Sophia_
Trådstartare
Är det bara jag som känner att man missar mycket i livet pga hästarna?
Jag är 20 år, äger två hästar och en hund. Efter gymnasiet, som jag gick i Sthlm, flyttade jag till en mindre by på landet för att ha råd att ha hästarna kvar och dessutom bedriva tävlingsverksamhet på nationell nivå. Inte billigt, som ni nog alla förstår, och jobbar därför sammanlagt mer än heltid på två olika ställen, även nätter.
Jag älskar mina hästar, jag älskar att tävla och utvecklas, jag älskar hästlivet. Jag har alltid haft djur omkring mig och det betyder oerhört mycket.
Men. Man är bara ung en gång. Mina vänner, (som fortfarande finns kvar i Sthlm för här uppe har jag inte haft tid till att skaffa några nya, tävlar dessutom distans som inte innebär några ridhuskompisar utan många, långa, ensamma mil på vägarna) åker på backpack-resor, festar, shoppar, pluggar, flyttar in till stan, skaffar pojkvän/sambo/förlovar sig.
Det känns som att det är så mycket jag missar bara för att jag har fullt upp med hästarna. Jag har inte direkt något emot att ha fullt upp med dem, men jag ser alla chanser flyga förbi mig.
Jag skulle vilja resa, åka på volontärresor, kanske jobba utomlands, jobba med hästar i Egypten vore en dröm. Jag vill se världen och uppleva saker, inte bara vägen mellan lägenheten och stallet. Jag längtar tillbaka till Sthlm där jag är född och uppväxt. Saknar lite av livet i Sthlmsnatten, att sitta på ett fik med tjejerna...
Och så den ekonomiska biten dessutom. Jobbar arslet av mig och ändå går alla pengar direkt till hästarna. Tänker på hur lite utgifter jag faktiskt skulle haft om man räknade bort foder, hovslagare, licenser och anmälningsavgifter. Jag skulle ha hur många tusenlappar som helst över varje månad!!
Det känns som att det är i den här åldern man ska passa på med sådant. Innan man låser upp sig med familj och hus och allt vad det kan vara. Men jag har ju liskom redan låst upp mig.
Min tävlingshäst köpte jag för ett år sedan och vill för allt i världen inte släppa taget om en sådan guldklimp. Har hela tiden tänkt att jag ska satsa på tävlandet nu medan jag har honom, och sen... Men vadå sen? Jag kan inte se framför mig hur det skulle vara att sälja hästarna. Och hunden?! Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara, jag som alltid, alltid har hört ihop med djur.
Men om det inte går att bryta upp nu, kommer det någonsin göra det?
Jag är livrädd för att jag som 40-åring ska se tillbaka på min ungdom och ångra mig. Absolut livrädd. Att jag ska tänka "dumma flicka, varför levde du inte livet medan du hade en chans?"
Är det ingen annan än jag som känner att livet kanske litegran är det som passerar medan man själv mockar skit?
Jag är 20 år, äger två hästar och en hund. Efter gymnasiet, som jag gick i Sthlm, flyttade jag till en mindre by på landet för att ha råd att ha hästarna kvar och dessutom bedriva tävlingsverksamhet på nationell nivå. Inte billigt, som ni nog alla förstår, och jobbar därför sammanlagt mer än heltid på två olika ställen, även nätter.
Jag älskar mina hästar, jag älskar att tävla och utvecklas, jag älskar hästlivet. Jag har alltid haft djur omkring mig och det betyder oerhört mycket.
Men. Man är bara ung en gång. Mina vänner, (som fortfarande finns kvar i Sthlm för här uppe har jag inte haft tid till att skaffa några nya, tävlar dessutom distans som inte innebär några ridhuskompisar utan många, långa, ensamma mil på vägarna) åker på backpack-resor, festar, shoppar, pluggar, flyttar in till stan, skaffar pojkvän/sambo/förlovar sig.
Det känns som att det är så mycket jag missar bara för att jag har fullt upp med hästarna. Jag har inte direkt något emot att ha fullt upp med dem, men jag ser alla chanser flyga förbi mig.
Jag skulle vilja resa, åka på volontärresor, kanske jobba utomlands, jobba med hästar i Egypten vore en dröm. Jag vill se världen och uppleva saker, inte bara vägen mellan lägenheten och stallet. Jag längtar tillbaka till Sthlm där jag är född och uppväxt. Saknar lite av livet i Sthlmsnatten, att sitta på ett fik med tjejerna...
Och så den ekonomiska biten dessutom. Jobbar arslet av mig och ändå går alla pengar direkt till hästarna. Tänker på hur lite utgifter jag faktiskt skulle haft om man räknade bort foder, hovslagare, licenser och anmälningsavgifter. Jag skulle ha hur många tusenlappar som helst över varje månad!!
Det känns som att det är i den här åldern man ska passa på med sådant. Innan man låser upp sig med familj och hus och allt vad det kan vara. Men jag har ju liskom redan låst upp mig.
Min tävlingshäst köpte jag för ett år sedan och vill för allt i världen inte släppa taget om en sådan guldklimp. Har hela tiden tänkt att jag ska satsa på tävlandet nu medan jag har honom, och sen... Men vadå sen? Jag kan inte se framför mig hur det skulle vara att sälja hästarna. Och hunden?! Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara, jag som alltid, alltid har hört ihop med djur.
Men om det inte går att bryta upp nu, kommer det någonsin göra det?
Jag är livrädd för att jag som 40-åring ska se tillbaka på min ungdom och ångra mig. Absolut livrädd. Att jag ska tänka "dumma flicka, varför levde du inte livet medan du hade en chans?"
Är det ingen annan än jag som känner att livet kanske litegran är det som passerar medan man själv mockar skit?
Senast ändrad: