Allt rasar

[Cattis_E]

Ja sömnen kan du bli helt skruvad, visa veckor sov jag 2h fem dagar i rad. Vissa gånger kändes det som jag sov jämt. Sov 10h nätter, uppe några få timmar, somnade i soffan och så vidare. Ingen aning om hur långa perioder jag sov så, eller hur ofta nätter med 2h sömn förekom.

Minnet har helt enkelt sorterat bort och jag har svårt att placer in "saker" i kronologisk ordning som hänt under den perioden, även de saker som var roliga.
Minnena känns uppbrutna från den tiden.
Jag tycker det i efterhand "känns" som hjärnan fokuserade på det viktigaste då. Äta, sova, klara av måsten, hantera ångesten. Så det är inte konstigt att du tycker du tappat minnet.
Min kompis som i och för sig återhämtade sig fortare än jag, tappade mycket mer minne än jag i den akuta fasen. Så det är "normalt" i din situation tyvärr.

Kram!

 

[Bianca1]

Det går verkligen upp och ner här, mest ner känns det som.
Min man kommer hem på torsdag, något jag verkligen fasar för då han har en stor egen problematik han kämpar med just nu. Jag måste fly och lämna honom nu, helt oförsvarligt och vidrigt men jag kan inte ha en människa intill mig om dagarna mer än korta stunder.
Vet ta mig tusan inte hur detta ska gå, vart jag ska ta vägen, jag har tom övervägt att flytta ut i ladan eller skaffa en husvagn att bo i. Samtidigt som det kommer utbryta krig här hemma och jag kommer att såra min stackars man som inte förtjänar något av det här.
Nu har jag fan panik på riktigt och inte funkar hjärnan till något vettigt heller.

 

[Angua]

Det går verkligen upp och ner här, mest ner känns det som.
Min man kommer hem på torsdag, något jag verkligen fasar för då han har en stor egen problematik han kämpar med just nu. Jag måste fly och lämna honom nu, helt oförsvarligt och vidrigt men jag kan inte ha en människa intill mig om dagarna mer än korta stunder.
Vet ta mig tusan inte hur detta ska gå, vart jag ska ta vägen, jag har tom övervägt att flytta ut i ladan eller skaffa en husvagn att bo i. Samtidigt som det kommer utbryta krig här hemma och jag kommer att såra min stackars man som inte förtjänar något av det här.
Nu har jag fan panik på riktigt och inte funkar hjärnan till något vettigt heller.

Jag antar att du inte mår så dåligt att du är självmordsbenägen?

Varför skulle det bli krig? Även om din man har egna problem så får han ju ta hänsyn till att du också har saker du brottas med just nu. Nöd och lust gäller er bägge, inte bara du som ska ställa upp, det kan även han.
Du har också rätt att ställa krav på omgivningen.

Har det löst sig med jobbet? Om du inte dykt upp så borde de väl försökt kontakta dig för att se vad som hänt? Skriv mail till dem annars, så har du en vånda mindre.

 

[Magiana]

Ta några långa djupa andetag här.

Om du hade brutit benet, skulle du då säga att du hade sårat din man? Det här är samma sak i princip, fast det syns inte på röntgen. Du har inte drabbats av någon hitte-på-sjukdom. Det här är på riktigt. Du låtsas inte. Och du kan heller inte ta dig i kragen för att fungera. Det funkar inte så. Du behöver rehabilitering för att komma på fötter igen.

Den går inte på en kafferast, men det går. Många som kraschat har rest sig igen. Men man måste räkna med att det tar tid, mycket tid.

Att skaffa en husvagn och bo i ett tag är däremot ingen dålig idé. Jag har själv gjort det och det var ganska trevligt faktiskt. Nu är det ju också sommar och varmt i några månader, så det är ju perfekt.

 

[Ramona]

Min man kommer hem på torsdag, något jag verkligen fasar för då han har en stor egen problematik han kämpar med just nu. Jag måste fly och lämna honom nu, helt oförsvarligt och vidrigt men jag kan inte ha en människa intill mig om dagarna mer än korta stunder.

Ta inte ut någonting i förskott. Och hitta inte på en massa grejer. Ta saker och ting som det kommer. Skit i hans problematik, den får han ta ansvar för själv just nu. Du tar hand om dig. När han kommer hem så får du faktiskt förklara hur du mår, det förtjänar både han och du. Då kan han också berätta för alla andra, så du slipper.

Ingen hets över någonting i framtiden. Bry dig inte om morgondagen, den kommer oavsett. Se till att du överlever här och nu. Andas, ät, duscha. Börja om.

