Alternativ

Jag tänker så hjärnan brinner för att hitta möjligheter att bli en bättre ryttare. Jag är så evinnerligt jävla less på att aldrig ta mig förbi LC-nivån (eller är det LÖ-nivå?). De privatlektioner jag tagit känns inte riktigt prisvärda då framridningen ingår i den halvtimme man har till förfogande. Sen är det liksom bara 20 minuter aktiv ridning. Hästen som jag får rida där passar mig inte heller. Den är för stor och tungriden. Och hela kalaset kostar mig 500 kronor.

Jag har anmält mig till ridskola den här terminen, men dessvärre tänker jag sluta sen för då kommer den ordinarie ridläraren tillbaka och jag vill inte rida för henne. Så ridskolan är ju ändå bara en provisorisk lösning.

Jag skulle ju kunna rida lektion med medishästen men det finns ingen transport. Jag måste då antingen hyra en vid varje tillfälle eller så får jag köpa en. Ska jag köpa en så tar det mig runt 2-3 år att tjäna in vad det skulle kostat mig att hyra en transport. Jag vet inte ens om medishästen vill gå på en transport. Sen känns det lite hopplöst att behöva börja från noll med honom eftersom han inte är utbildad. Jag hade helst sett att jag hittade en annan mer utbildad häst. Det hade ju inte behövt vara så extremt, men LB-LA nånting. Men nu har jag bara den här hästen att rida.

När jag annonserade efter en medryttarhäst så fick jag ju också ett svar från en som hade en ponny som ägaren ville ha en halvfodervärd till. Det föll på att jag vägde för mycket för den och för att min ekonomi är ostabil p.g.a. sjukskrivningen. Jävla skit att jag alltid ska vara sjuk så jag inte kan tjäna pengar. Jag får liksom aldrig chansen att lyckas med min ridning när sjukdom lägger hinder i vägen och för att jag är tjock, i alla fall för tjock för att rida ponny.

Jag ser liksom ingen lösning på problemet. Och samtidigt har jag en kamp med tiden. Jag börjar bli gammal.

 

[svea]

Svarar alla. Jag vill tävla och vinna för att bevisa att jag inte är helt värdelös på precis allt. Det är jag nämligen nu. Jag duger inte till något alls och ingen vill vara vän med mig. Jag duger inte ens till det så jag får alltid vara ensam. Jag satt ensam på julafton och jag kommer att vara ensam på nyårsafton. Det känns bittert.

De små framsteg som kan ske när man tränar räknas inte riktigt. Ingen ser dem. Man får ingen cred för dem.

Jag var nära att vinna en hopptävling en gång, men så red jag fel väg och blev utesluten. Det var min första hopptävling som hade placeringar och som inte var en ynka clear round. Det kändes lite bittert att se prisutdelningen för där skulle jag ha varit med om jag inte hade klantat mig med vägen. Hästen var verkligen i sitt esse den dagen och jag kunde inte ens glädja mig åt CR-rosetten från klassen innan.

Jag är snart 50 år och har än så länge inte lyckats med något i mitt liv. Tiden rinner ut för mig. Jag börjar bli för gammal och feg för att hoppa t.ex. trots att jag tycker om att hoppa. Just det här med min ålder och alla år jag har förlorat, grämer mig. Som det ser ut så kommer jag antagligen sitta ensam även när jag är gammal och känna att jag aldrig dög. Mitt liv har varit i onödan. Men jag vill åtminstone någon gång uppleva känslan av att vinna.

All respekt för ditt tävlingsmål. Du har en hel del omständigheter emot dig med tränarbrist och transportbrist, men en trevlig häst så kör på. Mycket av träningen klarar du nog själv dessutom, mycket handlar om lyhördhet och balans. Plocka fram Sally Swifts böcker om du har dem, hon beskriver så bra.

Jag håller förstås inte med om att du är värdelös för det är du INTE.

 

[Magiana]

Du har inte möjlighet att ha foderhäst? Tror du har större chans att hitta en häst som passar dig än en medryttarhäst då många hästägare kanske själva vill träna och tävla.

Min svajiga ekonomi sätter stopp för det tyvärr. Så länge jag får vara sjukskriven för FK så skulle det gå för det ger mig även en försäkringsersättning från en försäkring jag har, men åker jag ut ur systemet och blir utan pengar, så går det inte.

 

[Lingon]

Nåt som skulle hjälpa dig nå ditt mål och som kan vara helt gratis/billigt är träning. Då menar jag att du skulle kunna träna t.ex. styrketräning med din kropp som motvikt, yoga, kondition (löpning eller cykling) och annat som gör att du orkar rida mer rätt. Bättre kondition och styrka ger dig bättre förutsättningar att orka sitta korrekt på hästen osv. Kolla på Youtube efter träningsvideos. Finns massor!

Det är något konkret du skulle kunna göra redan nu för att ta steg framåt i ridningen.

 

[Lillgrådis]

Svarar alla. Jag vill tävla och vinna för att bevisa att jag inte är helt värdelös på precis allt. Det är jag nämligen nu. Jag duger inte till något alls och ingen vill vara vän med mig. Jag duger inte ens till det så jag får alltid vara ensam. Jag satt ensam på julafton och jag kommer att vara ensam på nyårsafton. Det känns bittert.

Tycker du att du har svårt att få vänner i människor, så är det ändå tråkigt att du inte verkar kunna eller vilja se hur mycket bara det dagliga umgänget och kontakten med hästarna - som de fantastiska och genuint vänliga individer de är - kan ge i sig. Alldeles oavsett deras kapacitet att fara runt med på träningar och tävlingar eller mäta prestationer.

På den tiden jag hade en dressyrtränare - vilket nu är många år sedan - så frågade min tränare om han fick sitta upp en stund för att han skulle visa något. Jag tyckte det hade gått dåligt så jag svarade "ja, gärna". Då spände han ögonen i mig och sa "så ska du aldrig säga. Det är en av de finaste saker som finns, att få sitta på en häst."

Han hade rätt då, och han har fortfarande rätt. Det är och förblir ett jäkla privilegium i sig, att alls få sitta på, umgås med och lära sig tillsammans med en häst.

Det är synd att du verkar tappa den dimensionen helt för det här tunnelseendet att det viktigaste med just en häst är att den kan fungera som ett verktyg som ska möjliggöra att du får vinna tävlingar.

Och är det så viktigt att få tävla för att rangordna sig gentemot andra och bevisa något för sig själv, så finns det många alternativ som inte innefattar att just behöva nyttja en häst som medel.

Faktiskt är andra alternativ mer rättvisande, om det handlar om att just vilja bevisa sin egen förmåga framför andras. Eftersom tävlingar med häst inte handlar om vad man ensam presterat, utan (i vart fall i dressyrtävlingar) också påverkas av vilket kapital du har för att skaffa en stilig häst med flotta gångarter. Detta också i de lättaste klasserna. Och ofta också i vilken mån någon helt annan ryttare har gjort ett gediget grundarbete med utbildningen och träningen av hästen.

Handlar det just om att bevisa något gentemot andra , så är det - i alla fall för mig - just vägen och tålamodet att kunna utveckla en någorlunda outbildad och kanske lite knepig häst som är det riktiga beviset på ett eget ryttarkunnande.

De elever jag har haft och glatts mest med, har ofta varit de med små medel och billiga hästar där vi gemensamt gladdes åt varje liten förbättring. Och med tiden så blev det förbättringar som också andra såg och imponerades av utan att de måste bevisas på tävlingar. Och bland de roligaste delarna i mitt hästägarliv har varit det där att få börja med en helt "rå" unghäst med små små gemensamma framsteg. Mycket mer än att plocka rosetter i lätta klasser.

 

[Mia_R]

Svarar alla. Jag vill tävla och vinna för att bevisa att jag inte är helt värdelös på precis allt. Det är jag nämligen nu. Jag duger inte till något alls och ingen vill vara vän med mig. Jag duger inte ens till det så jag får alltid vara ensam. Jag satt ensam på julafton och jag kommer att vara ensam på nyårsafton. Det känns bittert.

De små framsteg som kan ske när man tränar räknas inte riktigt. Ingen ser dem. Man får ingen cred för dem.

Jag var nära att vinna en hopptävling en gång, men så red jag fel väg och blev utesluten. Det var min första hopptävling som hade placeringar och som inte var en ynka clear round. Det kändes lite bittert att se prisutdelningen för där skulle jag ha varit med om jag inte hade klantat mig med vägen. Hästen var verkligen i sitt esse den dagen och jag kunde inte ens glädja mig åt CR-rosetten från klassen innan.

