Allt rasar

[smedsussie]

@Bianca1
Vi alla som skriver i denna tråd är med och stöttar dig.
Skriv av dig, vi läser och kommer med goda råd så gott vi kan.

 

[Bianca1]

Jätteskönt att ni finns här. Allt under kontroll just nu. Tänker mycket på framtiden, oroar mig för när min man kommer hem, för jobbet, ekonomin osv.
Har fortfarande ingen kontakt med anhöriga eller vänner men idag pratade jag en stund med en bonde i närheten och det gick bra.
Vet inte hur jag ska släppa in dem i mitt liv igen, orkar inte förklara och berätta och prata. Önskar de visste utan att jag behövde berätta.

 

[Manji]

Vad skönt att du har haft en bra dag, det förtjänar du! Du är inte ensam Bianca, bukefalos är full av människor även som det såklart bara blir i text. Du kan skriva och umgås med människor både i din tråd som i andra trådar på forumet.

Kan det vara en ide att skriva ett brev? Där kan du formulera och förklara i lugn och ro för dig själv det du vill att dom ska veta. Kanske lägga till att du vill att dom skriver eventuella frågor och funderingar till dig, så du kan få svara på det när du är själv?

 

[Magiana]

@Bianca1 Vet du varför det känns jobbigt att prata med dina anhöriga? Är det för att du bara inte orkar prata med någon eller finns det annat med i bilden? Kan det vara så att den här nya situationen gör dig osäker och att du inte vet hur dina anhöriga ska reagera?

Att krascha som du har gjort betyder ju att saker inte längre är som de brukar. Du fungerar inte längre som du är van vid och givetvis påverkar det dina anhöriga också. Men nu är det som det är. Kan du skriva ett brev till dem kanske? På något sätt behöver de veta vad som hänt, och det är ju också en förutsättning för att de ska kunna förstå och stötta.

 

[Bianca1]

Jag vill inte prata med anhöriga för jag orkar inte känna deras energier. Vill inte höra deras röster, se deras allvarsamma blickar eller ha äppelkäcka råd de vill att jag ska följa för att det är något de anser skulle passa mig. Jag orkar inte höra röster eller uppmaningar. Jag vet hur det funkar; först jättepepp, som jag verkligen går sönder av, sen arga rösten, typ Nu skärper du till dig och gör så här och så här, jag blir matt bara av att tänka tanken att det skulle ställas någon form av krav på mig.
Otacksamt, ohyfsat och otrevligt men vad ska jag göra när jag inte ens klarar av ljud? Ingenting får låta, skäller hunden håller jag för öronen och viskar till henne att hon måste vara tyst och så gråter jag.
Jag vill inte ha någon i min närhet mer än just precis här med er som inte känner mig eller vet vem jag är och därmed inte kan ställa frågor om hur jag löser vissa saker i mitt liv. Jag löser ingenting just nu.
Har inte ens sjukskrivit mig för jag vet inte hur man gör och har inte kapacitet att göra det ens om jag visste för jag behöver antagligen förstå något eller kontakta nån. Jag har bara uteblivit.
Snälla gräla inte på mig när jag berättar allt detta, bara stanna här med mig?

 

[Ray]

Skicka sms till chefen och säg att du inte vet när du kommer till jobbet igen. Låter som du behöver någon vettig person som kan hjälpa dig att komma till läkare och få sjukintyg. Finns ingen alls som skulle kunna hjälpa till med det?

 

[Magiana]

Det där låter som ganska jobbiga anhöriga. Men troligen är de inte elaka, bara okunniga och kanske lite fega. De har inte förmågan att möta någon som mår dåligt eller inte är som vanligt. Jag har tyvärr inget bra svar på vad man kan göra åt det.

 

[skuggi]

Jag vill inte prata med anhöriga för jag orkar inte känna deras energier. Vill inte höra deras röster, se deras allvarsamma blickar eller ha äppelkäcka råd de vill att jag ska följa för att det är något de anser skulle passa mig. Jag orkar inte höra röster eller uppmaningar. Jag vet hur det funkar; först jättepepp, som jag verkligen går sönder av, sen arga rösten, typ Nu skärper du till dig och gör så här och så här, jag blir matt bara av att tänka tanken att det skulle ställas någon form av krav på mig.
Otacksamt, ohyfsat och otrevligt men vad ska jag göra när jag inte ens klarar av ljud? Ingenting får låta, skäller hunden håller jag för öronen och viskar till henne att hon måste vara tyst och så gråter jag.
Jag vill inte ha någon i min närhet mer än just precis här med er som inte känner mig eller vet vem jag är och därmed inte kan ställa frågor om hur jag löser vissa saker i mitt liv. Jag löser ingenting just nu.
Har inte ens sjukskrivit mig för jag vet inte hur man gör och har inte kapacitet att göra det ens om jag visste för jag behöver antagligen förstå något eller kontakta nån. Jag har bara uteblivit.
Snälla gräla inte på mig när jag berättar allt detta, bara stanna här med mig?

Du skriver så bra om hur du mår, vad du behöver. Finns det inte någon anhörig som du kan skicka all din text från den här tråden till?
Någon som kan förstå och ge dig bara det du behöver?

 

[Bianca1]

Jag är också rädd att göra dem besvikna när de inte lyckas peppa mig i rätt riktning inom godkänd tid. Jag orkar inte spela med för att göra dem glada och jag vill heller inte göra dem ledsna.
Bara vara ifred, ska det vara så svårt att få vara det?
Idag har min man ringt två gånger och jag lider faktiskt av detta men vågar inte låta bli att svara för jag vill inte oroa honom. Hur ska det gå när han kommer hem!? Tänk om han ber mina föräldrar el syskon om hjälp när han märker hur jag är? Tänk om han tjatar? Då bli jag nog tvungen att fly men vart ska jag ta vägen? Jag som inte ens kan tänka.

 

[Bianca1]

Men jag gråter inte ikväll, det är skönt

 

[Magiana]

Vad dina anhöriga tycker och om de är ledsna eller glada, saknar betydelse i det här läget. Du kan inte ta ansvar för vad de känner.

Däremot behöver de veta vad det är som gäller, vad du har behov av för att kunna må bättre. Det vore nog bra om din man kunde följa med dig till läkaren. Då får ju även han insikt i vad som har hänt, vad som behöver göras och hur lång tid det kan ta.

 

[Fille]

Kan du visa tråden för din man? Så att du slipper förklara när ni ses? Om det kan kännas enklare? Eller skriva ett mail? Jag tycker i alla fall det är enklare att skriva ner, speciellt när man är ledsen och gråter mycket, då är det svårt att få sagt det man vill...

 

[Cattis_E]

Min man är negativt lagd och har stora egna bekymmer just nu så honom är den sista jag vill ha i närheten nu.
Vet inte heller vilken hjälp jag behöver, jag blir ju bara jättearg när nån pratar eller smsar till mig, trots att jag vet att de gör det i all välmening.
Idag var jag tvungen att handla och det en tjej i kassan som var så vänlig mot mig. Jag hade så gärna velat stanna och prata med henne men det går ju inte så jag satte mig i bilen och grät hela vägen hem.
Däremot blir jag inte arg när ni svarar mig här, jag gråter bara men det känns lite bättre. Snälla försvinn inte!

Fast, är du säker på att han inte förstår?
Om jag hade dolt detta för min make och inte berättat något hade han nog snarast blivit "sur" på att jag inte sagt något om att jag mådde dåligt. Och jag hade blivit detsamma på honom.
Känslan av att min man inte skulle vilja ha MITT stöd kan jag inte ens tänka mig.
I mitt fall så märkte ju min man det så att jag inte behövde berätta...

Ta kontakt med vårdcentralen (var väl där du var hos läkaren) och be att få en summering. Det är itne första gången någon inte kom ihåg vad som sades.

Blev du sjukskriven?
Ta reda på var remisserna gick.
Kan det ha varit till en öppenpsykiatrisk mottagning? Eller stressrehab?
Jag vet, det första ordet låter jätteläskigt men de är specialister på att hantera depressioner och liknande, och "att gå in i väggen" är en sorts depression.
Vilket landsting tillhör du? Du kan PMa (om du vill) om du föredrar det.

//En som varit där du är nu.

 

[Squie]

Jag har klippt bland inläggen. Sammanfattningsvis kan jag säga att allt det du känner och ditt sätt att reagera och agera är fullt normalt.

Min man är negativt lagd och har stora egna bekymmer just nu så honom är den sista jag vill ha i närheten nu.
Vet inte heller vilken hjälp jag behöver, jag blir ju bara jättearg när nån pratar eller smsar till mig, trots att jag vet att de gör det i all välmening.

Hjälp som jag fick och som var min räddning var sjukgymnastiken (hade bassängträning), psykologen och förstående läkare (som gav mig tid). Andra professioner som människor kan ha hjälp av är arbetsterapeut och kurator (o säkert fler jag just nu inte kommer på). Kanske kan någon av dem vara något för dig?

Jag är rädd. För mitt humör och för att det känns som att jag har alzheimers men fortfarande är medveten om det.
Funderar mycket på framtiden, hur jag ska lösa allt. Det är som att nåt är trasigt i hjärnan eller att det ligger ett filter över allt jag ska förstå. Jag som alltid haft koll, haft huvudansvaret, varit chefen, den som peppar och är stark. Hur kan det hända så fort? Även om jag haft tendenser tidigare så trodde jag att jag hade koll men det här kom från ingenstans. Varför lyssnade jag inte på de som varnade?

Att humöret går upp och ned, det ingår i diagnosen. Att vara rädd för sig själv..det känner jag igen. Det hela är en riktigt berg-o-dalbana. Det svänger otroligt mycket och fort till en början för att sedan plana ut. Ha tillit i det. Även om det låter som en klyscha idag så blir det bättre.

En dialog med din man kan jag anse ändå är på sin plats. För hur det än är så kommer han att bli involverad ändå. Det här är en sjukdom som man inte reder själv. Framför allt behöver ni ha en dialog om hur ni löser det hela rent praktiskt.

Att tappa fotfästet är en lång process som man inte alls märker av själv. Man märker den när man har fått lite distans till den och kan se vägen, hur det faktiskt har gått till att hamna där man har hamnat. Alla symtom, alla steg, allt. Men det kräver att man har fått lite distans som sagt och att man har börjar bearbetat det som har hänt. Det hela är en process så var inte hård mot dig själv.

Jag inser att jag är i behov av någon som hör mig och någon som tröstar. Precis som ni gör nu för det hjälper. Om alla skulle sluta svara här nu skulle jag ändå spara era kommentarer i hjärtat och läsa dem om och om igen.
Det paradoxala är att jag inte vill veta av mina anhöriga. Varken vänner eller familj. Jag tål inte deras omsorg och om de kommer närmre kommer jag att bli jätteotrevlig och det vill jag inte för jag vill inte såra dem och det är fina människor. Det är jag som är dåren här, det är som att det flyttat in en ond demon i mig, jag vill inte vara så här.

Orkar du umgås med människor i skrift? För mig var olika forum en hjälp, människan är ju social och behöver vara social för att må bra. Sen att man inte har orken att träffas i verkliga livet som sjuk..är många som har svårt att förstå. Tanken var att det kanske finns någon i din närhet som du orkar skriva till utöver här i tråden.

Tips om att äta det jag känner för är bra, det är svårt att komma ihåg att äta men jag vet hur viktigt det är så jag försöker verkligen.

Kan du äta plock? En hjälp för mig var att äta lite på bestämda tider, alltså att ha ett intervall på 3-4 timmar. Jag kunde inte äta en middag..det var alldeles för jobbigt men att äta plock - lite tomater, gurka, ägg, smörgås, etc gick alldeles utmärkt. Plocka olika delar från olika grupper - kolhydrater, proteiner, etc. O sedan avslutade jag mer eller mindre alltid med något sött..bara för att det är gott o för att jag ville ge mig själv det (gissar det blev en psykisk grej..att ta hand om mig själv).

Jätteskönt att ni finns här. Allt under kontroll just nu. Tänker mycket på framtiden, oroar mig för när min man kommer hem, för jobbet, ekonomin osv.
Har fortfarande ingen kontakt med anhöriga eller vänner men idag pratade jag en stund med en bonde i närheten och det gick bra.
Vet inte hur jag ska släppa in dem i mitt liv igen, orkar inte förklara och berätta och prata. Önskar de visste utan att jag behövde berätta.

