig känt för någon annan, inte ens mitt ex jag var förlovad med.
Det är nästan tre månader sedan jag fick det där meddelandet på facebook. Jag tänker på honom varenda dag och det gör så ont. Han har undvikit mig ända sedan dess. Hans närmsta vänner har blivit mina närmsta vänner, men han umgås aldrig med dom när jag är med. Han kom inte ens på sin kompis födelsedagsfest - för att jag var där.

Jag försöker vänja mig vid tanken på att det kommer bara vara jag. Ingen annan. Jag kommer aldrig kunna lita på en kille igen.
Den tanken gör så ont. Jag vill ju ha någon att dela mitt liv med. Jag trodde verkligen att jag skulle ha hittat det vid den här åldern.
Jag har tackat ja till att gå på en dejt på tisdag. Vet inte ens varför jag gick med på det. Han är förmodligen som alla andra.

Jag vet inte ens vad jag vill med det här inlägget.

 

[Myrten]

Sv: Ångest över livet

Jag tänker ofta att så många människor skulle må så mycket bättre om de slutade jämföra sig med andra. Livet är inte en årgångstävling för sporthästar. Det är fullständigt ointressant för din del vad dina gamla klasskompisar gör eller har gjort, det säger ingenting om dig.

Själv är jag 46, bor i en etta, singel och har inga barn och är oftast nöjd med livet.

Om utbildning: nej man behöver inte utbilda sig. Vill du inte så strunta i det. Du är som du själv säger nästan 28 år gammal. Det är tio år sedan någon verkligen hade en odiskutabel makt att säga åt dig hur du skulle fatta viktiga beslut.

Däremot leder ju utbildning ofta till möjligheten att få mer intressanta jobb. Det är ett val du får göra, en utbildning i sig är ingen nödvändighet.

Hela ditt inlägg genomsyras av att andra har men inte du. Lätt att det blir så när man är deprimerad (men det kan vara ett personlighetsdrag också). I de stunder du mår bra, försök då att träna positivt tänkande. Vad har du som du kan vara glad åt? Det kan vara småsaker, verkligen småsaker. Men lägger man ihop dem så för de en positiv känsla som man kan försöka byta ut de negativa mot.

Sedan tror jag du måste träna på att lägga saker bakom dig. Att sitta flera år i efterskott och vara bitter för hur ditt ex lämnade dig eller att män som inte ville ha ett förhållande med dig ville ha det med någon annan - det skadar bara dig själv.

 

[jarakamandan]

Sv: Ångest över livet

Tack snälla Myrten för världens bästa citat. Det ska jag trycka upp och ha hängande över min säng!

"Livet är inte en årgångstävling för sporthästar."

 

[Thaliaste]

Sv: Ångest över livet

Det låter faktiskt mest som att du vill hitta Mannen, som ska komma och rädda dig och göra ditt liv sådär bra som du vill i dina drömmar att det ska vara. Är du trasig finns dock ingen man i världen som kan lappa ihop dig, mer än för stunden ni har tillsammans. Det snällaste du kan göra mot dig själv är att DU lappar ihop dig själv, då blir du inte lika beroende av att en specifik man måste vilja dela hela sitt liv med dig. Nej, det är helt sant att man ALDRIG kan LITA på att en annan människa kommer att vilja dela sitt liv med en eller ens att den ALDRIG kommer att svika en. Det snällaste man kan göra mot själv är därför att se till att man själv är stabil nog att överleva det om det händer.

Jag tror det vore bäst för dig att du slutar hänga upp dig på killar du dejtar, vad kompisar gör och inte gör och koncentrerar dig på DITT liv. Det är du som är huvudperson i det och det är du som har möjlighet att bestämma över dig själv i det. Antingen kan du försöka ta dig till dina drömmars mål, eller så kan du förändra dina drömmars mål till att bli mer realistiska. Är livet slut för att du är singel, inte har utbildning (men jobberbjudanden!) eller byggt hus? :-O I så fall är borde halva min bekantskapskrets skriva in sig på psyk...!

Se till det du har (t ex en frihet som småbarnsfamiljer i nybyggt hus med huslån upp över öronen bara kan drömma om) istället för det du inte har! Annars kommer du vara bitter resten av livet.