Jag är snart 50 år och har än så länge inte lyckats med något i mitt liv. Tiden rinner ut för mig. Jag börjar bli för gammal och feg för att hoppa t.ex. trots att jag tycker om att hoppa. Just det här med min ålder och alla år jag har förlorat, grämer mig. Som det ser ut så kommer jag antagligen sitta ensam även när jag är gammal och känna att jag aldrig dög. Mitt liv har varit i onödan. Men jag vill åtminstone någon gång uppleva känslan av att vinna.

Vem är det du ska bevisa att du duger någonting till för, dig själv, din familj, någon annan? Jag undrar om du kommer till en tävling och lyckas plocka en rosett, kommer du vara nöjd då eller kommer du att flytta dina mål och fortsätta känna dig värdelös i dina ögon? Vad tror du kommer hända efteråt?

Du känner dig ensam och övergiven, men hur mycket bjuder du själv till när det gäller andra? Jag tycker mest det låter som du inte är intresserad, att det ger dig inget, att du vill ha betalat om du ska hjälpa någon, att du stöter bort andra. Har du någonsin gått tillbaka till hantverkscaféet? De borde insett nu hur illa du tog vid dig när du rusade därifrån så om du går tillbaka tror jag säkert du är välkommen.

Det är väldigt många ensamma människor här i världen, du har inte funderat på att engagera dig i något socialt för att minska andras ensamhet och därmed även din egen?

 

[Magiana]

Vem är det du ska bevisa att du duger någonting till för, dig själv, din familj, någon annan? Jag undrar om du kommer till en tävling och lyckas plocka en rosett, kommer du vara nöjd då eller kommer du att flytta dina mål och fortsätta känna dig värdelös i dina ögon? Vad tror du kommer hända efteråt?

Du känner dig ensam och övergiven, men hur mycket bjuder du själv till när det gäller andra? Jag tycker mest det låter som du inte är intresserad, att det ger dig inget, att du vill ha betalat om du ska hjälpa någon, att du stöter bort andra. Har du någonsin gått tillbaka till hantverkscaféet? De borde insett nu hur illa du tog vid dig när du rusade därifrån så om du går tillbaka tror jag säkert du är välkommen.

Det är väldigt många ensamma människor här i världen, du har inte funderat på att engagera dig i något socialt för att minska andras ensamhet och därmed även din egen?

Jag har liksom inget att ge andra. Det är något jag funderat på i åratal men nej, jag är rätt kass på det. Så jag har gett upp tanken att jag skulle kunna vara en del i en gemenskap. Jag platsar inte.

Nej, jag gick aldrig tillbaka till hantverkscafet. Inför sista gången, som bara skulle vara en social träff och för att äta landgång, så blev jag kontaktad av en person från gruppen. Jag berättade då att jag inte kände mig trygg i gruppen och varför. Hon kunde ju inte garantera att otäcka samtalsämnen inte skulle uppstå och så förminskade hon mitt problem genom att säga att så ofta hade det ju inte hänt.

 

[Mia_R]

Jag har liksom inget att ge andra. Det är något jag funderat på i åratal men nej, jag är rätt kass på det.

Nej, jag gick aldrig tillbaka till hantverkscafet. Inför sista gången, som bara skulle vara en social träff och för att äta landgång, så blev jag kontaktad av en person från gruppen. Jag berättade då att jag inte kände mig trygg i gruppen och varför. Hon kunde ju inte garantera att otäcka samtalsämnen inte skulle uppstå och så förminskade hon mitt problem genom att säga att så ofta hade det ju inte hänt.

Fast jag tror inte du ska tänka så mycket på vad du kan ge andra än din tid? Någon att prata med? Någon som ser den andre, någon som lyssnar? Vad hade du önskat för sällskap om du fick välja? Vem hade du velat bjuda in om du fick välja fritt? Någon som tog sig tid att hälsa på dig, någon som lyssnar, ser dig och kommunicerar?

Jag tror inte avsikten var att förminska ditt problem genom att säga att det inte hänt så ofta, förmodligen försökte hon istället släta över det hela för att du skulle komma?

 

[Magiana]

Fast jag tror inte du ska tänka så mycket på vad du kan ge andra än din tid? Någon att prata med? Någon som ser den andre, någon som lyssnar? Vad hade du önskat för sällskap om du fick välja? Vem hade du velat bjuda in om du fick välja fritt? Någon som tog sig tid att hälsa på dig, någon som lyssnar, ser dig och kommunicerar?

