Alternativ

Jag tänker så hjärnan brinner för att hitta möjligheter att bli en bättre ryttare. Jag är så evinnerligt jävla less på att aldrig ta mig förbi LC-nivån (eller är det LÖ-nivå?). De privatlektioner jag tagit känns inte riktigt prisvärda då framridningen ingår i den halvtimme man har till förfogande. Sen är det liksom bara 20 minuter aktiv ridning. Hästen som jag får rida där passar mig inte heller. Den är för stor och tungriden. Och hela kalaset kostar mig 500 kronor.

Jag har anmält mig till ridskola den här terminen, men dessvärre tänker jag sluta sen för då kommer den ordinarie ridläraren tillbaka och jag vill inte rida för henne. Så ridskolan är ju ändå bara en provisorisk lösning.

Jag skulle ju kunna rida lektion med medishästen men det finns ingen transport. Jag måste då antingen hyra en vid varje tillfälle eller så får jag köpa en. Ska jag köpa en så tar det mig runt 2-3 år att tjäna in vad det skulle kostat mig att hyra en transport. Jag vet inte ens om medishästen vill gå på en transport. Sen känns det lite hopplöst att behöva börja från noll med honom eftersom han inte är utbildad. Jag hade helst sett att jag hittade en annan mer utbildad häst. Det hade ju inte behövt vara så extremt, men LB-LA nånting. Men nu har jag bara den här hästen att rida.

När jag annonserade efter en medryttarhäst så fick jag ju också ett svar från en som hade en ponny som ägaren ville ha en halvfodervärd till. Det föll på att jag vägde för mycket för den och för att min ekonomi är ostabil p.g.a. sjukskrivningen. Jävla skit att jag alltid ska vara sjuk så jag inte kan tjäna pengar. Jag får liksom aldrig chansen att lyckas med min ridning när sjukdom lägger hinder i vägen och för att jag är tjock, i alla fall för tjock för att rida ponny.

Jag ser liksom ingen lösning på problemet. Och samtidigt har jag en kamp med tiden. Jag börjar bli gammal.

 

[Magiana]

men börja då med det eftersom det är grunden..

Jag skrev ovan att jag nu fått svar på det. Det är nyligen gjort av förra ägaren och allt såg bra ut.

 

[mackan]

Idag känns det hopplöst. Medishästen har varit istadig och i galoppen så bockade han (med huvudet upp mot himlen så det kändes mest som någon konstig studs). Jag tycker det är obehagligt med bockande hästar. Sen har jag frågat kompisen om hennes transport men jag får inte låna den då medishästen inte är garanterat enkel och snäll att lasta. Jag tror ju inte att det blir mer dramatik än att han bara vägrar gå in. Han har visat istadighet även när jag hämtat honom från hagen.

Så nu har jag inte möjligheten att hyra kompisens transport. Då återstår att köpa en egen. Det finns förvisso transporter att hyra från en firma i trakten, men det blir en hygglig bit extra att köra och så kostar det 50 kronor mer än kompisen skulle tagit för sin.

Jag känner mig bitter över att jag inte är frisk och kan jobba heltid och tjäna pengar. Då skulle jag skaffa en egen häst.

Återigen . Du har inte realistiska rimliga förväntningar utifrån din egna situation. Samtidigt som du inte vill /kan utöka marginalerna tankemässigt ang att leta efter medryttarhäst.
Du fastnar i att vara bitter över saker istället för att försöka vidga tänket . Jag förstår om du inte är förmögen att göra det, men du kan ju ändå ta till dig att det är en del av problemet som gör dina möjligheter begränsade . Istället för att du fastnar i vad du inte haft /har .

Att hitta en häst att låna som går att tävla/träna osv direkt är orimligt. Likaså ditt fokus på att det hänger på att du inte har en transport just nu. Det är helt orimligt att i ditt fall fokusera på det i läget du befinner dig i.

 

[Magiana]

Återigen . Du har inte realistiska rimliga förväntningar utifrån din egna situation. Samtidigt som du inte vill /kan utöka marginalerna tankemässigt ang att leta efter medryttarhäst.
Du fastnar i att vara bitter över saker istället för att försöka vidga tänket . Jag förstår om du inte är förmögen att göra det, men du kan ju ändå ta till dig att det är en del av problemet som gör dina möjligheter begränsade . Istället för att du fastnar i vad du inte haft /har .

Att hitta en häst att låna som går att tävla/träna osv direkt är orimligt. Likaså ditt fokus på att det hänger på att du inte har en transport just nu. Det är helt orimligt att i ditt fall fokusera på det i läget du befinner dig i.

Jag har trott att jag kunnat hyra kompisens transport, men nu när det är tveksamt om medishästen låter sig lastas så har det alternativet fallit bort. Jag kan så klart köpa mig en transport, men det skulle vara skönt att slippa. Det tar ju trots allt 2-3 år innan det lönar sig att ha köpt den om jag åker 2-3 gånger i månaden. Jag har vid ett par tillfällen varit på vippen att köpa transport men sen har jag inte kunnat argumentera för mig själv varför det är en bra idé. Och då har jag låtit bli.

Jag räknar inte med att kunna tävla direkt, oavsett vilken häst jag hittar. Jag måste ju lära känna hästen först. Men med en outbildad så tar det ju längre tid innan man kan komma till start.

 

[mackan]

Jag har trott att jag kunnat hyra kompisens transport, men nu när det är tveksamt om medishästen låter sig lastas så har det alternativet fallit bort. Jag kan så klart köpa mig en transport, men det skulle vara skönt att slippa. Det tar ju trots allt 2-3 år innan det lönar sig att ha köpt den om jag åker 2-3 gånger i månaden. Jag har vid ett par tillfällen varit på vippen att köpa transport men sen har jag inte kunnat argumentera för mig själv varför det är en bra idé. Och då har jag låtit bli.

Jag räknar inte med att kunna tävla direkt, oavsett vilken häst jag hittar. Jag måste ju lära känna hästen först. Men med en outbildad så tar det ju längre tid innan man kan komma till start.

Jag lyckas inte göra mig förstådd trots många försök. Önskar dig många lycka till

 

[Magiana]

Jag lyckas inte göra mig förstådd trots många försök. Önskar dig många lycka till

Jag vill inte fastna vid att inget går att lösa. För det är det jag läser.

 

[Linn-Nora]

Jag vill inte fastna vid att inget går att lösa. För det är det jag läser.

Kan du inte hyra transport en gång av den där firman och testa? Så vet du sen

 

[Hippocampus]

Låna transporten av din kompis och så lastar ni honom tillsammans så får ni båda se hur det funkar?

 

[Magiana]

Låna transporten av din kompis och så lastar ni honom tillsammans så får ni båda se hur det funkar?

Jag får inte låna transporten för det ändamålet.

 

[svea]

Magiana, hur viktigt är själva tävlandet? Är målet att vinna över andra eller är tävlandet ett sätt att få ett tydligt kvitto på vad du kan?

Jag tänker så här: För att bli framgångsrik på tävling behöver ryttaren och hästen lära sig alla sprattelgrejer. Och så behöver ryttare och häst lära sig att tävla. Det är fyra grejer. Om du kan nöja dig med att lära dig och hästen att göra roliga sprattelgrejer på ett hyfsat sätt så att du och hästen kan njuta av ridpassen så blir det två stora grejer mindre att jobba med. Det spar tid, svett och tårar. Och så kan man lära sig nya saker i den ordning som funkar för hästen, i stället för att behöva anpassa sig efter programmen. Skitskönt. Och tidsbesparande.

 

[tuaphua]

Magiana, hur viktigt är själva tävlandet? Är målet att vinna över andra eller är tävlandet ett sätt att få ett tydligt kvitto på vad du kan?