 

[nickan1]

@Bianca1 du har två val. Antingen släpper du in någon som får hjälpa dig att kontakta jobb, läkare o.s.v så du får adekvat hjälp och inte riskerar att bli av med jobbet. För det kan bli en konsekvens faktiskt. Sen förklarar du för din man när han kommer hem.

Det andra valet är att skita i allt, släpp inte in någon,avsluta ditt förhållande, bli av med jobbet på såna grunder att du inte är berättigad till a-kassa.

Jag kanske låter hård men rent krasst så kommer din situation inte att bli bättre av alternativ 2. Det enda du gör är att försvåra ditt tillfrisknande. Men det är ditt val som sagt.

 

[Bianca1]

Jag är sjukskriven nu. Kommer inte klara det ekonomiskt på sikt men jag bryr mig inte just nu.
Jag kommer försöka hålla mig hemifrån så mycket som möjligt när maken kommer hem. Vill verkligen inte ha kontakt med människor alls längre.
Idag har jag varit bitter och fylld av hat och suttit i en buske större delen av dagen och klippt sönder den. Jag tog en paus mitt på dagen och sov en stund.
Nu är jag iallafall trött och har ont kroppen, det är skönt, då känns det att jag finns.

 

[Manji]

Har inte så mycket att säga, vill bara att du ska veta att jag läser. Du finns fortfarande!

 

[Cattis_E]

Jag är sjukskriven nu. Kommer inte klara det ekonomiskt på sikt men jag bryr mig inte just nu.
Jag kommer försöka hålla mig hemifrån så mycket som möjligt när maken kommer hem. Vill verkligen inte ha kontakt med människor alls längre.
Idag har jag varit bitter och fylld av hat och suttit i en buske större delen av dagen och klippt sönder den. Jag tog en paus mitt på dagen och sov en stund.
Nu är jag iallafall trött och har ont kroppen, det är skönt, då känns det att jag finns.

Kram!
Men är det så dåligt med din make att det bara kommer bli bråk?
Är er ekonomi så ansträngd att det inte kommer gå alla mer än några veckor? :/
Men det är jättebra att du blivit sjukskriven nu. Andas, ta en dag i taget, sov, vila, forsook peta i dig mat. En dag kommer du börja känna att du lyckas resa dig lite grann i alla fall.
Det kanske kommer kännas som det tar en evighet, men det kommer bli bra.

 

[Angua]

Jag är sjukskriven nu. Kommer inte klara det ekonomiskt på sikt men jag bryr mig inte just nu.
Jag kommer försöka hålla mig hemifrån så mycket som möjligt när maken kommer hem. Vill verkligen inte ha kontakt med människor alls längre.
Idag har jag varit bitter och fylld av hat och suttit i en buske större delen av dagen och klippt sönder den. Jag tog en paus mitt på dagen och sov en stund.
Nu är jag iallafall trött och har ont kroppen, det är skönt, då känns det att jag finns.

Bra att du är sjukskriven. Ekonomin får man lösa efterhand, om du jobbar bör du ha en AFA försäkring genom arbetsgivaren som täcker upp en del av inkomsten, så blir det mindre kännbart.
Bra att du kunde sova en stund.

 

[Philosophia]

Bra att du är sjukskriven. Det är så klart inte fantastiskt för ekonomin, men alternativet att stoppa huvudet i sanden är betydligt värre, både mentalt och ekonomiskt. Bra att du orkade ta itu med den biten. Det var duktigt!

Försök att få i dig mat och sov när du behöver det. Jättebra att du gör lite fysiska saker också, även om det lät lite skumt att sitta i en buske och klippa sönder den. Men gör mer sådant när du orkar. Stor kram till dig!

 

[Bianca1]

Mycket sämre idag. Försökte hitta lugnet i att klippa buskar igen men jag blev bara argare och argare.
Jag är så gräsligt fylld av hat och ilska och börjar undra vem jag egentligen är. Hur gick det till?
Går omkring i ångestdimma från morgon till kväll och blir superstressad över precis allt och ingenting. Det här är inget liv jag orkar leva särskilt länge i den här galna utbytta kroppen.
Jag saknar MIG.
Vill dricka alkohol men avstår då det förmodligen slår slint fullständigt då.
Trots att jag skriver lappar så lyckas jag inte med att utföra det jag skriver upp så nu finns ingen mat hemma pga att jag inte lyckas ta mig till affären. Det är ett jätteprojekt nu och jag svälter hellre än att ta tag i den biten.
Fan. Det måste vända!

 

[Squie]

Mycket sämre idag. Försökte hitta lugnet i att klippa buskar igen men jag blev bara argare och argare.
Jag är så gräsligt fylld av hat och ilska och börjar undra vem jag egentligen är. Hur gick det till?
Går omkring i ångestdimma från morgon till kväll och blir superstressad över precis allt och ingenting. Det här är inget liv jag orkar leva särskilt länge i den här galna utbytta kroppen.
Jag saknar MIG.
Vill dricka alkohol men avstår då det förmodligen slår slint fullständigt då.
Trots att jag skriver lappar så lyckas jag inte med att utföra det jag skriver upp så nu finns ingen mat hemma pga att jag inte lyckas ta mig till affären. Det är ett jätteprojekt nu och jag svälter hellre än att ta tag i den biten.
Fan. Det måste vända!

Jag förstår din känsla. Det var ingen plan som man hade att bli sjuk. Tyvärr måste jag dock berätta att resan tillbaka till ett mer normalt energiläge och till att hitta sig själv igen tar lång tid. Det är inget som fixas på en kvart, en vecka eller så. Räkna med mer tid än så.

Det är smart att undvika alkoholen. O att komma ihåg eller ha ork till att läsa eller utföra sina skrivna lappar är normalt, så var det iaf för mig. O en total stress över att behöva göra något om ett år - typ "Hur ska jag hinna till det mötet...som exempel". Kan låta helt absurt idag när jag sitter på andra sidan men då var det totalt kaos över en så "banal" sak. Så återigen..allt det du går igenom är en normal reaktion.

 

[svea]

Mycket sämre idag. Försökte hitta lugnet i att klippa buskar igen men jag blev bara argare och argare.
Jag är så gräsligt fylld av hat och ilska och börjar undra vem jag egentligen är. Hur gick det till?
Går omkring i ångestdimma från morgon till kväll och blir superstressad över precis allt och ingenting. Det här är inget liv jag orkar leva särskilt länge i den här galna utbytta kroppen.
Jag saknar MIG.
Vill dricka alkohol men avstår då det förmodligen slår slint fullständigt då.
Trots att jag skriver lappar så lyckas jag inte med att utföra det jag skriver upp så nu finns ingen mat hemma pga att jag inte lyckas ta mig till affären. Det är ett jätteprojekt nu och jag svälter hellre än att ta tag i den biten.
Fan. Det måste vända!

Varför är du arg?
Har du målat in dig i ett hörn?
Man kan byta jobb, man, livsstil.
Det är aldrig fel att downsizea

Jag kommer med tuffa synpunkter här, jag vet.

Nu är det dags för dig att låta en vän hjälpa till. Copy paste.

Jag mår dåligt och är oändligt trött men vill vara ifred.
Kör hit en stor kasse basvaror, fråga ingenting, var tyst.

 

[Magiana]

Mycket sämre idag. Försökte hitta lugnet i att klippa buskar igen men jag blev bara argare och argare.
Jag är så gräsligt fylld av hat och ilska och börjar undra vem jag egentligen är. Hur gick det till?
Går omkring i ångestdimma från morgon till kväll och blir superstressad över precis allt och ingenting. Det här är inget liv jag orkar leva särskilt länge i den här galna utbytta kroppen.
Jag saknar MIG.
Vill dricka alkohol men avstår då det förmodligen slår slint fullständigt då.
Trots att jag skriver lappar så lyckas jag inte med att utföra det jag skriver upp så nu finns ingen mat hemma pga att jag inte lyckas ta mig till affären. Det är ett jätteprojekt nu och jag svälter hellre än att ta tag i den biten.
Fan. Det måste vända!

Att du är arg är inget konstigt eller farligt (om du inte blir aggressiv och våldsam förstås så att någon skadas). Ilska är en känsla som behöver komma ut. Annars lagras den i kroppen och det blir svårt att läka. Så känner du ilska, släpp ut den. Banka på en vägg, skrik eller klipp sönder en buske, gör vad du behöver göra för att få ut ilskan. Det kommer att kännas lättare sedan.

 

[Lovisaleonora]

Varför är den förlösande frågan. Eller tanken.

Själv gick jag timslånga promenader, flera gånger om dagen medan jag lät tankarna vandra och vågade djupdyka i alla de där tuffa frågorna. Nysta och nysta och nysta. Det är svårt för ångest att få fäste hos mig om jag är i rörelse upptäckte jag. Därav promenadera. Utanför väggarna, med bara himlen som gräns kändes det lättare att ta upp all gammal skit. Och dessutom i rörelse, det märker jag minskar "springa ifrån"-tanken.

