Allt man missar pga hästarna...

Sophia_

Trådstartare
Är det bara jag som känner att man missar mycket i livet pga hästarna?

Jag är 20 år, äger två hästar och en hund. Efter gymnasiet, som jag gick i Sthlm, flyttade jag till en mindre by på landet för att ha råd att ha hästarna kvar och dessutom bedriva tävlingsverksamhet på nationell nivå. Inte billigt, som ni nog alla förstår, och jobbar därför sammanlagt mer än heltid på två olika ställen, även nätter.
Jag älskar mina hästar, jag älskar att tävla och utvecklas, jag älskar hästlivet. Jag har alltid haft djur omkring mig och det betyder oerhört mycket.

Men. Man är bara ung en gång. Mina vänner, (som fortfarande finns kvar i Sthlm för här uppe har jag inte haft tid till att skaffa några nya, tävlar dessutom distans som inte innebär några ridhuskompisar utan många, långa, ensamma mil på vägarna) åker på backpack-resor, festar, shoppar, pluggar, flyttar in till stan, skaffar pojkvän/sambo/förlovar sig.
Det känns som att det är så mycket jag missar bara för att jag har fullt upp med hästarna. Jag har inte direkt något emot att ha fullt upp med dem, men jag ser alla chanser flyga förbi mig.

Jag skulle vilja resa, åka på volontärresor, kanske jobba utomlands, jobba med hästar i Egypten vore en dröm. Jag vill se världen och uppleva saker, inte bara vägen mellan lägenheten och stallet. Jag längtar tillbaka till Sthlm där jag är född och uppväxt. Saknar lite av livet i Sthlmsnatten, att sitta på ett fik med tjejerna...

Och så den ekonomiska biten dessutom. Jobbar arslet av mig och ändå går alla pengar direkt till hästarna. Tänker på hur lite utgifter jag faktiskt skulle haft om man räknade bort foder, hovslagare, licenser och anmälningsavgifter. Jag skulle ha hur många tusenlappar som helst över varje månad!!

Det känns som att det är i den här åldern man ska passa på med sådant. Innan man låser upp sig med familj och hus och allt vad det kan vara. Men jag har ju liskom redan låst upp mig.

Min tävlingshäst köpte jag för ett år sedan och vill för allt i världen inte släppa taget om en sådan guldklimp. Har hela tiden tänkt att jag ska satsa på tävlandet nu medan jag har honom, och sen... Men vadå sen? Jag kan inte se framför mig hur det skulle vara att sälja hästarna. Och hunden?! Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara, jag som alltid, alltid har hört ihop med djur.

Men om det inte går att bryta upp nu, kommer det någonsin göra det?

Jag är livrädd för att jag som 40-åring ska se tillbaka på min ungdom och ångra mig. Absolut livrädd. Att jag ska tänka "dumma flicka, varför levde du inte livet medan du hade en chans?"

Är det ingen annan än jag som känner att livet kanske litegran är det som passerar medan man själv mockar skit?
 
Senast ändrad:
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Har inte levt ditt liv eller gjort dina val men har ändå tvivlat ibland. Är 31 nu, två hästar två barn o katt. Ja en man också och ett jobb och ett hus o en trädgård. Det tar tid, känner igen mig i tvivlet om tiden är värt det. Så pratade vi om att flytta, sälja en häst o jag blev så nedstämd att jag knappt pratade på en vecka o maken tyckte jag skulle åka till lanzarote en vecka o bli människa igen.

Har inte kommit på vad som är rätt, men jag vet att jag vid olika tillfällen känt tvivel oavsett vad jag gjort/jobbat med/varit ihop med/varit singel osv osv. jag tror att jag är sån helt enkelt, en som tänker o tvivlar ibland.

Om du hade levt det livet dina vänner lever nu, hade du säkert undrat varför du kastade bort ditt liv på meningslös shopping, meningslös sprit, meningslösa bakfyllor istället för att satsa o tävla.
Hur man än gör är rumpan bak.
Alla mynt har två sidor.
Och när du blir äldre så kan du ha dina hästar. Var hos en av dotterns kompisar idag vars mamma har tre döttrar o ändå arbetar på Täby galopp. Man måste inte avstå från sina älsklingar för att det kommer nya älsklingar.
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Vi står ständigt inför val här i livet.
Vet pecis vad du pratar om... jag är dessutom student med verkligen urkass ekonomi och precis alla pengar som inte går till mat och hyra går oavkortat till hästen.
Jag älskar mode, jag älskar att gå ut och roa mig, jag är ganska ensam. Finns ingen riktig tid för vänner efter man kommit hem från universitetet då man måste åka direkt till stalllet för att göra klart allt med hästen.
Men.... idag känner jag ändå att jag gjort mitt val.. jag väljer hästen. Han är en så stor del av mig så utan honom är jag enbent på något vis. Han är en sådan stor del av min identitet. Självfallet inte hela min identitet men en oerhört stor del.
Men visst offrar man mycket för att hästeriet ska gå ihop. Det känns ursurt att inte ha råd att köpa de där skorna som är så sjukt snygga och inte heller klänningen som man skulle kunna dansa natten lång i och känna sig som en prinsessa för en kväll i.
Meeeeen... jag överlever alla val och kval genom att kompromissa ibland. Hästen får stå ibland bara för att jag ska hinna med att ta en fika med de enstaka människorna jag känner här i staden. han kan dessutom få stå en söndag efter en hård utekväll.
Man är som sagt var bara ung en gång och jag ger mig lov att vara ung ,utseendefixard och partysessa trots distansridandet. vi har måååååånga år på oss jag och min häst att göra karriär. Jag har helt enkelt plockat ner ambitionerna.
Flummigt och ostrukturerat men du kanske hängde med?
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Jag tror nog alltid att man kommer undra om gräset är grönare på andra sidan.. Känner du en dag att det inte är värt det, att du inte orkar, så är det inte försent.
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Jag köpte min första egna hund när jag var precis 16 fyllda. Det var, och är, ett enormt ansvar- men något jag aldrig någonsin ångrat. Fiddeli är min bästa vän, det finaste jag har. De krav hundägandet ställer på mig är visserligen stora, men ändå inte betungande. Det är inte speciellt dyrt att ha hund (inte om man jämför med häst) och jag kan alltid ta med hunden eller lämna henne en stund hos min familj eller någon vän.

När jag var 17 skaffade jag häst. Tanken var att satsa på distansen- den gren som lockat mig mest. På grund av olika händelser blev dock hästägandet mycket mer komplicerat än vad jag trott från början. Jag var tvungen att flytta henne från gården hon stod på, till ett betydligt dyrare stall. Jag råkade ut för olyckor- kom fel i vår relation, var sjukskriven från mitt jobb. Alla mina sparpengar gick åt och lite till. Jag har nog aldrig känt mig så pressad som de sista månaderna jag hade hästen. Allting var jobbigt och dyrt och jag kände att jag gick miste om massor eftersom jag aldrig hade tid att göra något annat än jobba för att försörja hästen eller råd att göra något annat för att hästägandet slukade alla pengar. Vid en sista konflikt oss emellan kände jag att det fick vara nog. Jag hade varken tiden, pengarna eller lusten att jobba för att återskapa det vi en gång hade. Jag satte ut en annons.

Det var nog den största lättnaden någonsin när hästen tills slut fick ett nytt, bra hem.

Det här är min historia. Din ser lite annorlunda ut än min, eftersom du ändå verkar ha fina stunder med dina hästar och det är värt mycket. Men jag tror ändå att när man känner som du ska man ta det på allvar. Jag ångrar själv att jag inte gjorde det tidigare.

Mitt hundägarskap har aldrig varit en tvekan för mig- och jag har insett nu att det är så det ska vara. Det ska kännas rätt- fullt ut. Ens djurägande ska inte kännas som en begränsning- tvärtom!

Kanske det kan vara idé för dig att sätta dig ner, fundera på allvar vad du vill med ditt liv och sen fundera på om du kan genomföra det och hur du ska genomföra det. Kanske lämna ut på foder kan vara en metod för att känna efter vad som är bäst?

(Sorry för långt inlägg, det bara skenade iväg.. :o)
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Åhhh. Känner igen mig. Fast jag har inte gjort någonting alls...det är det som är det sura :(. Som du skrev, alla kompisar som gör jidden och jadden, fast jag själv inte gjort ett jota pga att man inte har kompisar. Bara vara hemma...Du har iaf ett, i mina ögon, ett intressat liv som tävlat och är bra på något du verkligen gillar. Du har fått nåt på köpet. :)
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

jag känner inte igen mig alls, jag älskar min häst han är större delen av mitt liv, han tillhör min identitet, utan häst finns jag inte. Han är absolut värd varenda krona o varenda sekund. Jag känner inte att jag missar mitt liva pga honom, absolut inte! Jag hinner med det jag vill, sambon har egna intressen o tycker bara att det är bra att jag har hästen även om han suckar lite över alla tusenlappar som jag utan vidare kan lägga på hästen :p
Barn vill jag inte ha.
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Jag är uppväxt i stallet från det jag kunde gå typ och hästar var mitt allt.

Men när jag kom upp i tonåren så började allt annat, kompisar,fester,resor ect så jag gjorde en deal med mig själv.

Att som jag kände då, att det började falna,kände inte alls den 110% drivkraften och ändå var ju drömmen att ha egen häst och inte hänga på ridskolan oh ha skötarhäst å allt så jag lade av och provade på det "andra" livet och ville se om det var kul.

Så jag började leva livet med kompisar,resor ect, gjorde det jag drömt om mellan jag var ca 15 - 20.Jag lekte av mig helt enkelt.

När jag sen var 21 fick jag mitt första barn, innan jag fyllt 29 stog jag där med man,4 barn,villa,volvo,hund.
MEN det var nått som fattades....och när jag var 31 skaffade jag min aldeles egna häst...DÅ fanns all lust och motivering,jag hade lekt av mig, jag hade fått min familj jag ville ha,ekonomin tillåter att ha hästen,tiden jag har tillåter att jag har hästen utan att få ågren för att jobba arslet (ursäkta uttrycket) av mig för att få råd.
Och idag vet jag att jag gjorde rätt, som lade ner allt ett tag, tog en paus från mitt hästliv.För jag levde verkligen för hästar, hängde i ridskolan med skötarhästar direkt varje dag efter skolan,från morgon till sen kväll på helger,det var ridläger hit å ridläger dit...ja allt...

Idag ser jag att det var bra att jag fick dom åren att leka av mig på, för jag har gjort det jag velat och gör nu det jag vill.
Idag missar jag inget annat, sen självklart har jag det enklet kan man nog säga som är gift med en som också gillar detta med hästar så vi ät två om hela saken.Vi turas om med ridning och stallgörat och allt och det är lättare.
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Jag förstår absolut hur du menar och känner lite likadant själv. Köpte tillbaka min gamla ponny i mars och har väl undan för undan insett att några terminer utomlands, backpackingresor etc blir det inte för min del. KAN kännas lite tråkigt ibland.
Men han är värd det :love: De tre åren jag var utan honom var de värsta i mitt liv, jag har aldrig varit så lugn och glad som nu när han är tillbaka.
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Jag kan förstå hur du käner, lite som att gräset är grönare på andra sidan, men jag har testat båda alternativen.
Fick min gård när jag var 23 men innan det bode jag i lägenhet, hade hästarna hos föräldrarna så jag inte behövde åka till stallet varje dag, shoppade, festade osv.

Var rätt olycklig, när pengarna är slut går det inte att shoppa & festa, alltså är livsstilen för mej i lägenhet helt bortslösad.
Gillar inte heller att bo i ett hus med andra, där det alltid finns folk som kan knacka på & störa, där hyresvärden får gå in med egna nycklar, där grannarna festar varje helg eller hundarna skäller på dagarna & stör.

Här kan man få vara ifred, göra det jag vill, alltså satsa på hästarna & familjen, jag har altid sagt som min pappa "mina barn ska få slippa växa upp i lägenhet", det låter kanske snobbigt men livet på landet är en helt annan livskvalité för min familj.
Hade däremot kunnat ha en 1a i stan som amn kan vara i när man vill ha omväxling, vara en hel helg & gå på stan, gå ut osv.Men aldrig kunnat bo så permanent, blir deprimerad av att vara så instängd.

Jag tycker inte du ska vara rädd för att testa nya saker, du är så ung så du kan alltid ha gård senare eller satsa på hästarna sen.
Man kan alltid hyra ut sitt hus/gård, sälja eller lämna hästarna på foder.
Men det kan ju oxå vara så att du tillfälligt tappat inspirationen & motivationen & aknske behöver komma bort några dagar & när du kommer hem igen är allt bra & du förstår inte alls varför du ville leva som dina kompisar.
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Man behöver inte försaka allt annat för att man håller på med hästar. Det gäller bara att planera lite. Du saknar kompisarna och Stockholmsnatten. Kompisar är något man ska vara väldigt rädd om och även om du inte kan bo i Stockholm för tillfället kanske du kan planera in att du åker dit en helg i månaden för att träffa kompisar, festa mm. Plugga någon kurs på distans till att börja med och se om pluggandet kan vara något för dig. När jag pluggade på SLU hade var och varannan kursare både häst och hund och det funkade bra även om det var tight om pengar, men det är det för alla studerande så det är ingen som kräver att man ska kunna göra av med en massa pengar på krogen och så, man fixar knytisfester hemma i studentlägenheterna istället. Och blivande sambos hittar man också i många fall då man pluggar (inte jag dock som redan hade både sambo, barn, vovvar och hästar när jag började plugga). Om du vill jobba med hästar i Egypten så gör det under en period. Men begränsa perioden till kanske ett halvår till att börja med. Lämna ut hästarna på foder under tiden du är borta. Lycka till
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Jag tycker det låter som du behöver lite semester ifrån hästarna!
Kan du itne åka o hälsa på dina kompisar i stockholm 1 vecka?

Om du tänker att du inte hade några hästar, vad skulle du göra då alla vardagar?
Åka hem ifrån jobbet och bara sitta på soffan? Shoppa ngra gånger och fika några gånger? Det blir tomt och meningslöst i längden (jämfört med att ha tävlingshästar med träning utveckling och mål)

Om jag var du skulle jag sätta en gräns. Säg till dig själv att du håller på till du är 25 och sedan får du tänka om igen. Jag lovar att allt det roliga finns kvar när du är 25 och 35 oxå.
Då kan du njuta av tiden med hästarna på ett annat sätt.

Har själv haft samma tankar när jag hade 2 tävlingshästar. Så jag förstår vad du menar.
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Jag kände som du när jag var 20 och salde hästen och levde livet, utbildade mig, jobbade, festade, reste runt jorden...
Och det angrar jag inte. Nu är jag 31 med make och liten son, har precis köpte egen gard och ska satsa pa hästarna igen. Perfekt!

Du hinner med allt.
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Så oerhört intressant att läsa alla synsätt, tack för era svar! :bow:

Som någon sa, hästarna är en del av mig och vad är jag utan hästarna?
Jag har inte provat på "det andra livet", har haft egen hä:bow:st sen jag var 13. Kanske är det som några säger att när man väl provat på det så är det inte lika roligt längre. Jag tror också att jag skulle sakna hästarna något oerhört om jag la ner. De är ju trots allt en del av min identitet.

Men det är just det att det är inte förrän man provat som man vet. Och jag vill som sagt inte ånga mig när jag ser tillbaka på mitt liv. Framförallt vill jag inte ångra att jag inte tog fler chanser - som att jobba utomlands, resa.

Om jag genom ett trollslag kunde ordna så att allt här hemma lämnades precis som det är nu, så skulle jag inte tveka. Men just när man har alla dessa ansvarsbitar som djuren innebär, är det så mycket man måste ändra på för att kunna komma iväg ett halvår t ex. Hästarna ut på foder - det är ju ett projekt bara det. Hitta någon med samma tänk som kan träna och helst tävla den ena. Och så hunden, lägenheten, stallet...

Det var en bra idé som någon skrev att bestämma en dag, ett år, t ex när jag jag fyller 25 då jag måste välja. Antingen blir det hästarna i fortsättningen också, eller så blir det en paus. Känns lättare när man faktiskt har tagit ett aktivt beslut om att nu ska det vara så här i en viss tid framöver. :bow:
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Dett är ditt liv här och nu. Om tio år så har du kanske ett anna liv, och det gäller också här och nu. Du lever hela tiden. Och det är aldrig försent att "börja" leva igen, börja ett nytt liv.
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

jag tror att det är jätte viktigt att man försöker leva sitt liv som man vill. det är juh bara du som kan bestämma över ditt liv hur det ska vara/bli!

det är bara DU som gör valen och väljer vilken väg du ska ta.

när jag var femton var jag ur less på hästar och ville leva livet det gjorde jag fram tills att jag var 20 och sen var jag redo för hästarna igen.

jag har en tjejkompis som har ut sin häst på foder. hon reser runt i thailand och australien.

jag tycker att du ska överväga att ta en paus från dina djur och bara tänka på dig själv! men jag är inte du. att ångra sitt liv är det sista man vill göra. säg att du provar för ett halvår eller ett år till att börja med så får du se hur det känns. det kanske kommer kännas jätte hemskt eller jätte skönt!

jag läser på universitetet och har häst det är knapert, men jag vill ha min häst och jag är lyckligast såhär även om jag inte kan köpa dem dyraste och snyggaste kläderna jämt.

jag tror att du ska avväga vad som gör dig lyckligast inte vad du BORDE göra. till ex du har köpt en fin tävlingshäst...du behöver inte släppa honom. du kan låna utan honom till ngn som är jätte duktig.

lycka till tjejen!
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Hej
jag hade kännt igen mig helt för ett år sedan när man var så trött på att gå ut till hästarna att det inte fanns. jag försumade min häst helt i ett halvår sedan tog min mamma ut en djurpratare (jag tror inte på sådana) men hon när hon sa att min häst undrade vart jag tagit vägen och varför jag inte tyckte om honom längre så fick jag tårar i ögonen jag vet att det troligvis inte stämmer men det lätt så rätt på något sätt och jag blev så ledsen, alla minnen kom tillbaka från när vi galopp rejsade på åkrarna, lekte tagen vid enebuskarna och kuragöma i skogen (det låter helt sjukt men han älskar det,fattar galoppen direkt ;)
jag kom på hur mycket jag saknade att ha honom nära mig hela tiden, och bara att få ha honom som min är den bästa gåvan i världen. Min häst är min bästa vän, han förstår när ingen annan gör det. jag tänkte tanken att sälja men jag kunnde bara inte, sen blev han sjuk och allt förändrades jag gick in i som ett vakum jag orkade ingenting orkade inte titta på honom för jag visste att det var slut.
detta skulle han inte klara så sista veckan han hade framför sig enligt vet så gick jag faktiskt ut till honom jag bara satt i hagen och grät tills tårarna tog slut,tills jag inte orkade mer och vet du han blev frisk jag vet inte vad det var eller vad som hände men samma vecka blev han 110% frisk förklarad. vet fattade ingenting han hade förberet sig på en avlivning men det behövdes inte. det var andra ggr min häst blir frisk i sista minuten.

detta hörde kanske inte till ämnet men jag tror att jag har förstått att vi behöver hästarna precis lika mycket som de behöver oss
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

Är det ingen annan än jag som känner att livet kanske litegran är det som passerar medan man själv mockar skit?

Hej!

Jag har inte riktigt varit i din possition för jag har verkligen gjort allt det där som jag velat göra. Rest utomlands, jobbat med hästar utomlands och inom landet och utvecklat mig som person.

När jag slutade nian jobbade jag två år på ridskola, då var det nära att jag köpte egen häst, men valde att vänta. Gick sedan hästgymnasiet och tog jobb utomlands. Blev verkligen biten. Jobbade massor med andra människors hästar. Tog en kort paus och reste lite samt tog ett "vanligt" jobb utan hästar. Blev rastlös. Insåg att det där som "vanlga människor" gör istället för att åka till stallet inte passade mig. Så jag började åter jobba med hästar.