Jag tänker så här: För att bli framgångsrik på tävling behöver ryttaren och hästen lära sig alla sprattelgrejer. Och så behöver ryttare och häst lära sig att tävla. Det är fyra grejer. Om du kan nöja dig med att lära dig och hästen att göra roliga sprattelgrejer på ett hyfsat sätt så att du och hästen kan njuta av ridpassen så blir det två stora grejer mindre att jobba med. Det spar tid, svett och tårar. Och så kan man lära sig nya saker i den ordning som funkar för hästen, i stället för att behöva anpassa sig efter programmen. Skitskönt. Och tidsbesparande.

Jag tänker också lite i de banorna.

@Magiana
Nu är ju det så att du haf vissa begränsningar. Du är sjuk, du har begränsad ekonomi etc.

Då kanske man baserat på vad man har att spela med får försöka hitta sätt att känna att man utvecklas och kan glädjas över utvecklingen istället för att bli bitter över att den inte går så fort som med optimala förutsättningar.
För att tycka det är kul kanske det kan vara bättre att se om man kan revidera mål på iaf kort sikt.

När jag fick min ponny fick jag en ponny som hade dålig ridexteriör, var utdömd för lynnesfel, hade tretusen orena gångarter och ingen skolning.
Jag var ju ung och okunnig jag med.
Visst ville jag egentligen rida på en betydligt högre nivå, som många stallkompisar/kompisar i min ålder.
Men jag hade inte råd att betala lektioner själv.
Jag har många gånger fått backa ambitionsmässigt pga att jag varit sjuk, haft dåligt hästmaterial eller svårt att ha råd med lektioner.
När jag började rida för mina tränare så fick vi låta bli att galoppera öht en halv evighet. När andra red programridning eller hopplektion kunde vi inte vara med iom för kass galopp och att vi valde att stärka honom via skolorna först.
Men trots det var jag glad och nöjd iom att det gick att tydligt se utveckling.
Just iom att jag hade en knepig individ behövde vi lägga träningen på ett sätt som inte följde programmen.
Jag brukar alltid tänka på vad min ridfröken sa någon gång:
”Utbilda inte hästen för att tävla. Tävla när hästen är utbildad.”
Hade jag haft tävlingsfokus hade jag blivit rätt besviken på ponnyn.

Blir du inte glad om du känner framsteg? Varför måste det just vara tävling?

Jag tänker också att det är tufft att både lära dig rida, utbilda hästen, lära dig tävla och lära hästen tävla.
Då måste man ju även på tävling hålla humöret uppe trots att man ev rider rena skitritter innan ekipaget är tävlingsvana.
Så om du redan tycker motivationen tryter: kan du hitta mål som är närmre sas och få känna mer här och nu att du utvecklas? Och som kanske ger dig mer av en grundsjälvkänsla i sadeln.

 

[Hittarinte]

Håller med ovanstående. När jag hade häst hade jag höga ambitioner på hur bra jag ville bli, men tävling var inte det viktigaste. Jag fick bra feedback på träningarna, dvs där fick jag min bedömning, mitt "betyg" på hur mycket vi hade utvecklats, vad som måste övas vidare på etc. Mycket mer detaljerat och relevant än vad någon random domare hinner se på en enstaka tävlingsritt.

Om du sen på sikt kommer till en nivå där du kan tävla (ekonomiskt, hästmässigt, kunskapsmässigt) så blir det ju en bra bonus - och du har haft roligt på vägen dit!

 

[Unafraid]

Jag tänker också lite i de banorna.

@Magiana
Nu är ju det så att du haf vissa begränsningar. Du är sjuk, du har begränsad ekonomi etc.

Då kanske man baserat på vad man har att spela med får försöka hitta sätt att känna att man utvecklas och kan glädjas över utvecklingen istället för att bli bitter över att den inte går så fort som med optimala förutsättningar.
För att tycka det är kul kanske det kan vara bättre att se om man kan revidera mål på iaf kort sikt.

