nyttnick
Trådstartare
Det finns nog några på det här forumet som kommer ihåg mina tidigare trådar och hela spektaklet runt dessa. Jag vill börja med att säga att jag mår sinnessjukt mycket bättre och ser med väldigt stor glädje på det mesta i mitt liv. Men det finns ju självklart ett och annat moln på himlen.
Jag har valt att gå i KBT för att försöka förändra mitt tankesätt och programmera om de lite destruktiva tankesätt som uppkommit p g a mina livserfarenheter. Det går framåt det också, men det kräver självklart lite jobb.
Under separationen brukade jag med min dåliga humor sätta diverse olika "hobbydiagnoser" på mitt ex, säkert som försvar eller för att "förklara" mkt av det bisarra som jag upplevde under de månaderna och som jag hade upplevt i förhållandet. En av de hobbydiagnoserna var narcissist.
Under mina KBT-samtal så diskuteras ju egentligen inte exet och hans beteende, mer än i termerna av att han gör något som får mina destruktiva tankebanor att starta. Detta gör ju att vi fokuserar ändå en hel del på hans handlingar och mina reaktioner och tolkningar av dessa och strategier för att reagera annorlunda. Efter en del sessioner nu så slank det väl ur min terapeut att hon tänker narcissistisk personlighetsstörning när hon hör vad jag berättar.
Jag är lite praktiskt och naturvetenskapligt lagd och vill gärna förstå, kategorisera osv. och tänkte att det kanske faktiskt är ett sätt för mig att komma till acceptans och att släppa alla varför, all skuld, skam m.m. Så jag har googlat och läst, läst, läst, läst allt jag kan hitta om narcissism och brutit ihop, blivit ledsen, arg, förbannad, osäker och rädd om vartannat. Det jag läser på sidorna är en direkt beskrivning av mitt liv, mitt förhållande, min separation. Det är så skrämmande exakt att de till och med har satt ord på de där små, till synes obetydliga och subtila sakerna som jag har så svårt att förklara för de i min omgivning. Även allt som förklarar vad som händer med den som utsätts för en narcissist stämmer in på mig. Vilket har varit en ögonöppnare, för att jag nu kan ta tillbaka makten över mitt mående och mina tankar.
Just nu skiter jag i att jag inte är utbildad och inte har diskuterat det här närmre med någon högre utbildad i ämnet. Jag är till 100% övertygad om att exet är narcissist. En del av mig tänker att jag nog ska vara glad att han i a f inte är den typen av narcissist som får vredesutbrott och blir våldsam, men det är en klen tröst i sammanhanget. Och ja - det känns som att det här faktiskt kan hjälpa mig i mångt och mycket. En hel del styrka har kommit av att läsa att de strategier jag har (efter många många misstag på vägen) utarbetat för att hantera honom och situationen, är de som rekommenderas.
Nu är det tyvärr så att jag 50% av tiden överlämnar ansvar och omvårdnad av de två små människorna som betyder mest för mig i världen till ovan nämnda ex. Det känns ju självklart lite jobbigt, men trots alla omständigheter så både tror och tycker jag att det är rätt sak att göra i dagsläget.
Funderingar som uppkommer är:
-Är det här ärftligt eller socialt betingat? Jag har haft svårt att hitta information om det här, men det verkar vara fler som tror att det sociala och anknytningen är det avgörande. Skulle gärna vilja veta mer, för att veta hur mycket "koll" jag ska ha på mina små.
-Jag befarar att det här i någon omfattning kommer att påverka mina barn framöver. Hur kan jag ju inte veta än, men jag inser ju att vissa saker är bra att jobba med redan nu när barnen är små, som att validera deras känslor och att få dem att lita på sin egen inre kompass om vad som är rätt och fel. Att verkligen se dem. Det är ju något jag alltid har haft som mål och i åtanke i allt jag gör runt barnen, men nu känns det än viktigare.
Finns det stödgrupper, forum eller liknande som man kan vända sig till, dels för att prata av sig och dels för att faktiskt få lite input på hur man hanterar detta?
Jag är tacksam för alla tankar och även berättelser från er som drabbats av liknande personer - oavsett om det är vänner, partners, föräldrar eller annan släkt.
Jag har valt att gå i KBT för att försöka förändra mitt tankesätt och programmera om de lite destruktiva tankesätt som uppkommit p g a mina livserfarenheter. Det går framåt det också, men det kräver självklart lite jobb.
Under separationen brukade jag med min dåliga humor sätta diverse olika "hobbydiagnoser" på mitt ex, säkert som försvar eller för att "förklara" mkt av det bisarra som jag upplevde under de månaderna och som jag hade upplevt i förhållandet. En av de hobbydiagnoserna var narcissist.
Under mina KBT-samtal så diskuteras ju egentligen inte exet och hans beteende, mer än i termerna av att han gör något som får mina destruktiva tankebanor att starta. Detta gör ju att vi fokuserar ändå en hel del på hans handlingar och mina reaktioner och tolkningar av dessa och strategier för att reagera annorlunda. Efter en del sessioner nu så slank det väl ur min terapeut att hon tänker narcissistisk personlighetsstörning när hon hör vad jag berättar.
Jag är lite praktiskt och naturvetenskapligt lagd och vill gärna förstå, kategorisera osv. och tänkte att det kanske faktiskt är ett sätt för mig att komma till acceptans och att släppa alla varför, all skuld, skam m.m. Så jag har googlat och läst, läst, läst, läst allt jag kan hitta om narcissism och brutit ihop, blivit ledsen, arg, förbannad, osäker och rädd om vartannat. Det jag läser på sidorna är en direkt beskrivning av mitt liv, mitt förhållande, min separation. Det är så skrämmande exakt att de till och med har satt ord på de där små, till synes obetydliga och subtila sakerna som jag har så svårt att förklara för de i min omgivning. Även allt som förklarar vad som händer med den som utsätts för en narcissist stämmer in på mig. Vilket har varit en ögonöppnare, för att jag nu kan ta tillbaka makten över mitt mående och mina tankar.
Just nu skiter jag i att jag inte är utbildad och inte har diskuterat det här närmre med någon högre utbildad i ämnet. Jag är till 100% övertygad om att exet är narcissist. En del av mig tänker att jag nog ska vara glad att han i a f inte är den typen av narcissist som får vredesutbrott och blir våldsam, men det är en klen tröst i sammanhanget. Och ja - det känns som att det här faktiskt kan hjälpa mig i mångt och mycket. En hel del styrka har kommit av att läsa att de strategier jag har (efter många många misstag på vägen) utarbetat för att hantera honom och situationen, är de som rekommenderas.
Nu är det tyvärr så att jag 50% av tiden överlämnar ansvar och omvårdnad av de två små människorna som betyder mest för mig i världen till ovan nämnda ex. Det känns ju självklart lite jobbigt, men trots alla omständigheter så både tror och tycker jag att det är rätt sak att göra i dagsläget.
Funderingar som uppkommer är:
-Är det här ärftligt eller socialt betingat? Jag har haft svårt att hitta information om det här, men det verkar vara fler som tror att det sociala och anknytningen är det avgörande. Skulle gärna vilja veta mer, för att veta hur mycket "koll" jag ska ha på mina små.
-Jag befarar att det här i någon omfattning kommer att påverka mina barn framöver. Hur kan jag ju inte veta än, men jag inser ju att vissa saker är bra att jobba med redan nu när barnen är små, som att validera deras känslor och att få dem att lita på sin egen inre kompass om vad som är rätt och fel. Att verkligen se dem. Det är ju något jag alltid har haft som mål och i åtanke i allt jag gör runt barnen, men nu känns det än viktigare.
Finns det stödgrupper, forum eller liknande som man kan vända sig till, dels för att prata av sig och dels för att faktiskt få lite input på hur man hanterar detta?
Jag är tacksam för alla tankar och även berättelser från er som drabbats av liknande personer - oavsett om det är vänner, partners, föräldrar eller annan släkt.
