Allt rasar

[Vallmo]

Du har det jättejobbigt!
Var snäll mot dig själv! Eller försök i alla fall.
Det är hemskt att inte mannen kan stötta dig. Kom ihåg att det är hans oförmåga och inte ditt fel.
Ibland kan det vara lättare att vara ensam och själv än ensam i en relation.

Du har gått in i väggen.
Det är en sjukdom precis som att bryta en arm eller ha reumatism eller nåt. Ingen begär att man ska kunna hoppa med ett brutet ben.
Tyvärr är psykisk ohälsa fortfarande inte har samma "status" som andra åkommor.

Du är sjuk och behöver läka, medicin, vila, minimal stimuli och kärlek.
Kärleken verkar det svårt med.
Försök trösta dig själv. Eller hitta någon annan som tröstar.
Skriv här! Det kan hjälpa också.
Kram och försök ta hand om dig!

 

[Azalea]

Har just pratat med jourhavande präst. Han var snäll men jag hörde att han var stressad och hade många samtal som väntade. Han måste tycka jag var värsta dåren för jag grät alldeles okontrollerat genom hela samtalet. Blev ännu ledsnare när han ville säga godnatt och lägga på.
Ska ta en varm dusch, minst den tredje idag, och försöka sova lite. Ni får inte försvinna, det betyder så mycket att det finns liv i andra änden som bekräftar att jag är vid liv.

Prästen tycker garanterat inte att du är värsta dåren! Du går igenom en slags kris just nu, och det är för exakt en sån situation som dom finns där för att stötta. Det är väldigt vanligt att reagera så som du gör, jag vet själv hur fruktansvärt det känns att vara där du är stressmässigt. Det är oerhört svårt att ha tålamod med sig själv och härda ut när man är mitt i det och kunna tro på att saker kommer lösa sig, men det kommer lätta så småningom, jag vågar faktiskt lova det. Det är toppen att du tar kontakt och söker stöd (via präst och buke). Varm dusch och sömn låter jättebra. Buke finns här för dig alltid!

 

[Bianca1]

Jag inser att jag är i behov av någon som hör mig och någon som tröstar. Precis som ni gör nu för det hjälper. Om alla skulle sluta svara här nu skulle jag ändå spara era kommentarer i hjärtat och läsa dem om och om igen.
Det paradoxala är att jag inte vill veta av mina anhöriga. Varken vänner eller familj. Jag tål inte deras omsorg och om de kommer närmre kommer jag att bli jätteotrevlig och det vill jag inte för jag vill inte såra dem och det är fina människor. Det är jag som är dåren här, det är som att det flyttat in en ond demon i mig, jag vill inte vara så här.

 

[Azalea]

Jag inser att jag är i behov av någon som hör mig och någon som tröstar. Precis som ni gör nu för det hjälper. Om alla skulle sluta svara här nu skulle jag ändå spara era kommentarer i hjärtat och läsa dem om och om igen.
Det paradoxala är att jag inte vill veta av mina anhöriga. Varken vänner eller familj. Jag tål inte deras omsorg och om de kommer närmre kommer jag att bli jätteotrevlig och det vill jag inte för jag vill inte såra dem och det är fina människor. Det är jag som är dåren här, det är som att det flyttat in en ond demon i mig, jag vill inte vara så här.

Jag distanserar mig ofta när jag mår dåligt eller är väldigt stressad, drar mig undan och vill vara ifred. När jag gick in i väggen var det sju resor värre.
Kanske kan du skriva ett fint sms till dina anhöriga där du berättar att du har det svårt just nu och behöver vara ifred?

 

[Luff]

Det är helt ok att vara egoistisk - en stund. Sen får du nog lov att släppa in dom som bryr sig. Men inatt o idag så kanske du just ska bara vara. Sova lite?
Lägg något lättätet vid sängkanten och ha något att dricka där också. Chips, salta kex, choklad är snabb energi som gör att man orkar gå upp efter en stund och äta något bättre.

 

[Manji]

Rätt eller fel av mig, men jag önskar dig en lång kram tills du fått gråta ur dig allt för stunden.

Inget pratande, inga tips, inga råd. Bara ett lyssnade öra, snorpapper och en kram tills du är färdig.