När jag fick min ponny fick jag en ponny som hade dålig ridexteriör, var utdömd för lynnesfel, hade tretusen orena gångarter och ingen skolning.
Jag var ju ung och okunnig jag med.
Visst ville jag egentligen rida på en betydligt högre nivå, som många stallkompisar/kompisar i min ålder.
Men jag hade inte råd att betala lektioner själv.
Jag har många gånger fått backa ambitionsmässigt pga att jag varit sjuk, haft dåligt hästmaterial eller svårt att ha råd med lektioner.
När jag började rida för mina tränare så fick vi låta bli att galoppera öht en halv evighet. När andra red programridning eller hopplektion kunde vi inte vara med iom för kass galopp och att vi valde att stärka honom via skolorna först.
Men trots det var jag glad och nöjd iom att det gick att tydligt se utveckling.
Just iom att jag hade en knepig individ behövde vi lägga träningen på ett sätt som inte följde programmen.
Jag brukar alltid tänka på vad min ridfröken sa någon gång:
”Utbilda inte hästen för att tävla. Tävla när hästen är utbildad.”
Hade jag haft tävlingsfokus hade jag blivit rätt besviken på ponnyn.

Blir du inte glad om du känner framsteg? Varför måste det just vara tävling?

Jag tänker också att det är tufft att både lära dig rida, utbilda hästen, lära dig tävla och lära hästen tävla.
Då måste man ju även på tävling hålla humöret uppe trots att man ev rider rena skitritter innan ekipaget är tävlingsvana.
Så om du redan tycker motivationen tryter: kan du hitta mål som är närmre sas och få känna mer här och nu att du utvecklas? Och som kanske ger dig mer av en grundsjälvkänsla i sadeln.

Så sant! Min första häst var definitivt ingen tävlingshäst, ett varmblod som inte hade gångarterna för tävling. Typ LC dressyr? Startade någon 1m hoppning, men ofta med 2-3 rivningar. 70-80cm var lämpligare för henne. När jag sen fick ambitioner för tävling så fick jag helt enkelt byta häst. (Jag höll dock ihop med min första häst i ungefär 10-12 år)

Men jag utbildade henne till 100% själv. Samtidigt som jag lärde mig rida på henne. jag hade inget stöd hemifrån och kunde träna första gången då jag fyllt 18, så jag kunde köra hästen själv till träning.
Känslan av att lita på hästen till 110% är faktiskt häftigare än en rosett. Och då har jag haft två tävlingshästar också. Som jag också har kunnat lita på till 110%

Fick googla fram en bild på min första häst.

 

[Magiana]

Svarar alla. Jag vill tävla och vinna för att bevisa att jag inte är helt värdelös på precis allt. Det är jag nämligen nu. Jag duger inte till något alls och ingen vill vara vän med mig. Jag duger inte ens till det så jag får alltid vara ensam. Jag satt ensam på julafton och jag kommer att vara ensam på nyårsafton. Det känns bittert.

De små framsteg som kan ske när man tränar räknas inte riktigt. Ingen ser dem. Man får ingen cred för dem.

Jag var nära att vinna en hopptävling en gång, men så red jag fel väg och blev utesluten. Det var min första hopptävling som hade placeringar och som inte var en ynka clear round. Det kändes lite bittert att se prisutdelningen för där skulle jag ha varit med om jag inte hade klantat mig med vägen. Hästen var verkligen i sitt esse den dagen och jag kunde inte ens glädja mig åt CR-rosetten från klassen innan.