Jag tror inte avsikten var att förminska ditt problem genom att säga att det inte hänt så ofta, förmodligen försökte hon istället släta över det hela för att du skulle komma?

Jag vill känna att det finns en personkemi med någon annan, att man kan känna sig trygg i relationen och att man ställer upp för varann vid behov.

Som det är nu känner jag mig mest i vägen och som en besvärlig person.

Att släta över är samma sak som att förminska. De tre gångerna som otäcka samtalsämnen kom upp var definitivt för mycket för mig, särskilt som jag redan lever med ångesten runt hörnet hela tiden.

 

[stjarnhimmel]

Jag vill känna att det finns en personkemi med någon annan, att man kan känna sig trygg i relationen och att man ställer upp för varann vid behov.

Som det är nu känner jag mig mest i vägen och som en besvärlig person.

Att släta över är samma sak som att förminska. De tre gångerna som otäcka samtalsämnen kom upp var definitivt för mycket för mig, särskilt som jag redan lever med ångesten runt hörnet hela tiden.

Kan du delta i någon välgörenhet eller något intresse där man gör saker och inte bara pratar om det är en oro inför samtalsämnen?

 

[Guldaskig]

Min svajiga ekonomi sätter stopp för det tyvärr. Så länge jag får vara sjukskriven för FK så skulle det gå för det ger mig även en försäkringsersättning från en försäkring jag har, men åker jag ut ur systemet och blir utan pengar, så går det inte.

Vad synd. Jag hoppas verkligen du hittar en passande medryttarhäst!

 

[MiniLi]

Jag tänker att många köper en transport trots att de inte åker hela tiden. Om du har råd och tror att det skulle underlätta så varför inte?

 

[stjarnhimmel]

Jag tycker det är bra att du vill tävla och har driv. Men att det blir synd om det handlar om att känna att man duger.
Sen om man ska vara realistisk så är det ju svårt med ridning och tävling eftersom det kräver så mkt resurser. Om tävling är viktigt - kan du tävla inom nåhot annat område som är lättare att ta sig fram inom?
Är du intresserad av att rida om det inte handlar om tävling? Att utvecklas, mysa med hästen?

 

[Magiana]

Kan du delta i någon välgörenhet eller något intresse där man gör saker och inte bara pratar om det är en oro inför samtalsämnen?

Jag har lite svårt att komma på vad det skulle vara. Stora grupper med människor är också jobbigt. Det tar energi. Helst umgås jag inte med mer än en eller max två personer i taget.

Jag tänker att många köper en transport trots att de inte åker hela tiden. Om du har råd och tror att det skulle underlätta så varför inte?

Mina grannar som har hästar har en transport, men de åker aldrig med hästarna så vitt jag vet. Det var tal om att jag kunde få hyra den, men så visade det sig att vinterdäcken på transporten inte har dubb och det måste jag ha eftersom min bil har dubbdäck på vintern.

Men jo, jag har funderat ett antal gånger på att köpa en egen transport. Jag har ju ett sparkonto att ta pengar från (som egentligen är till för att betala ett nytt avlopp).

Jag tycker det är bra att du vill tävla och har driv. Men att det blir synd om det handlar om att känna att man duger.
Sen om man ska vara realistisk så är det ju svårt med ridning och tävling eftersom det kräver så mkt resurser. Om tävling är viktigt - kan du tävla inom nåhot annat område som är lättare att ta sig fram inom?
Är du intresserad av att rida om det inte handlar om tävling? Att utvecklas, mysa med hästen?

Jag är dessvärre inte intresserad av så mycket annat än ridning. Jag är intresserad av ridningen även utan tävlingsmomentet. När jag rider så glömmer jag ofta bort allting annat och är närvarande där jag är. Det finns inget annat som ger mig den känslan.

 

[Sirap]

Men om det enda viktiga för dig med att tävla är att vinna, så är du ju ännu mer fel ute. I så fall är det ännu viktigare att du lägger de planerna på is tills du är en del av ett ekipage som faktiskt har möjlighet att göra just det - vinna. Nu vet jag inte hur det är i ditt distrikt men där jag bor krävs det rätt rejält höga poäng för att just vinna. Det är inget man kan räkna med den första tiden, speciellt inte utan ett rätt bra hästmaterial och gedigen träning även för egen del. Om du bara vill tävla för att vinna, så är risken enorm att du bara känner dig ännu mer misslyckad om du försöker i den situation du är just nu. Kanske låter hårt, men det är den bistra verkligheten tyvärr. Jag säger inte att du aldrig kommer att kunna vinna en tävling, men som du har det just nu känns det galet att ens tänka i de banorna.

 

[Magiana]

Men om det enda viktiga för dig med att tävla är att vinna, så är du ju ännu mer fel ute. I så fall är det ännu viktigare att du lägger de planerna på is tills du är en del av ett ekipage som faktiskt har möjlighet att göra just det - vinna. Nu vet jag inte hur det är i ditt distrikt men där jag bor krävs det rätt rejält höga poäng för att just vinna. Det är inget man kan räkna med den första tiden, speciellt inte utan ett rätt bra hästmaterial och gedigen träning även för egen del. Om du bara vill tävla för att vinna, så är risken enorm att du bara känner dig ännu mer misslyckad om du försöker i den situation du är just nu. Kanske låter hårt, men det är den bistra verkligheten tyvärr. Jag säger inte att du aldrig kommer att kunna vinna en tävling, men som du har det just nu känns det galet att ens tänka i de banorna.

Tja, jag har ju redan varit nära att vinna en klubbtävling i hoppning.

 

[Linn-Nora]

WE är tråkigt och de andra förslagen likaså.


Andra människor är väl lyckade på annat sätt än att de vinner tävlingar. Jag är inte bra på något sätt.

Jag är oduglig på mitt jobb och kommer aldrig att jobba heltid mer med det jobb jag har. Huset och trädgården klarar jag inte heller av.

Men jag vill minnas att du är duktig på odling Det är inte illa!

 

[Mia_R]

Jag vill känna att det finns en personkemi med någon annan, att man kan känna sig trygg i relationen och att man ställer upp för varann vid behov.

Som det är nu känner jag mig mest i vägen och som en besvärlig person.

Att släta över är samma sak som att förminska. De tre gångerna som otäcka samtalsämnen kom upp var definitivt för mycket för mig, särskilt som jag redan lever med ångesten runt hörnet hela tiden.

För att få den känslan måste du ju börja någonstans, genom att ta kontakt med andra istället för att bara sitta hemma och vara ledsen. Du tror inte du själv skulle må bättre av att hjälpa andra, att göra något för någon utan att förvänta dig ersättning? Finns det ingen trädgårdsförening du kan gå med i?

 

[Magiana]

För att få den känslan måste du ju börja någonstans, genom att ta kontakt med andra istället för att bara sitta hemma och vara ledsen. Du tror inte du själv skulle må bättre av att hjälpa andra, att göra något för någon utan att förvänta dig ersättning? Finns det ingen trädgårdsförening du kan gå med i?

Jag har ju försökt, men med ingen framgång alls. Mina närmaste grannar vill inte ens ha med mig att göra längre. Frågar jag om de vill komma över på en fika eller lunch så får jag bara nej. Sen kulminerade det med att jag blev utskälld för att jag bad om sällskap till Ica för att jag hade en panikattack.

Jag är med i trädgårdsföreningen men har aldrig varit med på de aktiviteter som anordnats. Jag ska nog gå ur föreningen till nästa år för medlemskapet innebär bara att jag får en tidning hem i brevlådan som jag aldrig orkar läsa och det blir rörigt hemma med alla tidningar.

 

[Mia_R]

Jag har ju försökt, men med ingen framgång alls. Mina närmaste grannar vill inte ens ha med mig att göra längre. Frågar jag om de vill komma över på en fika eller lunch så får jag bara nej.

Jag är med i trädgårdsföreningen men har aldrig varit med på de aktiviteter som anordnats. Jag ska nog gå ur föreningen till nästa år för medlemskapet innebär bara att jag får en tidning hem i brevlådan som jag aldrig orkar läsa och det blir rörigt hemma med alla tidningar.

Gå inte ur föreningen, gå ut istället på aktiviteterna.
Strunt i grannarna, det finns ensamma människor som skulle älska att få kontakt.

 

[svea]

När jag rider så glömmer jag ofta bort allting annat och är närvarande där jag är. Det finns inget annat som ger mig den känslan.

BRA!

Börja där och lär känna hästen, trimma hjälperna, hitta ett bett som funkar, känn på delarna av programmet, slipa din sits. Så himla länge är det inte tills det är sommardäckdags!