Allt rasar

[Squie]

Jo tyckte nog att ångesten var tuffast. Jag visste någonstans inombords vad jag ville ha ut av mitt liv också, men just känslan av att jag blir galen, kommer aldrig bli frisk och kommer aldrig kunna jobba (och uppfylla en del av drömmarna som behövde inkomst). Jag kommer få leva på min man etc.
Men det kanske var så du menade...

Däremot brukar jag ibland sga och MENA att jag inte önskar min värsta fiende det jag gått igenom..

Ja, jag ser det nog som att vi pratar om samma sak.

Jag har nog svårt att säga om ångesten eller identitetskrisen var väst..fast jag ser nog att de hänger ihop. Ångesten över att ha förlorat sig själv är inte kul, vem fn är jag liksom? Jag var också oerhört rädd för att min hjärna skulle ta stryk. Att genomgå livet utan att ha en fungerande hjärna...kändes inte så attraktivt. Att inte kunna uppnå de drömmar o mål man ändå har med sitt liv.

Jag är däremot lite tvärt om där...jag tycker nog gått att mina värsta fiender kan få gå igenom det jag gick igenom. Att möta sig själv. Det kan de gått göra. Det kan de gott också behöva göra. Så lite mer elak är jag nog.

 

[Bianca1]

Shit shit shit det här går inte. Jag faller handlöst ner i ett mörker jag inte trodde fanns!!
Maken är hemma nu. Han låter och hans energier tar plats jag har sån panik att jag inte ens törs sätta mig i bilen och köra härifrån.
Jag är fast i den här galna hatiska kroppen men det funkar inte en dag till jag som trodde jag hittat nån form av balans när jag ensam men nu blev det katastrof! ! Hjälp mig snälla nån jag vet inte var jag ska göra av mig själv säg bara vadsomhelst som lugnar!

 

[Kilauea]

Jag tycker du ska be din man köra dig till akutpsykiatrin. Det låter inte som att du fixar det här på egen hand, tyvärr.

 

[Philosophia]

Shit shit shit det här går inte. Jag faller handlöst ner i ett mörker jag inte trodde fanns!!
Maken är hemma nu. Han låter och hans energier tar plats jag har sån panik att jag inte ens törs sätta mig i bilen och köra härifrån.
Jag är fast i den här galna hatiska kroppen men det funkar inte en dag till jag som trodde jag hittat nån form av balans när jag ensam men nu blev det katastrof! ! Hjälp mig snälla nån jag vet inte var jag ska göra av mig själv säg bara vadsomhelst som lugnar!

Jag håller med @hemlig ovan. Du skulle behöva hjälp nu för att få bukt med den värsta ångesten. Att kontakta akutpsyk är säkert det du allra minst känner för just nu, men för att du ska kunna vända skutan så behöver du hjälp. Kan du åtminstone överväga det?

 

[Cattis_E]

Jag håller med @hemlig ovan. Du skulle behöva hjälp nu för att få bukt med den värsta ångesten. Att kontakta akutpsyk är säkert det du allra minst känner för just nu, men för att du ska kunna vända skutan så behöver du hjälp. Kan du åtminstone överväga det?

Håller tyvärr också med hemlig. Om hemmiljön fungerar nu och det blir så illa så behöver du professionell hjälp.
Överväg det i alla fall.

 

[svea]

Samma här. Om det känns för jobbigt att åka bil med maken kanske någon annan kan komma och hämta dig?

 

[filiduttan]

Jag känner igen mig i det du beskriver och det finns ingen lösning utan hjälp från vården! Våga söka hjälp det är väldigt befriande jag lovar!

 

[nickan1]

@Bianca1 som de andra säger akutpsyk så du får professionell hjälp är det en raka. Du fungerar inte rationellt i det läget du är i.

 

[svea]

Hur går det för dig?

 

[SaraXX]

Är det någon som vet något?
Det här känns inte bra.

 

[Kattennizze]

Undrar också hur det går för dig. Hoppas du orkar skriva sen när du mår bättre igen, och hoppas du orkat kontakta psykiatrin när du mår såhär dåligt. Det finns hjälp att få så att du kommer på fötter igen.

 

[Bianca1]

Det är jättedåligt.
Orkar inte prata eller skaffa hjälp, det har låst sig.
Vill mig själv illa, för feg för självmord men inget spelar nån roll längre. Har inga ord för det här.

 

[Luff]

Smsa någon. Skriv Hjälp mig.

 

[Luff]

Vi känner inte dig men finns det någon bukefalist i närheten så kan vi hjälpa. Var bor du?

 

[Kilauea]

Det är jättedåligt.
Orkar inte prata eller skaffa hjälp, det har låst sig.
Vill mig själv illa, för feg för självmord men inget spelar nån roll längre. Har inga ord för det här.

Snälla, be nån köra dig till akutpsykiatrin eller i värsta fall vanliga akuten. Du får bryta ihop, du får skrika/gråta/whatever, men be nån hjälpa dig

 

[Bianca1]

Jag vill inte ha hjälp det går inte. Det enda jag kan tänka mig är att vara här, det lugnar sig lite i huvudet då. Så skönt när det finns nån här.

 

[Araminta]

Jag vill inte ha hjälp det går inte. Det enda jag kan tänka mig är att vara här, det lugnar sig lite i huvudet då. Så skönt när det finns nån här.

Vi finns alltid här. Men förr eller senare kommer du att behöva att ta sig ur det här. Och för det så behöver du ta hjälp av riktiga människor runt dig. Folket här kommer finnas kvar genom hela processen - garanterat! Men jag hoppas att du iallafall kan börja smaka på tanken att ta ett steg till. Du gör ett jättejobb redan och jag förstår att det är helt groteskt tungt men det är just därför som du behöver göra den där sista kraftansträngningen och be om hjälp - så att du slipper bära allt själv.

Vart bor du? Kan någon här göra något mer konkret åt dig? Ringa, sitta bredvid, fixa matlådor?

 

[Luff]

Kan du berätta var i landet du bor? Landskap?

 

[svea]

Skönt att se ett livstecken från dig.

 

[Magiana]

När min syster efter en operation blev mycket dålig och låg ensam hemma så hon knappt orkade skriva på telefonen, så skrev hon "Hjälp mig" på facebook. Hon fick hjälp.

Jag finns i norra Örebro län i vanliga vall, men finns just nu lite norr om Stockholm. Senare idag åker jag hemåt via Uppsala län och Västmanlands län. Jag kör dig till akuten om du finns i min trakt.