Jag är snart 50 år och har än så länge inte lyckats med något i mitt liv. Tiden rinner ut för mig. Jag börjar bli för gammal och feg för att hoppa t.ex. trots att jag tycker om att hoppa. Just det här med min ålder och alla år jag har förlorat, grämer mig. Som det ser ut så kommer jag antagligen sitta ensam även när jag är gammal och känna att jag aldrig dög. Mitt liv har varit i onödan. Men jag vill åtminstone någon gång uppleva känslan av att vinna.

 

[Lingon]

Jag tycker att det är så synd att du definierar dig själv och din framgång efter vad andra ser dig göra.

Jag är medryttare. Förra medryttarhästen (och hennes ägare) gav mig möjligheter att utvecklas inom dressyren. Sen såldes den. Nuvarande kan jag inte åka iväg med. Jag har väldigt lite möjligheter att rida för tränare tyvärr. Så jag försöker se möjligheterna istället. T.ex. så är det en rätt lyhörd och klok häst som är van vid att ibland ridas med bara halsring så nu försöker jag lära mig det. Nåt som jag aldrig hade vågat på hästen som gav mig möjlighet att utvecklas i dressyren. Jag insåg snabbt att det är en fantastisk övning för både sits och balans (rider barbacka när jag rider med halsring).

Eftersom jag bara är medryttare så anpassar jag mig efter hästen jag rider istället för att deppa ihop över att det inte finns nån häst som passar in på alla mina krav. Så jag har lärt mig att sänka mina krav. Nu är mina krav när jag letar medryttarhäst att den är snäll, välriden (Inte samma som välutbildad), trygg och går att rida ut på. Det ska vara en så säker häst som möjligt. Ingen som bockar och liknande. Ingen unghäst, hellre en klok äldre häst.

Kan du hitta nåt annat mål/nåt annat att lära dig? Frihetsdressyr? Trickträning? Klicker? Lära dig lite working equitation (många hinder kan man fixa till själv mha hinderstöd, longerlina, koner osv)?

Sen tror jag att du skulle må bättre om du kunde lära dig att tänka om. Sluta definiera framgång efter hur andra ser på det. Man kan lyckas med saker och glädjas över det helt i sin egen värld utan andras inblandning.

 

[MiaMia]

Svarar alla. Jag vill tävla och vinna för att bevisa att jag inte är helt värdelös på precis allt. Det är jag nämligen nu. Jag duger inte till något alls och ingen vill vara vän med mig. Jag duger inte ens till det så jag får alltid vara ensam. Jag satt ensam på julafton och jag kommer att vara ensam på nyårsafton. Det känns bittert.

De små framsteg som kan ske när man tränar räknas inte riktigt. Ingen ser dem. Man får ingen cred för dem.

Jag var nära att vinna en hopptävling en gång, men så red jag fel väg och blev utesluten. Det var min första hopptävling som hade placeringar och som inte var en ynka clear round. Det kändes lite bittert att se prisutdelningen för där skulle jag ha varit med om jag inte hade klantat mig med vägen. Hästen var verkligen i sitt esse den dagen och jag kunde inte ens glädja mig åt CR-rosetten från klassen innan.

Jag är snart 50 år och har än så länge inte lyckats med något i mitt liv. Tiden rinner ut för mig. Jag börjar bli för gammal och feg för att hoppa t.ex. trots att jag tycker om att hoppa. Just det här med min ålder och alla år jag har förlorat, grämer mig. Som det ser ut så kommer jag antagligen sitta ensam även när jag är gammal och känna att jag aldrig dög. Mitt liv har varit i onödan. Men jag vill åtminstone någon gång uppleva känslan av att vinna.

Är "bevisa att jag inte är helt värdelös på precis allt" en bra grund att bygga sitt tävlande på?
Är det en bra grund att bygga självförtroende/självbild så specifikt på att vinna tävlingar?

Du vet att de flesta människor aldrig vinner några tävlingar? Är alla de värdelösa och misslyckade för det?
Det kanske skulle vara bra för dig att fundera över vilka tankemönster du har, vad de egentligen innebär och var de kommer ifrån.
Vem är det du ska duga åt, och vem är det som ska sätta normerna för vad det är att duga?

Såpass jag har läst här på Buke så har du i vart fall lyckats med att etablera dig på arbetsmarknaden trots ett utgångsläge med motgångar och ohälsa, skaffat ett eget hus med möjlighet att leva i en miljö där det går att ägna sig åt både trädgård och hästar, vilket verkar vara saker som du uppskattar att omge dig med. Verkligen inte ingenting.

 

[Magiana]

Jag tycker att det är så synd att du definierar dig själv och din framgång efter vad andra ser dig göra.

Jag är medryttare. Förra medryttarhästen (och hennes ägare) gav mig möjligheter att utvecklas inom dressyren. Sen såldes den. Nuvarande kan jag inte åka iväg med. Jag har väldigt lite möjligheter att rida för tränare tyvärr. Så jag försöker se möjligheterna istället. T.ex. så är det en rätt lyhörd och klok häst som är van vid att ibland ridas med bara halsring så nu försöker jag lära mig det. Nåt som jag aldrig hade vågat på hästen som gav mig möjlighet att utvecklas i dressyren. Jag insåg snabbt att det är en fantastisk övning för både sits och balans (rider barbacka när jag rider med halsring).

Eftersom jag bara är medryttare så anpassar jag mig efter hästen jag rider istället för att deppa ihop över att det inte finns nån häst som passar in på alla mina krav. Så jag har lärt mig att sänka mina krav. Nu är mina krav när jag letar medryttarhäst att den är snäll, välriden (Inte samma som välutbildad), trygg och går att rida ut på. Det ska vara en så säker häst som möjligt. Ingen som bockar och liknande. Ingen unghäst, hellre en klok äldre häst.

Kan du hitta nåt annat mål/nåt annat att lära dig? Frihetsdressyr? Trickträning? Klicker? Lära dig lite working equitation (många hinder kan man fixa till själv mha hinderstöd, longerlina, koner osv)?

Sen tror jag att du skulle må bättre om du kunde lära dig att tänka om. Sluta definiera framgång efter hur andra ser på det. Man kan lyckas med saker och glädjas över det helt i sin egen värld utan andras inblandning.

WE är tråkigt och de andra förslagen likaså.

Är "bevisa att jag inte är helt värdelös på precis allt" en bra grund att bygga sitt tävlande på?
Är det en bra grund att bygga självförtroende/självbild så specifikt på att vinna tävlingar?

Du vet att de flesta människor aldrig vinner några tävlingar? Är alla de värdelösa och misslyckade för det?
Det kanske skulle vara bra för dig att fundera över vilka tankemönster du har, vad de egentligen innebär och var de kommer ifrån.
Vem är det du ska duga åt, och vem är det som ska sätta normerna för vad det är att duga?

Såpass jag har läst här på Buke så har du i vart fall lyckats med att etablera dig på arbetsmarknaden trots ett utgångsläge med motgångar och ohälsa, skaffat ett eget hus med möjlighet att leva i en miljö där det går att ägna sig åt både trädgård och hästar, vilket verkar vara saker som du uppskattar att omge dig med. Verkligen inte ingenting.

Andra människor är väl lyckade på annat sätt än att de vinner tävlingar. Jag är inte bra på något sätt.

Jag är oduglig på mitt jobb och kommer aldrig att jobba heltid mer med det jobb jag har. Huset och trädgården klarar jag inte heller av.

 

[Vallmo]

Svarar alla. Jag vill tävla och vinna för att bevisa att jag inte är helt värdelös på precis allt. Det är jag nämligen nu. Jag duger inte till något alls och ingen vill vara vän med mig. Jag duger inte ens till det så jag får alltid vara ensam. Jag satt ensam på julafton och jag kommer att vara ensam på nyårsafton. Det känns bittert.

De små framsteg som kan ske när man tränar räknas inte riktigt. Ingen ser dem. Man får ingen cred för dem.

Jag var nära att vinna en hopptävling en gång, men så red jag fel väg och blev utesluten. Det var min första hopptävling som hade placeringar och som inte var en ynka clear round. Det kändes lite bittert att se prisutdelningen för där skulle jag ha varit med om jag inte hade klantat mig med vägen. Hästen var verkligen i sitt esse den dagen och jag kunde inte ens glädja mig åt CR-rosetten från klassen innan.

Jag är snart 50 år och har än så länge inte lyckats med något i mitt liv. Tiden rinner ut för mig. Jag börjar bli för gammal och feg för att hoppa t.ex. trots att jag tycker om att hoppa. Just det här med min ålder och alla år jag har förlorat, grämer mig. Som det ser ut så kommer jag antagligen sitta ensam även när jag är gammal och känna att jag aldrig dög. Mitt liv har varit i onödan. Men jag vill åtminstone någon gång uppleva känslan av att vinna.

Jag tycker det var så otroligt modigt av dig att svara på frågan på det vis som du gjorde.
Du blottade verkligen ditt innersta. Du ska ha cred för det.

 

[tuaphua]

WE är tråkigt och de andra förslagen likaså.


Andra människor är väl lyckade på annat sätt än att de vinner tävlingar. Jag är inte bra på något sätt.

Jag är oduglig på mitt jobb och kommer aldrig att jobba heltid mer med det jobb jag har. Huset och trädgården klarar jag inte heller av.

Men du har på helt egen hand trots din ryggsäck lyckats skaffa dig ett hus, bil etc. Det tycker jag är fantastiskt gjort!
Och du är duktig på odling, du kämpar som fasen etc. Du är ju bra på en massa saker. Att du också vågar svara utlämnande på jobbiga frågor tycker jag är så himla modigt! Så det är du också, modig.

 

[Unafraid]

Svarar alla. Jag vill tävla och vinna för att bevisa att jag inte är helt värdelös på precis allt. Det är jag nämligen nu. Jag duger inte till något alls och ingen vill vara vän med mig. Jag duger inte ens till det så jag får alltid vara ensam. Jag satt ensam på julafton och jag kommer att vara ensam på nyårsafton. Det känns bittert.

De små framsteg som kan ske när man tränar räknas inte riktigt. Ingen ser dem. Man får ingen cred för dem.

Jag var nära att vinna en hopptävling en gång, men så red jag fel väg och blev utesluten. Det var min första hopptävling som hade placeringar och som inte var en ynka clear round. Det kändes lite bittert att se prisutdelningen för där skulle jag ha varit med om jag inte hade klantat mig med vägen. Hästen var verkligen i sitt esse den dagen och jag kunde inte ens glädja mig åt CR-rosetten från klassen innan.

Jag är snart 50 år och har än så länge inte lyckats med något i mitt liv. Tiden rinner ut för mig. Jag börjar bli för gammal och feg för att hoppa t.ex. trots att jag tycker om att hoppa. Just det här med min ålder och alla år jag har förlorat, grämer mig. Som det ser ut så kommer jag antagligen sitta ensam även när jag är gammal och känna att jag aldrig dög. Mitt liv har varit i onödan. Men jag vill åtminstone någon gång uppleva känslan av att vinna.

Jag hade ett varmblod som "vann allt". Sen hade jag ett jättefint halvblod som hoppade mycket bättre, vi vann aldrig. Varmblodet var väldigt snabb på att vända och ruskigt försiktig, så han var väldigt snabb.

Hade jag haft "vinna" som enda mål skulle de senaste åren vara helt bortslösade alltså? "Felfritt" tycker jag är ett betydligt rimligare mål att ha.

 

[Guldaskig]

Du har inte möjlighet att ha foderhäst? Tror du har större chans att hitta en häst som passar dig än en medryttarhäst då många hästägare kanske själva vill träna och tävla.