 

[Vallmo]

Jag inser att jag är i behov av någon som hör mig och någon som tröstar. Precis som ni gör nu för det hjälper. Om alla skulle sluta svara här nu skulle jag ändå spara era kommentarer i hjärtat och läsa dem om och om igen.
Det paradoxala är att jag inte vill veta av mina anhöriga. Varken vänner eller familj. Jag tål inte deras omsorg och om de kommer närmre kommer jag att bli jätteotrevlig och det vill jag inte för jag vill inte såra dem och det är fina människor. Det är jag som är dåren här, det är som att det flyttat in en ond demon i mig, jag vill inte vara så här.

Det är inte ovanligt att det blir så.
Alla reagerar olika. En del drar sig undan och en del tar ut allt på de närmaste.

Det kan vara enormt svårt att ta emot empati.

Tänk bara att du är inte fel. Du har det svårt!

 

[SaraXX]

Hur är det med dig idag?

 

[Inte_Ung]

Det är jag som är dåren här, det är som att det flyttat in en ond demon i mig, jag vill inte vara så här.

Har du sökt läkare och fått hjälp?
Det finns "smärstillande" mot de värsta symptomen.
Den lindringen kan göra att man i alla fall står ut och kan börja läkas.

 

[smedsussie]

Jag har inget mer att bidraga med, du har fått så många fina och kloka ord och tips av andra här på Buke. Men jag finns här och läser det du skriver. Jag lyssnar i det tysta.

När jag hade mina värsta stressymptom så var det skönt att bara få skriva av sig här på Buke, här finns många kloka människor som varit i samma situation. Ett bra stöd!

 

[Bianca1]

Tack för att ni kommer med kommentarer och frågar saker. Det tar sån tid att läsa det ni skriver och komma håg att svara alla och hur man gör så jag svarar så här om det går bra.

Jag har sovit i natt. Ångesten känns alltid lättare precis när man vaknat.
Tips om att äta det jag känner för är bra, det är svårt att komma ihåg att äta men jag vet hur viktigt det är så jag försöker verkligen.
Jag har svarat mina vänner och anhöriga per sms att jag inte önskar kontakt just nu och att de inte ska ta det personligt och att jag klarar mig fint. Jag är livrädd att nån ska dyka upp här så jag måste släppa in dem, bjuda på kaffe och prata eller bara känna någons energier så jag måste vara noga med vad jag skriver så de inte får för sig något.

Jag har varit hos läkaren men minns inte riktigt vad han sa. Jag fick ingen medicin men han skickade remisser.

 

[vallhund]

I bästa fall är det stress o är övergående. Utmattningssyndrom, "väggen" ger ofta bestående förändringar i hjärnan, vi har diskuterat det tidigare härinne. Bl a i en tråd där @Inte_Ung medverkade. F.ö. kan dina symtom bero på flera olika saker o jag anser dig oansvarig som kör bil i det tillstånd som du beskriver att du befinner dig i.

Ta hand om dig, ät, sov, duscha o förhoppningsvis kommer du ut på andra sidan, luttrad men fräsch.

 

[gillaj]

Jag har aldrig mått så dåligt som du gör nu, men jag var på god väg åt det hållet för ett par år sedan. Jag fick rådet av en kär vän att ta en 45-minuters promenad varje dag och det hjälpte mig väldigt mycket. Dels tänker jag bra när jag går, dels kände jag mig liksom "nyttig", att det var nånting jag klarade av och faktiskt blev bättre på efterhand när konditionen blev bättre och jag blev lite stolt över mig själv. Jag hade också en kurator att prata med några gånger, men jag tror banne mig att promenaderna var det som hjälpte mig mest. Kram till dig!

 

[Bianca1]

Där jag bor finns tyvärr ingen tillgång till kollektivtrafik, butiker eller ens grannar och utan bilen kan jag inte ens sköta djuren. Mina anhöriga eller vänner kan omöjligt åka minst 10mil t/r för att göra detta flera gånger om dagen.

 

[Angua]

Jag vet precis hur du känner det, har varit där och är på god väg ut på "andra sidan". Livet blir annorlunda, jag har fått kanonbra hjälp av min kurator på VC och hjälp få andra perspektiv.