Orkar du skriva? Kanske kan det vara värt att skriva ett brev o säga det du anser att du behöver säga? För som sagt, stöd kommer du att behöva..det är jag fullt övertygad om.

men vad ska jag göra när jag inte ens klarar av ljud? Ingenting får låta, skäller hunden håller jag för öronen och viskar till henne att hon måste vara tyst och så gråter jag.

Öronproppar. Att bli ljud och ljuskänslig är normalt. Jag sover alltid mer öronproppar för jag orkar inte med ljud. Kanske kan vara något?

 

[Angua]

Jag vill inte prata med anhöriga för jag orkar inte känna deras energier. Vill inte höra deras röster, se deras allvarsamma blickar eller ha äppelkäcka råd de vill att jag ska följa för att det är något de anser skulle passa mig. Jag orkar inte höra röster eller uppmaningar. Jag vet hur det funkar; först jättepepp, som jag verkligen går sönder av, sen arga rösten, typ Nu skärper du till dig och gör så här och så här, jag blir matt bara av att tänka tanken att det skulle ställas någon form av krav på mig.
Otacksamt, ohyfsat och otrevligt men vad ska jag göra när jag inte ens klarar av ljud? Ingenting får låta, skäller hunden håller jag för öronen och viskar till henne att hon måste vara tyst och så gråter jag.
Jag vill inte ha någon i min närhet mer än just precis här med er som inte känner mig eller vet vem jag är och därmed inte kan ställa frågor om hur jag löser vissa saker i mitt liv. Jag löser ingenting just nu.
Har inte ens sjukskrivit mig för jag vet inte hur man gör och har inte kapacitet att göra det ens om jag visste för jag behöver antagligen förstå något eller kontakta nån. Jag har bara uteblivit.
Snälla gräla inte på mig när jag berättar allt detta, bara stanna här med mig?

Du skulle behöva hjälp att prata med anhöriga och jobbet. Kan någon av oss här hjälpa dig med det, om du vill/vågar outa dig? Annars är en variant att du låter din man läsa tråden så du slipper förklara igen, så får han hjälpa dig med det praktiska. Alternativt att någon av oss här hjälper dig att skriva ihop något utifrån det du berättat i tråden?

Tänkte på vad läkaren sagt osv så beroende på var i landet du bor så kan mankolla via mina vårdkontakter där man loggar in via bankid och kan se remisser, anteckningar etc. Det kanske din man kan hjälpa dig med när han kommer hem om det känns för mycket för dig. Det är också helt ok och vanligt att man har med sig en anhörig eller vän på läkarbesöket för att ha ett extra par öron med och som stöd om man vill. Jag hoppas din man och anhöriga kan finnas dör för dig, kravlöst, framöver.

Du är inte konstig som reagerar som du gör, du behöver få lugn och ro och absolut inga krav på dig ett tag framöver. Att våga be om hjälp är tufft, men man lär sig.
Som sagt, vill du ha hjälp att förklara så finns det folk här som kan hjälpa dig med det.

 

[Bianca1]

Mitt varmaste Tack till alla som skriver till mig.
Det tar tid att läsa och förstå men det går.
Jag har sovit alldeles för mycket i natt, det är lite dumt för då sover jag inte på flera nätter sen.
Men det var skönt.

 

[Lovisaleonora]

Det är inte dumt att sova. Nu när du är mitt i hela den här snurren MÅSTE du lyssna på kroppen. Äta när du är hungrig, sova när du är trött. Är det äta mitt i natten - fine. Är det sova i timslånga pass mitt på dagen - fine. Just nu måste du bara komma ur bubblan. Det kommer finnas tid att ta tillbaka vanliga rutiner senare. Just nu funkar inte det. Då får du ta det som funkar. Jag gissar att du har mycket sömn att ta igen, du ska inte förutsätt att det inte blir sömn på flera nätter. Kroppen kan också helt plötsligt inse att det är sova den behöver (när du väl kommit på hur man sover) och sedan vara som tuggummi under en lång tid. Det är så det är. Kämpa inte emot. Det har tagit långt tid att komma så här långt ner, det kommer att ta sin tid att komma upp.

Något du faktiskt måste göra är kontakta ditt jobb. Och bli sjukskriven av läkare. Inget kommer att bli bättre genom konflikter med arbetsplatsen. Du får förklara att du har gått genom isen, rejält, och inte vet när du kommer tillbaka men att det troligen blir långtidssjukskrivning.

Jag har full förståelse för att du inte orkar med anhöriga och vänner. Det är en del av symptomen. Samtidigt behöver du hjälp, samtalshjälp. Du är jättebra på att uttrycka det du känner här på forumet, så jag tror du hade kunnat få hjälp genom goda samtal. Har du inte ekonomi att börja privat, sök till diakonen hos närmsta församling. De är duktiga på människor i kris och du kommer finnas i ett sammanhang som inte kräver något av dig.

Du klarar detta. Men det är inte en lätt väg.

 

[Squie]

Jag har sovit alldeles för mycket i natt, det är lite dumt för då sover jag inte på flera nätter sen.
Men det var skönt.

Det tror jag inte alls det. Det är också normalt att få en helt skruvad sömn. Jag hade under många år inga problem med att sova 8-9 h på natten och sedan 3 på dagen. Att sova "för mycket" och att sova "för lite" är normala sätt för kroppen när man går igenom en stressreaktion. O att sova är jättebra.Så var inte för hård mot dig själv.

 

[Luff]

Skicka ett sms till jobbet/chefen. Jag är sjuk. Har varit hos läkare. Kommer ej denna vecka.

 

[Cattis_E]

@Bianca1 Läs detta igen.

Jag har klippt bland inläggen. Sammanfattningsvis kan jag säga att allt det du känner och ditt sätt att reagera och agera är fullt normalt.



Hjälp som jag fick och som var min räddning var sjukgymnastiken (hade bassängträning), psykologen och förstående läkare (som gav mig tid). Andra professioner som människor kan ha hjälp av är arbetsterapeut och kurator (o säkert fler jag just nu inte kommer på). Kanske kan någon av dem vara något för dig?



Att humöret går upp och ned, det ingår i diagnosen. Att vara rädd för sig själv..det känner jag igen. Det hela är en riktigt berg-o-dalbana. Det svänger otroligt mycket och fort till en början för att sedan plana ut. Ha tillit i det. Även om det låter som en klyscha idag så blir det bättre.

En dialog med din man kan jag anse ändå är på sin plats. För hur det än är så kommer han att bli involverad ändå. Det här är en sjukdom som man inte reder själv. Framför allt behöver ni ha en dialog om hur ni löser det hela rent praktiskt.

Att tappa fotfästet är en lång process som man inte alls märker av själv. Man märker den när man har fått lite distans till den och kan se vägen, hur det faktiskt har gått till att hamna där man har hamnat. Alla symtom, alla steg, allt. Men det kräver att man har fått lite distans som sagt och att man har börjar bearbetat det som har hänt. Det hela är en process så var inte hård mot dig själv.



Orkar du umgås med människor i skrift? För mig var olika forum en hjälp, människan är ju social och behöver vara social för att må bra. Sen att man inte har orken att träffas i verkliga livet som sjuk..är många som har svårt att förstå. Tanken var att det kanske finns någon i din närhet som du orkar skriva till utöver här i tråden.



Kan du äta plock? En hjälp för mig var att äta lite på bestämda tider, alltså att ha ett intervall på 3-4 timmar. Jag kunde inte äta en middag..det var alldeles för jobbigt men att äta plock - lite tomater, gurka, ägg, smörgås, etc gick alldeles utmärkt. Plocka olika delar från olika grupper - kolhydrater, proteiner, etc. O sedan avslutade jag mer eller mindre alltid med något sött..bara för att det är gott o för att jag ville ge mig själv det (gissar det blev en psykisk grej..att ta hand om mig själv).



Orkar du skriva? Kanske kan det vara värt att skriva ett brev o säga det du anser att du behöver säga? För som sagt, stöd kommer du att behöva..det är jag fullt övertygad om.



Öronproppar. Att bli ljud och ljuskänslig är normalt. Jag sover alltid mer öronproppar för jag orkar inte med ljud. Kanske kan vara något?

Jag känner igen mig i allt och tror detta kan hjälpa dig eller styra funderingarna över hur du får det viktigaste att funka.
Kram