Allt rasar

Bra att du tagit det första steget för att kunna börja läka. Att du får en massa utbrott är inte alls konstigt utan snarare naturligt och välgörande i det långa loppet. Jag gissar att du har en massa instängda känslor som vill ut. När du släppt ut dem kommer det att lätta och bli bättre.
 
Har nu varit på två besök hos läkaren som i sin tur skrev en remiss så idag var jag och påbörjade en psykiatrisk utredning.
Har fått sömnmedicin utskriven och har sovit två hela nätter. Känns ovant och konstigt.
Humöret är katastrofdåligt, vill fortfarande skrika och slåss och får flera utbrott om dagen och vet inte var jag ska ta vägen då jag känner mig instängd i den här galna kroppen med en ny personlighet som inte är min.
Jag ligger inte still och gråter och hatar längre utan är nu extremt fysiskt aktiv så kroppen värker men det är bättre för då har jag flera ljusa stunder under dagen mellan raseriutbrotten och hopplöshetskänslorna.

Skönt att höra från dig och toppen att du varit till en läkare :up: Hoppas du får en bra helg :heart
 
@Bianca1 Jag håller med i vad tanten tidigare skrev.
Att vara arg är faktiskt något bättre än att vara ledsen.
Det här kommer kanske låta konstigt, men ilskan har åtminstone lite mer energi i sig även om den inte känns positiv just nu. Men du har ju redan mer ork att göra saker än innan låter det som.
Låt ilskan komma och passera. Vad spelar det för roll om du t.ex. slänger stenar i marken bara du inte slänger dem på något levande.

Ilskan är som någon sa helt naturlig.
Det är känslor som behöver ut.
Förstår delvis det du skriver om att vara instängd i en galen kropp.
Jag brukade (när jag kom så långt) tänka att den var känslomässigt överbelastad, och då får man ju vänta medan allt det som belastar sakta betas av (benas ut).
Tålamodskrävande tycker jag är bästa beskrivningen.

Kram
 
Finns också här och behöver du mer praktiskt hjälp och bor i närheten är det bara att säga till, just nu finns jag i Västernorrland. Tycker också att det är fantastiskt att du fått träffa en läkare. Ta hand om dig.
 
Just som jag trodde att det hade börjat vända åt det bättre hållet totalrasar det. Jag är ilsknare än någonsin och inser vidden av vilken looser jag är.
Snälla säg inte att det är bättre än att vara ledsen och gråta för det stämmer inte. Nu är jag farlig för mig själv och andra på riktigt och som jag vetat hela tiden - då upplevs man som osympatisk men på bättringsvägen och blir lämnad att tillfriskna ifred men det är NU jag hade behövt någon av alla de där söta släktingarna och vännerna som jag lyckades jaga bort för en månad sen.
Vill skada mig själv på allvar men hjärnan funkar inte och jag irrar mest runt som en osalig ande utan mening eller mål.
Hjälp.
 
Lugn, andas, vi är här, vi håller dig!
biteme_bigarmhug.gif
 
Vägen till tillfrisknande är väldigt krokig och skumpig. Att du upplever sådana här svängningar är normalt. Det kommer att pysa ut både ilska och sorg om vartannat. Vad det gäller den biten finns inget att oroa sig för eftersom det kommer att plana ut och gå över.

Om du däremot tror att du kommer att skada sig själv eller andra fysiskt, så är det allvarligt och då behöver du akut hjälp.
 
Trodde jag börjat finna nån slags frid i mitt nya konstiga liv där jag funkar hjälpligt om jag gör så lite som möjligt men nu sliter oron och ångesten i mig och jag fick ge mig av hemifrån igen mitt i natten.
Jag önskar på nåt konstigt sätt att min man stoppade mig i dörren, tvingade mig att ta en sömntablett och bäddade ner mig bredvid sig.
En läkare jag var hos frågade om jag ville dö.
Jag har funderat på det där och kommit fram till att jag inte vill ta mitt liv men det skulle vara skönt att sluta leva.
 
Trodde jag börjat finna nån slags frid i mitt nya konstiga liv där jag funkar hjälpligt om jag gör så lite som möjligt men nu sliter oron och ångesten i mig och jag fick ge mig av hemifrån igen mitt i natten.
Jag önskar på nåt konstigt sätt att min man stoppade mig i dörren, tvingade mig att ta en sömntablett och bäddade ner mig bredvid sig.
En läkare jag var hos frågade om jag ville dö.
Jag har funderat på det där och kommit fram till att jag inte vill ta mitt liv men det skulle vara skönt att sluta leva.

Det kommer som sagt att vara både upp och nergångar på vägen mot tillfrisknande. Får du någon typ av terapi eller medicinering för att hantera ångesten?
 
Trodde jag börjat finna nån slags frid i mitt nya konstiga liv där jag funkar hjälpligt om jag gör så lite som möjligt men nu sliter oron och ångesten i mig och jag fick ge mig av hemifrån igen mitt i natten.
Jag önskar på nåt konstigt sätt att min man stoppade mig i dörren, tvingade mig att ta en sömntablett och bäddade ner mig bredvid sig.
En läkare jag var hos frågade om jag ville dö.
Jag har funderat på det där och kommit fram till att jag inte vill ta mitt liv men det skulle vara skönt att sluta leva.
Kan du inte kopiera/printa ut den texten o lägga på din mans kudde?
 
men det är NU jag hade behövt någon av alla de där söta släktingarna och vännerna som jag lyckades jaga bort för en månad sen.
Nu så borde du ha energi nog för att klara av terapi.
Kontakta vården igen, det är bättre att du öser din ilska över proffsen än att du gör det över dem som du bryr dig om.
Dels så tar de inte det personligt och dels så vet de hur de skall hantera det.
 

Liknande trådar

Gravid - 1år Har bloggat om det, men jag vill gärna ha fler synpunkter än vad jag får i bloggen. Överdriver jag? Låter det överdrivet? Kommer jag...
3 4 5
Svar
85
· Visningar
6 690

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp