Tycker det verkar vara lite så att man ska tolka allt supernegativt när man är gravid och vara superkänslig för allt.
Märkligt hur olika upplevelser man kan ha. Min upplevelse var snarare att som gravid ska man vara superlycklig och salig över det fantastiska mirakel som växer i den gudabenådade, otroliga kvinnokroppen, att hur ont man än har eller pissigt man än mår så "Det är ju så väääääärt det, det är ju bara så fantastiskt att vara gravid". Folk såg ut som rådjur i strålkastarljus när jag ärligt sa att jag avskydde att vara gravid, för så kan man ju inte tycka om livets mirakel.