Just nu är du i kris. Det kommer gå över, även om det inte känns så. Läkaren har förhoppningsvis skicakt remiss till kurator/psykolog så du ska få hjälp. Jag hoppas du är sjukskriven? Annars så sjukskriv dig direkt på måndag!
Hur svåra ångestattacker får du? Är de väldigt dvåra att hantera så kontakta läkaren igen och be om ångestdämpande för de stunderna. SSRI hjälper inte mot utmattning, men håller ångesten i sig kan det hjälp mot den, men det är nog inte första att testa.
Hur sover du? Att sova är det viktigaste. Har du eller får du sömnproblem så hjälper tabletter där med, det är inget du kommer behöva i all framtid för det, men du får hjälp att ta dig igenom den akuta fasen. Återhämtningen genom sömn är livsviktig. Och som du märker lättar ångesten efter sömn.
Vila på dagen, om det funkar för dig att sova middag, gör det, förutsatt at det inte gör det svårt att sova på natten.

Vila, vila, vila är det enda som hjälper. Det är var skitjobbigt i början för mig att vila, ångesten hann ikapp mig sas, men efterhand blev det bättre. Jag orkade inte titta på tv eller film, Storytel blev min räddning. Jag kunde ligga med en ljudbok i sängen och blunda, allt annat blev för mycket intryck. Jag lyssnade på böcker jag redan läst, för jag orkade inte med nya historier. Men där någonstans blev det lagom och jag kunde hitta lite frid.

Äta är viktigt, strunt i om det är så nyttigt eller inte, ät det du känner att du kan äta. Näringsdrycker från apoteket räddade mig i perioder mär jag inte hade någon aptit alls, men dricka lite nu och då gick. Då går man inte ner sig totalt och det är lättare att komma igen sedan.

Du är inte knäpp, du är inte svag eller något sådant, men du har tqgit för mycket för länge. Nu måste du ta hand om dig själv. Din man får hantera det. Tala om hur det är och låt honom ta ansvar för hans reaktion, men han bör finnas där som praktiskt stöd. Det känslomässiga tycker jag är lättast att ta med en utomstående.

På storytel finns ljudböcker med mental träning av lars-erik uneståhl som jag varmt rekommenderar. Mental grundtränign har ett bra kroppsligt avslappningsprogram och det finns en bok med mental träning vid ångest och oro med. Dessa har hjälpt mig mycket. När man mår så dåligt som du gör spänner man sig och det förstärker ångesten. Att få hjälp att slappna av genom enkla övningar hjälper till att minska ångesten. När man gjort det ett antal gånger går det att häva ångestattacker genom att kunna slappna av, kroppen kan inte gå in i ångestläge när den är avslappnad.
Det är ingen mirakelkur som funkar första gången, jag blev skitstressad i början av programmen varje gång första gångerna, men det blev bättre och bättre.


Skriv av di ghär, vi är flera som varit igenom det du går igenom. Man kommer ut på andra sidan, även om det tar tid. Det kommer att blir bra.

 

[vallhund]

Jag vet precis hur du känner det, har varit där och är på god väg ut på "andra sidan". Livet blir annorlunda, jag har fått kanonbra hjälp av min kurator på VC och hjälp få andra perspektiv.

Just nu är du i kris. Det kommer gå över, även om det inte känns så. Läkaren har förhoppningsvis skicakt remiss till kurator/psykolog så du ska få hjälp. Jag hoppas du är sjukskriven? Annars så sjukskriv dig direkt på måndag!
Hur svåra ångestattacker får du? Är de väldigt dvåra att hantera så kontakta läkaren igen och be om ångestdämpande för de stunderna. SSRI hjälper inte mot utmattning, men håller ångesten i sig kan det hjälp mot den, men det är nog inte första att testa.
Hur sover du? Att sova är det viktigaste. Har du eller får du sömnproblem så hjälper tabletter där med, det är inget du kommer behöva i all framtid för det, men du får hjälp att ta dig igenom den akuta fasen. Återhämtningen genom sömn är livsviktig. Och som du märker lättar ångesten efter sömn.
Vila på dagen, om det funkar för dig att sova middag, gör det, förutsatt at det inte gör det svårt att sova på natten.

Vila, vila, vila är det enda som hjälper. Det är var skitjobbigt i början för mig att vila, ångesten hann ikapp mig sas, men efterhand blev det bättre. Jag orkade inte titta på tv eller film, Storytel blev min räddning. Jag kunde ligga med en ljudbok i sängen och blunda, allt annat blev för mycket intryck. Jag lyssnade på böcker jag redan läst, för jag orkade inte med nya historier. Men där någonstans blev det lagom och jag kunde hitta lite frid.

Äta är viktigt, strunt i om det är så nyttigt eller inte, ät det du känner att du kan äta. Näringsdrycker från apoteket räddade mig i perioder mär jag inte hade någon aptit alls, men dricka lite nu och då gick. Då går man inte ner sig totalt och det är lättare att komma igen sedan.

Du är inte knäpp, du är inte svag eller något sådant, men du har tqgit för mycket för länge. Nu måste du ta hand om dig själv. Din man får hantera det. Tala om hur det är och låt honom ta ansvar för hans reaktion, men han bör finnas där som praktiskt stöd. Det känslomässiga tycker jag är lättast att ta med en utomstående.

På storytel finns ljudböcker med mental träning av lars-erik uneståhl som jag varmt rekommenderar. Mental grundtränign har ett bra kroppsligt avslappningsprogram och det finns en bok med mental träning vid ångest och oro med. Dessa har hjälpt mig mycket. När man mår så dåligt som du gör spänner man sig och det förstärker ångesten. Att få hjälp att slappna av genom enkla övningar hjälper till att minska ångesten. När man gjort det ett antal gånger går det att häva ångestattacker genom att kunna slappna av, kroppen kan inte gå in i ångestläge när den är avslappnad.
Det är ingen mirakelkur som funkar första gången, jag blev skitstressad i början av programmen varje gång första gångerna, men det blev bättre och bättre.


Skriv av di ghär, vi är flera som varit igenom det du går igenom. Man kommer ut på andra sidan, även om det tar tid. Det kommer att blir bra.

Du förutsätter väldigt mycket som du inte har en aning om, det jag fetat i din text är fria fantasier från din sida, fö har vi ingen aning om vad TS har för diagnos, finns massvis av andra ttillstånd än utbrändhet som kan ligga bakom. Dessutom vidhåller jag att det är oansvarigt att köra bil om man är i det tillståndet som TS beskriver. Skall man dessutom knapra de slags mediciner du förespråkar skall man definitivt inte köra bil.

 

[Angua]

Du förutsätter väldigt mycket som du inte har en aning om, det jag fetat i din text är fria fantasier från din sida, fö har vi ingen aning om vad TS har för diagnos, finns massvis av andra ttillstånd än utbrändhet som kan ligga bakom. Dessutom vidhåller jag att det är oansvarigt att köra bil om man är i det tillståndet som TS beskriver. Skall man dessutom knapra de slags mediciner du förespråkar skall man definitivt inte köra bil.

Nej, det är faktiskt inte fria fantasier. Men du vill tala om för TS att hon ska må dåligt resten av livet? Trevligt, bitter much? I övrigt har jag skrivit om mina upplevelser av att må som ts beskriver.
Vad gäller mediciner är det fullt möjligt att ta en sömntablett för natten och trots det vara fullt kapabel att köra bil på dagen. Ångestdämpande likaså, beroende på vad man får, dos och hur man reagerar. Allt handlar inte om att droga ner sig totalt. Det finns många som gör det och fungerar utmärkt på det och int är trafikfarliga heller. Att vara utbränd, ha ångestattack kan i sig varq trafikfarligt däremot. Att gråta hysteriskt medan man kör är mindre bra.

 

[svea]

Vi får väl dessutom utgå ifrån att TS inte får några tabletter utan att prata med en läkare, och läkaren kan säkert välja medicin utifrån TS livssituation och behov.

 

[Bianca1]

Det har varit en ganska bra dag idag. Jag har inte orkat så mycket men jag har inte varit så arg eller ledsen men nu närmar sig kvällen och ensamheten och då vaknar ångesten igen.

 

[Angua]

Det har varit en ganska bra dag idag. Jag har inte orkat så mycket men jag har inte varit så arg eller ledsen men nu närmar sig kvällen och ensamheten och då vaknar ångesten igen.

Du får skriva här