 

[Magiana]

Sv: Ångest över livet

Skit i vad du "borde" och "måste". Helt seriöst. Släpp det! Och vems "borden" och "måsten" är det som du försöker uppfylla?

Du kommer inte att får ett perfekt liv där du lever lycklig i alla dina dagar och det kommer ingen annan heller. Det finns inget mål med livet. Det finns bara upplevelser. Vad vill DU uppleva? Ibland kommer du få uppleva det du vill uppleva och ibland kommer du uppleva det du inte vill uppleva. När man hela tiden kämpar med att få det man vill ha och undvika det man inte vill ha, så sätter man sig själv i en svår sits. Det svart-vita spelet skulle man kunna kalla det. Ju hårdare version, desto svårare blir livet. Gör vad du kan för att uppleva det du vill men acceptera när det skiter sig, för det kommer det att göra ibland.

Jag har inte särskilt mycket utbildning jag heller och har haft problem med ångest en större del av mitt liv. Så jag har en lång sjukskrivning bakom mig. Lyckat? Jag äger inget hus heller och har inga barn. Det senare har jag förvisso aldrig önskat mig men ändå. Men hur som helt så sitter jag här och känner mig nöjd med mitt liv. Jag har följt mitt hjärta och gillar resultatet. Min chefs man har som motto att "den som följer sitt hjärta går aldrig vilse". Känn efter vad DU vill och strunta i resten.

”Why are you trying so hard to fit in when your where born to stand out?”

Relationer är ett svårt kapitel och jag har själv inte knäckt koden, inte ens vad gäller vänner och familj, så där är jag inte till någon hjälp.

 

[Pancakes]

Sv: Ångest över livet

Jag känner igen mig något oerhört i det du skriver. Möjligtvis med undantag för utbildning, jag älskar allt som har med utbildning att göra. Jag får oftast frågan när jag ska skaffa ett "riktigt" jobb, det är typ det som räknas i min familj.

Mitt problem är väl kanske mer att jag hänger mig åt det mycket som får mig att må bra för stunden men som i efterhand inte varit särskilt sunt. Som tur är har jag fått hjälp att identifiera det och börja försöka tänka om och hitta andra strategier. Men det är sannerligen svårt.

Mest svammel inser jag. Skickar en stor kram till dig. Man får göra vad man kan...

 

[Pancakes]

Sv: Ångest över livet

Huvudet på spiken för många av oss

 

[athena_arabians]

Sv: Ångest över livet

Jag är snart 40 år, har inga barn och det blir inga och har ett väldigt osäkert jobb. Lägg på en kronisk sjukdom som med största sannolikhet kommer att förkorta mitt liv rejält.

När det gäller vad de flesta anser som misslyckad... jag bor i mitt föräldrahem med min far (mor är dement och bor på sjukhem, innan tog jag hand om henne i ca 3 år).

Strunta i alla måsten, som sagt är det ingen årgångstävling för sporthästar! Massor av mina vänner har fått barn, det betyder att jag är tant Helena som i många fall är en viktig del av deras liv. Jag älskar min tillvaro, jag har det jag behöver och en enorm frihet när jag insåg att det är det här jag vill ha. Det finns saker jag inte kan ha eller inte har råd med men det är så liten del i det hela att det skiter jag i. Det är väl klyschigt men jag tror på carpe diem, bit dagen i strupen och gör det bästa av det hela!

 

[hindalhunned]

Sv: Ångest över livet

Jag kan känna igen mig i din ångest över livet, jag känner lite grann som du och är dessutom några år äldre. Alla runt omkring mig verkar ha sitt liv så "perfekt sammansatt," med barn, hus, fasta jobb och utbildningar. Dock så vet jag (för att jag har intern information) att paren som verkar ha det så bra har bland annat alkoholproblem och att en av dem har varit otrogen, i ett annat par spökar ätstörningar, övervikt och kommunikationsproblem, kvinnan i nästa par har depressioner som inte tar slut och är arbetslös, i nästa par är ena partnern otrogen, ännu ett par håller ett barn från ett tidigare förhållande på att ta död på deras och det här är bara människor i min umgängeskrets. Alla har vi demoner, jobbiga saker som vi går och bär på. Detta kanske inte är en tröst men det är en förklaring och när jag tänker så är det lättare att ta i tur med mina egna problem.

