Allvarlig ridolycka

[Trauma]

Inte det minsta dumt att du startade tråden. Jag tycker du visar att du är empatisk tänkande människa. Det är så skönt att läsa de senare inläggen där din värsta chock har lagt sig och du verkar ha kommit vidare en bit. Skönt också att ryttaren är vid gott mod och på bättringsvägen. Fortsätt vara snäll mot dig själv

Tack Det behövde jag verkligen höra. Idag är en helt överjävlig dag. Jag vaknar fortfarande av att jag gråter och skakar och det kommer även på dagtid emellanåt när jag inte lyckas tränga bort det tillräckligt långt. I eftermiddag ska jag dock äntligen få prata med någon. Jag kan bara hoppas att det blir bra.

 

[Luff]

Tack Det behövde jag verkligen höra. Idag är en helt överjävlig dag. Jag vaknar fortfarande av att jag gråter och skakar och det kommer även på dagtid emellanåt när jag inte lyckas tränga bort det tillräckligt långt. I eftermiddag ska jag dock äntligen få prata med någon. Jag kan bara hoppas att det blir bra.

Håller tummarna för att samtalet går bra. Det kommer att ta tid att komma över.

Ibland vore det ju lättare att vara en känslokall person. Jag brukar fundera på om det skulle vara bättre när jag grävt ner mig i elände men tänk vad mycket glädje man skulle gå miste om då också.
Är man kapabel till sorg är man också kapabel till glädje.

 

[Trauma]

Håller tummarna för att samtalet går bra. Det kommer att ta tid att komma över.

Ibland vore det ju lättare att vara en känslokall person. Jag brukar fundera på om det skulle vara bättre när jag grävt ner mig i elände men tänk vad mycket glädje man skulle gå miste om då också.
Är man kapabel till sorg är man också kapabel till glädje.

Tack! Ja jag har insett det. Jag ringde inte runt mer sedan. Jag orkade inte förklara om och om igen och riskera ett nej igen och jag kände mig så dum. Jag trodde att det skulle bli bra bara jag gav det lite tid. Jag ska ju bara klara allt och kanske är det därför det blev för mycket nu. Idag fick jag tag på rätt person och fick alltså tid i eftermiddag redan.

Ja tänk att bara kunna släppa. Sluta tänka och sluta bry sig. Men jag tänker som du. Utan äkta sorg ingen äkta glädje men just nu vill jag inte känna, tänka, fundera eller älta mer.

 

[Diabetikern]

Jag beklagar verkligen och hoppas du får hjälp att bearbeta det hela.

Jag har själv varit med om en otäck ridolycka fast då var det jag som blev skadad på min egna häst. Lugn och snäll madam och jag hade rejält skyddsutrustning på mig men tyvärr så hände det ändå.
Min mor tog mycket illa vid sig som var med och såg det hela. Hon kan än idag (detta var för några år sedan) fortfarande få ångest när hon tänker på detta.

Jag hoppas verkligen du mår bättre snart och att du inte känner skuld över det som hänt för det var inte ditt fel. Olyckor händer tyvärr hur mycket man än jobbar för att undvika dem.

Stor styrkekram

 

[Trauma]

Jag beklagar verkligen och hoppas du får hjälp att bearbeta det hela.

Jag har själv varit med om en otäck ridolycka fast då var det jag som blev skadad på min egna häst. Lugn och snäll madam och jag hade rejält skyddsutrustning på mig men tyvärr så hände det ändå.
Min mor tog mycket illa vid sig som var med och såg det hela. Hon kan än idag (detta var för några år sedan) fortfarande få ångest när hon tänker på detta.

Jag hoppas verkligen du mår bättre snart och att du inte känner skuld över det som hänt för det var inte ditt fel. Olyckor händer tyvärr hur mycket man än jobbar för att undvika dem.

Stor styrkekram

Ja det är väl just det. Det kan hända när som helst och med vilken häst som helst. På något märkligt vis hade det känts "bättre" om det hade varit en häst som jag visste var opålitlig på något sätt. Som jag visste behövde mer träning på det eller detta men nu är det inte det (även om det såklart alltid finns mer att lära även för en häst). Han är så snäll, så ödmjuk och skulle aldrig få för sig att skada någon, vara ovarsam med var han sätter fötterna eller något sådant. Inte ens jätteblinningar får honom att sparka/flytta/studsa mot människor utan alltid ifrån.

Jag har förr alltid blivit arg när folk har påstått att det är värre för den vid sidan om men kanske är det så att det kan vara lika illa fast på ett lite annat sätt.

Skuldkänslorna är enorma. Jag bara önskar att det fanns något jag kunde göra för att förhindra att det händer igen. Han är genomgången efter olyckan men inga problem hittades.

Tack.

 

[Roheryn]

Ja det är väl just det. Det kan hända när som helst och med vilken häst som helst. På något märkligt vis hade det känts "bättre" om det hade varit en häst som jag visste var opålitlig på något sätt. Som jag visste behövde mer träning på det eller detta men nu är det inte det (även om det såklart alltid finns mer att lära även för en häst). Han är så snäll, så ödmjuk och skulle aldrig få för sig att skada någon, vara ovarsam med var han sätter fötterna eller något sådant. Inte ens jätteblinningar får honom att sparka/flytta/studsa mot människor utan alltid ifrån.

Jag har förr alltid blivit arg när folk har påstått att det är värre för den vid sidan om men kanske är det så att det kan vara lika illa fast på ett lite annat sätt.

Skuldkänslorna är enorma. Jag bara önskar att det fanns något jag kunde göra för att förhindra att det händer igen. Han är genomgången efter olyckan men inga problem hittades.

Tack.

Jag har hört någon gång att den mänskliga hjärnan funkar så att den delvis förtränger allt otäckt som kan hända i vår vardag. Givetvis är vi medvetna om att vi utsätter oss för risker (köra bil, rida, klättra i berg, whatever...), men hjärnan så att säga skyddar oss från att till fullo förstå och ta in vilka hemska saker som kan hända. Detta skydd funkar för det mesta bra - tills det händer! Då blir vi ju naket och smärtsamt medvetna om exakt hur illa det kan gå och hela vårt mentala skydd raseras! Och det tar tid att bygga upp det där skyddet igen, men med tid och distans brukar det gå. Det svåra är kanske att acceptera risken att det händer igen och att det inte var "någons" fel. Det går ju inte att vidta några åtgärder och sedan vara lugn, förvissad om att det aldrig händer igen. Snarare måste man lära sig (igen) att vara lugn i osäkerheten, acceptera att det alltid finns en risk.

 

[nickan1]

@Trauma hoppas du mår bättre snart och att du känner att du får bra hjälp nu när du får någon att prata med. Det brukar vara bra att få hjälp att vända och vrida på situationen och prata om varför man känner som man gör.

 

[Trauma]

Jag har hört någon gång att den mänskliga hjärnan funkar så att den delvis förtränger allt otäckt som kan hända i vår vardag. Givetvis är vi medvetna om att vi utsätter oss för risker (köra bil, rida, klättra i berg, whatever...), men hjärnan så att säga skyddar oss från att till fullo förstå och ta in vilka hemska saker som kan hända. Detta skydd funkar för det mesta bra - tills det händer! Då blir vi ju naket och smärtsamt medvetna om exakt hur illa det kan gå och hela vårt mentala skydd raseras! Och det tar tid att bygga upp det där skyddet igen, men med tid och distans brukar det gå. Det svåra är kanske att acceptera risken att det händer igen och att det inte var "någons" fel. Det går ju inte att vidta några åtgärder och sedan vara lugn, förvissad om att det aldrig händer igen. Snarare måste man lära sig (igen) att vara lugn i osäkerheten, acceptera att det alltid finns en risk.

Det där är absolut sant. Det var bland det första jag sa till de som påtalade att ryttaren visste vad hen utsatte sig för men det fick jag inget gehör för IRL tyvärr. Jag försökte förklara att skulle man tänka på allt som kan hända så hade man ju blivit tokig. När det väl händer har man ändå inget vidare mentalt skydd.

Nej man ju tyvärr inte förebygga allt och det gick trots allt bra att rida även om första turen var jobbig så tvekade jag aldrig. Det här är ju den jag är. Det är nog mer skulden jag har svårt att hantera nu. Det var min häst och jag var med och jag borde...

 

[Trauma]

@Trauma hoppas du mår bättre snart och att du känner att du får bra hjälp nu när du får någon att prata med. Det brukar vara bra att få hjälp att vända och vrida på situationen och prata om varför man känner som man gör.

Tack. Tyvärr var väl inte terapeuten till så mycket hjälp även om det var skönt att häva ur sig. Hen utgick ifrån att jag anklagade hästen och den tanken har jag inte ens tänkt. Självklart är det inte hästens fel! Hen menade att det var det som blev krocken för mig. Att han "kunde göra något så hemskt" när de är så viktiga för mig. Att det var det som fick mig att må så dåligt. Hen utgick också ifrån att jag hade sagt till ryttaren hur dåligt jag mår. Något jag aldrig skulle göra. Hen har nog som det är och ska verkligen inte behöva bära den bördan.
Hen ansåg att jag är empatisk i överflöd mot andra och borde vända det mot mig själv också och att jag hade så enorma krav på mig själv och att jag borde släppa på det. Lätt att säga men omöjligt för mig att göra.