Våga dra i surdegarna, är mitt tips. Men hitta det sätt som funkar för dig. Rensa i röran, helt enkelt.

 

[Kjerulfia]

och försök hitta orsaken till stressen, då kan du få verktygen för att bryta mönstret. Det kan du få hjälp med via psykolog, kurator eller liknande.

Jag gick själv med mångårig stress, inte av att jag egentligen jobbade skitmycket, utan för att det runt omkring inte funkade vilket skapade en jättestor frustration. Men det var ingenting jag fattade förrän för 1½ år sedan så jag brakade. Inte så djupt som du och jag har inte behövt vara sjukskriven. Det är jag väldigt tacksam över, men det tog lång tid för mig att inse och acceptera situationen och ytterligare en tid innan det rent praktiskt gick att göra något åt, men nu är livet helt ok igen. Jag fick samtalshjälp först via vårdcentralen, men sedan via företagshälsovården, och i höstas gick jag en stresshanteringskurs via vårdcentralen. Den hjälpte mig väldigt mycket, att hitta de där verktygen för att inte trilla tillbaka.

Bilturer är lugnande, själv blev jag skjutsad runt av min man i timmar på småvägar, medan jag sov i framsätet. Inga krav, bara vara....

Känslan av att inte känna igen sig själv är hemsk, och man förstår inte varför man reagerar som man gör eftersom reaktionerna inte är sina normala.

Du har fått så många goda råd här, hjärnan behöver vila, ta hand om dig.

 

[Cattis_E]

trilla tillbaka.

Bilturer är lugnande, själv blev jag skjutsad runt av min man i timmar på småvägar, medan jag sov i framsätet. Inga krav, bara vara....

Känslan av att inte känna igen sig själv är hemsk, och man förstår inte varför man reagerar som man gör eftersom reaktionerna inte är sina normala.

Du har fått så många goda råd här, hjärnan behöver vila, ta hand om dig.

Bra poäng med situationer som bara vara. Sitta i en park och titta på människor (om man orkar) eller liknande borde kanske också fungera? Gå i en hamn och titta på båtar eller vad som helst.
Bara det fungerar!

Att inte känna igen sig själv.. Jag hade perioder när jag trodde jag höll på att bli galen. Det kändes verkligen som att nu kommer det inte någonsin bli normalt och jag har blivit tokig. Kändes som jag aldrig skulle återvända till ett normalt liv just där och då.
MEN det ordnar sig, jag lever ett normalt liv idag, möjligen lite annorlunda (inga större förändringar).

 

[Squie]

Att inte känna igen sig själv.. Jag hade perioder när jag trodde jag höll på att bli galen. Det kändes verkligen som att nu kommer det inte någonsin bli normalt och jag har blivit tokig. Kändes som jag aldrig skulle återvända till ett normalt liv just där och då.
MEN det ordnar sig, jag lever ett normalt liv idag, möjligen lite annorlunda (inga större förändringar).

Samma här. Identitetskrisen om vem jag var var det absolut tuffaste genom hela resan. Men, berg-o-dalbanan gav sig sakta men säkert och jag hittade mig själv igen. Iaf en variant av det gamla jag...för jag anser nog att jag är bättre som människa än vad jag var innan. Så helt bortkastat o värdelöst var det inte. Jag kan också anse att jag idag lever ett annat liv, precis som du, men jag anser nog att jag lever ett bättre liv än vad jag gjorde innan.

 

[Cattis_E]

Samma här. Identitetskrisen om vem jag var var det absolut tuffaste genom hela resan. Men, berg-o-dalbanan gav sig sakta men säkert och jag hittade mig själv igen. Iaf en variant av det gamla jag...för jag anser nog att jag är bättre som människa än vad jag var innan. Så helt bortkastat o värdelöst var det inte. Jag kan också anse att jag idag lever ett annat liv, precis som du, men jag anser nog att jag lever ett bättre liv än vad jag gjorde innan.

Jo tyckte nog att ångesten var tuffast. Jag visste någonstans inombords vad jag ville ha ut av mitt liv också, men just känslan av att jag blir galen, kommer aldrig bli frisk och kommer aldrig kunna jobba (och uppfylla en del av drömmarna som behövde inkomst). Jag kommer få leva på min man etc.
Men det kanske var så du menade...

Däremot brukar jag ibland sga och MENA att jag inte önskar min värsta fiende det jag gått igenom..