En fd vän sa dessutom till mig rätt ut när jag var arbetslös sist att du har ju ingenting. Detta bara för att jag inte äger hus, har barn, fast arbete eller ett kostsamt intresse. Det var otroligt smärtsamt att höra. Jag vet att jag inte borde lyssna men det biter sig fast. Dock vet jag att jag är värdefull trots detta.

Varför inte ta något av de jobben du blivit erbjuden, du måste börja någonstans, försök jobba på din självkänsla och ditt självförtroende. Sedan finns det en hel massa kortare yrkesutbildningar om du inte hittar någonting intressant på universitetet.

 

[Centaur]

Sv: Ångest över livet

En man kan ALDRIG fylla tomrummet som finns hos dig, det måste du fixa själv.

För att ha ett bra och varigt förhållande så måste du bli hel själv, en man får aldrig vara något du behöver eller måste ha för att vara lycklig. Då är förhållandet dömt att misslyckas eftersom du står i en beroendeställning.

Du måste rädda dig själv, inte vänta på att en knight in shining armour skall komma ridande och fixa ditt liv.

 

[Hermelin]

Sv: Ångest över livet

Jag tror inte att du behöver vara orolig. Det finns ingen deadline att passa.

Du vill inte utbilda dig - gör inte det då. Den där pressen från samhället är något som du skapar själv. Det finns ingen press att utbilda sig till något speciellt. Du verkar ju inte ha svårt att få jobb så det finns inget problem.

När det kommer till männen. Ja, de allra flesta människor är precis som de flesta människor. Men det räcker med att det finns en person som passar perfekt. Det kan ta tid att hitta den personen men eftersom det inte finns en deadline att passa så spelar det ingen roll. Ta det lugnt och passa på att njuta lite av livet medans du lever. Sen är det förmodligen försent.

 

[Calazirya]

Sv: Ångest över livet

En man kan ALDRIG fylla tomrummet som finns hos dig, det måste du fixa själv.

För att ha ett bra och varigt förhållande så måste du bli hel själv, en man får aldrig vara något du behöver eller måste ha för att vara lycklig. Då är förhållandet dömt att misslyckas eftersom du står i en beroendeställning.

Du måste rädda dig själv, inte vänta på att en knight in shining armour skall komma ridande och fixa ditt liv.

.....................................

 

[Agapi]

Sv: Ångest över livet

Till alla:

TACK för era kloka tankar och råd. Ni anar inte hur mycket jag behövde höra det!
Ända sedan barnsben har jag varit en riktig dagdrömmare, men jag ska verkligen försöka att lära mig leva mer i nuet. Jag bor i en av världens vackraste städer, jag har en underbar familj (som jag dessvärre saknar något oerhört) och underbara vänner. Det finns så mycket att vara tacksam över.

Än en gång; Tack!

 

[Gabbi]

Sv: Ångest över livet

Jag tänker ofta att så många människor skulle må så mycket bättre om de slutade jämföra sig med andra. Livet är inte en årgångstävling för sporthästar. Det är fullständigt ointressant för din del vad dina gamla klasskompisar gör eller har gjort, det säger ingenting om dig.

Själv är jag 46, bor i en etta, singel och har inga barn och är oftast nöjd med livet.

.

Och vet du, det märks! Du skriver alltid så härliga inlägg och verkar ha så många intressen och ett riktigt kul liv!

 

[Unit]

Sv: Ångest över livet

Så himmla bra svarat!
Jag har ingen spec utbildning och ett skitjobb i andras ögon, fd travhäst som ridhäst utan ambitioner, bor i ett torp med en del renoveringsbehov kvar, samma gubbe sen hundra år, volanger runt midjan mm och vet du vad, jag är helnöjd och skiter fullständigt i vad andra tycker.
Finns mycket som är sjukt i dagens samhälle, en jädra massa stress efter olika saker för att man ska va som alla andra.
Lev dt liv Du vill o skit i om dt passar in el inte, huvudsaken Du mår bra.
Gå på din känsla och du hittar hem, Lycka Till