Några konkreta råd hur jag skulle hantera det hade hen inte att ge mer än att krama sambon. Det har ju tyvärr inte hjälpt hittills. Nu har hen semester till i slutet av augusti så mådde jag fortfarande dåligt då så fick jag höra av mig igen.

 

[Luff]

Tack. Tyvärr var väl inte terapeuten till så mycket hjälp även om det var skönt att häva ur sig. Hen utgick ifrån att jag anklagade hästen och den tanken har jag inte ens tänkt. Självklart är det inte hästens fel! Hen menade att det var det som blev krocken för mig. Att han "kunde göra något så hemskt" när de är så viktiga för mig. Att det var det som fick mig att må så dåligt. Hen utgick också ifrån att jag hade sagt till ryttaren hur dåligt jag mår. Något jag aldrig skulle göra. Hen har nog som det är och ska verkligen inte behöva bära den bördan.
Hen ansåg att jag är empatisk i överflöd mot andra och borde vända det mot mig själv också och att jag hade så enorma krav på mig själv och att jag borde släppa på det. Lätt att säga men omöjligt för mig att göra.

Några konkreta råd hur jag skulle hantera det hade hen inte att ge mer än att krama sambon. Det har ju tyvärr inte hjälpt hittills. Nu har hen semester till i slutet av augusti så mådde jag fortfarande dåligt då så fick jag höra av mig igen.

Jag vet inte om jag skrivit detta i tråden tidigare men kyrkan kan ha gratis krissamtalshjälp.
Har en bekant - mycket oreligiös som gick dit i en stund av kris och hon fick verkligen prata av sig och fick lite läxor att fundera på till nästa gång. Inget prat om gud eller tro.

 

[Lovisaleonora]

Hen ansåg att jag är empatisk i överflöd mot andra och borde vända det mot mig själv också och att jag hade så enorma krav på mig själv och att jag borde släppa på det. Lätt att säga men omöjligt för mig att göra.

Några konkreta råd hur jag skulle hantera det hade hen inte att ge mer än att krama sambon.

Där har du ditt råd om konkret handlingshjälp. Detta måste du tillämpa i vardagen, varje minut. Träning, träning, träning. För att ändra ditt tankesätt.

 

[Magnum]

Jag vet inte om jag skrivit detta i tråden tidigare men kyrkan kan ha gratis krissamtalshjälp.
Har en bekant - mycket oreligiös som gick dit i en stund av kris och hon fick verkligen prata av sig och fick lite läxor att fundera på till nästa gång. Inget prat om gud eller tro.

Har också den erfarenheten av kyrkan och hjälp i kris.

 

[Magnum]

TS, vilken förfärlig situation. Kan bara föreställa mej din sits och hoppas det känns lättare över tid.
Har tyvärr inget vettigt att skriva mer än att ge en styrkekram.

 

[Trauma]

Jag vet inte om jag skrivit detta i tråden tidigare men kyrkan kan ha gratis krissamtalshjälp.
Har en bekant - mycket oreligiös som gick dit i en stund av kris och hon fick verkligen prata av sig och fick lite läxor att fundera på till nästa gång. Inget prat om gud eller tro.

Det är inget alternativ för mig. Inte bara för att jag verkligen inte står ut med deras dravel utan för att jag känner för många inom kyrkan. Det hade inte kunnat bli professionellt.

 

[Trauma]

Där har du ditt råd om konkret handlingshjälp. Detta måste du tillämpa i vardagen, varje minut. Träning, träning, träning. För att ändra ditt tankesätt.

Jag vet och jag kan tänka så men jag kan inte tillämpa det i praktiken. Jag har verkligen kämpat med det de senaste 20 åren eller så men nu när det här hände inser jag hur skört det är och att jag visserligen kan tänka så men jag omsätter det inte i praktiken. Det fungerar i hjärnan men inte i hjärtat. Det är som om jag klistrat ihop så många skärvor av mig själv under så lång tid och så många gånger att det bara blev splitter kvar den här gången. Jag vet ju av erfarenhet att det kommer gå att laga hjälpligt den här gången med och jag är fortfarande förvånad över min starka reaktion men det här var väl droppen som fick bägaren att rinna över. Men tack för dina tankar. Det här är orsaken till att jag skriver på världens bästa forum. Så många kloka männskor med så många olika erfarenheter som kan se, vända och vrida på det jag tänker.

 

[Magnum]

Det är inget alternativ för mig. Inte bara för att jag verkligen inte står ut med deras dravel utan för att jag känner för många inom kyrkan. Det hade inte kunnat bli professionellt.

Just ja, det stod ju tidigare i tråden. Det är inget alternativ om det är i annan stad/längre hemifrån?
Oavsett hoppas jag du får verktyg att hantera detta

 

[Grazing]

Ja det är väl just det. Det kan hända när som helst och med vilken häst som helst. På något märkligt vis hade det känts "bättre" om det hade varit en häst som jag visste var opålitlig på något sätt. Som jag visste behövde mer träning på det eller detta men nu är det inte det (även om det såklart alltid finns mer att lära även för en häst). Han är så snäll, så ödmjuk och skulle aldrig få för sig att skada någon, vara ovarsam med var han sätter fötterna eller något sådant. Inte ens jätteblinningar får honom att sparka/flytta/studsa mot människor utan alltid ifrån.

Jag har förr alltid blivit arg när folk har påstått att det är värre för den vid sidan om men kanske är det så att det kan vara lika illa fast på ett lite annat sätt.

Skuldkänslorna är enorma. Jag bara önskar att det fanns något jag kunde göra för att förhindra att det händer igen. Han är genomgången efter olyckan men inga problem hittades.

Tack.

Det är det som är lite läskigt när man upptäcker hur sårbart det är och hur mycket vi faktiskt måste lita på att hästen håller sig på benen när vi rider. Hade en bekant som hade världens snällaste och lugnaste häst, den hästen snubblade i skritt på lång tygel efter ett normalt ridpass i paddocken och det blev så olyckligt att hon ramlade under hästen och fick hästen över sig och dog direkt. Dom letade och letade fel på hästen men det var bara en ren olycka helt enkelt, den snubblade, alltså ingenting som egentligen går att förebygga hur man än gör. Det är lätt att bli osäker när man blir så medveten om hur illa saker och ting kan gå även i dom lugnaste stunderna.

Om hästen är åt det vilda hållet går det alltid att jobba på, då går det alltid att göra hästen säkrare, men vissa saker händer helt enkelt bara.

 

[Milene]

Jag, dottern och sambon hamnade i en liten skentur efter ett hastigt uppdykande rådjur. Alla for av, men sambon slog i huvudet och blev medvetslös. Efter ambulansfärd mm konstaterades en kraftig hjärnskakning som han är helt (typ...) återställd från.
Dock fick sig mitt förtroende för den hästen sig en rejäl törn och det gick aldrig att reparera. Jag litade aldrig på henne igen, trots att alla tre skenat så var det hon som orsakat den chock vi fick. Jag tänkte på olyckan så fort jag såg hästen, och det var orätt mot henne. Jag sålde henne efter en tid, hon har det bra nu, och jag behöver inte tänka på olyckan flera gånger om dagen.

 

[MiniLi]

Tack. Tyvärr var väl inte terapeuten till så mycket hjälp även om det var skönt att häva ur sig. Hen utgick ifrån att jag anklagade hästen och den tanken har jag inte ens tänkt. Självklart är det inte hästens fel! Hen menade att det var det som blev krocken för mig. Att han "kunde göra något så hemskt" när de är så viktiga för mig. Att det var det som fick mig att må så dåligt. Hen utgick också ifrån att jag hade sagt till ryttaren hur dåligt jag mår. Något jag aldrig skulle göra. Hen har nog som det är och ska verkligen inte behöva bära den bördan.
Hen ansåg att jag är empatisk i överflöd mot andra och borde vända det mot mig själv också och att jag hade så enorma krav på mig själv och att jag borde släppa på det. Lätt att säga men omöjligt för mig att göra.

Några konkreta råd hur jag skulle hantera det hade hen inte att ge mer än att krama sambon. Det har ju tyvärr inte hjälpt hittills. Nu har hen semester till i slutet av augusti så mådde jag fortfarande dåligt då så fick jag höra av mig igen.

Var det här via vårdcentral eller försäkringsbolaget?
Om du är missnöjd kanske det går att byta. Verkar ju inte så hjälpsamt om det blev missförstånd.

Det är dock inte säkert att det finns så mycket konkreta råd att ge i den här situationen. Vi önskar ju ofta att det ska finnas något som ska ta bort det jobbiga snabbt. Ofta handlar det nog mer om att prata om sina upplevelser, erkänna sina känslor och ta stöd av andra människor när det blir jobbigt.

Du kanske behöver reda i det hör ett tag, vända och vrida på det för att sen landa i att du knappast kunde förväntats göra så mycket annorlunda..

Bra att du skriver här om hur du känner!

 

[Trauma]

Just ja, det stod ju tidigare i tråden. Det är inget alternativ om det är i annan stad/längre hemifrån?
Oavsett hoppas jag du får verktyg att hantera detta

Nej tyvärr inte. Tack!