Men så en dag, 8 år senare, vaknade jag och ville inte gå ut till stallet och jobbet. Så jag sa upp mig och började studera. Efter 1 månad fick jag enorm "hästabstinens", så jag jobbade då vekosluten på en ridskola och red lektion en gång i veckan på en annan ridskola.

Och jag köpte hund. Min drömhund. All min energi och mina mål blev nu hundmål och vips så blev det inte lika svårt att inte vara i stallet varje dag. Fyra år senare var jag klar med skolan, flyttade till stockholm och köpte en hund till.
Fortsatte att resa, jag vaccinerade jyckarna. Så de är med på resorna.

Men så en dag kom då året då jag skulle fylla 30. Många får då bebisnoja, jag fick hästnoja och nu var jag bara tvungen att köpa häst. Så då gjorde jag det. Detta innebar dock att jag inte kunde bo kvar i Stockholm, eftersom det är dyrt att ha häst där. Men för mig var det inget svårt val. Jag köpte en unghäst för att jag då skulle kunna fortsätta att satsa på hundarnas tävlingar ännu några år, innan tävlingsjävulen biter tag i mig vad gäller hästen.

Nu idag, tre år efter hästköpet är jag nöjd. Jag jobbar inom sjukvården och lägger all min fritid på mina hundar och hästen.

Jag ser tillbaka på ett liv då jag alltid gjort vad jag velat. Jag ångarar inget av det jag gjort men kan ibland tycka att jag borde ha visat större mod och kanske satsat på just det eller det. För det är så det är. Chansen kommer inte tillbaka! Det är ofta det man INTE gör som man ångrar i efterhand.

Jag kan inte ge dig några råd, men jag tycker verkligen att du ska lyssna på ditt hjärta och din själ. För blir frihetskänslan för stor kan saknaden tillslut göra dig bitter. Det är viktigt att leva så som man vill och inte bara så som andra förväntar sig att man ska göra.
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

sedan tog min mamma ut en djurpratare (jag tror inte på sådana) men hon när hon sa att min häst undrade vart jag tagit vägen och varför jag inte tyckte om honom längre så fick jag tårar i ögonen jag vet att det troligvis inte stämmer men det lätt så rätt på något sätt


Var kan man hitta sådana personer?
Det är något som jag verkligen skulle vilja prova!

Ursäkta för att jag så ohyggligt bara byta samtals ämne... :angel:
 
Sv: Allt man missar pga hästarna...

jag känner inte igen mig alls, jag älskar min häst han är större delen av mitt liv, han tillhör min identitet, utan häst finns jag inte. Han är absolut värd varenda krona o varenda sekund. Jag känner inte att jag missar mitt liva pga honom, absolut inte! Jag hinner med det jag vill, sambon har egna intressen o tycker bara att det är bra att jag har hästen även om han suckar lite över alla tusenlappar som jag utan vidare kan lägga på hästen :p
Barn vill jag inte ha.

*knapplån*

Fast OM Du ändrar Dig och vill har barn, kan jag meddela att det går alldeles utmärkt att kombinera med häst :)
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Hej! Jag skaffade min älskade häst för snart 2 år sen och är i stallet varje dag och älskar det. Tyvärr är det konstant någonting i...
Svar
14
· Visningar
1 328
Hästmänniskan hejhej, ursäkta för mycket text 🥲Jag har precis tagit studenten och ska flytta ganska långt bort i början på nästa år. Ponnyn som jag...
Svar
8
· Visningar
625
Hästmänniskan Gammal användare, men vill gärna vara anonym så ingen som läser det känner sig utpekad. Jag har en lång historia i hästvärlden med egen...
Svar
12
· Visningar
1 412
Hästmänniskan Hej! Jag har alltid älskat hästar och djur, och försökt göra mitt bästa för att omge mig av djur och det lantliga. Jag har alltid...
2 3
Svar
52
· Visningar
5 486
Senast: Mabuse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp