Singoalla
Trådstartare
Jag vill fråga er om en sak som är lite känslig. Jag lever ensam, har mitt jobb, min hund och min lägenhet. Många vänner och en fantastisk familj. Jag har egentligen ingenting att klaga på, alls, men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag så gärna skulle vilja träffa någon att dela livet med. Någon som står där och lagar mat när man kommer hem från jobbet och frågar hur ens dag har varit. Någon som man kan krypa upp i famnen på när allt känns tungt. Men det känns som att omgivningen lägger så stort värde i att vara en "stark och självständig kvinna" att jag nästan känner mig lite dum som inte håller med. Visst, jag är både stark och självständig, det har jag nog bevisat fler gånger än jag har velat i mitt liv. Men det betyder inte att jag vill behöva vara det, hela tiden varje dag.
Nu har jag varit singel 1,5 år och jag vet redan nu vad ni tänker. Det är ju ingenting på en hel livstid. Nej, jag vet. Jag VET. Men det känns inte så. Just idag känns det som en evighet. Är det inte lite roligt att vara singel då? Kanske ni tänker. Ska man inte passa på att ha lite kul så länge man kan? Mitt svar är dessvärre nej, för vet ni vad jag har märkt? Det tar TID för mig att vilja ligga med någon. Det spelar ingen roll hur trevlig, snäll och attraktiv personen är. Jag måste lära känna hen, några dejter eller så, innan jag känner mig bekväm nog att kasta kläderna. Optimalt läge för "lite kul singelliv"? Nej.
För några veckor sedan insåg jag att jag inte legat på månader och frångick därför den principen och tog med mig en härlig kille hem redan efter första dejten. Det blev som jag trodde, inte lika bekvämt som jag hade önskat. Inte för att det var något fel på honom alls, han var som sagt superhärlig. Men för att jag helt enkelt inte fått den tid jag behövde innan. Så när jag gick ut på en dejt i fredags så gick jag hem själv. Lite på rosa moln för att vi hade haft så himla trevligt tillsammans och jag fick fjärilar i magen. Har han messat tillbaka? Nej. Jag känner mig så himla sårbar ibland. När jag inte dejtar så ja.. händer det inte så mycket. Alls. Det är ju inte direkt så någon trevlig typ kommer och plingar på dörren. När jag väl dejtar så verkar jag mest bli dumpad Av dom jag gillar då, dom jag inte får känslor för dumpar jag själv (Fast alltid på ett snällt sätt)
Vad ni än tänker, så säg nu inte "Din tid kommer" eller "När du minst anar det.." För även om jag också tror att mitt livs kärlek står där bakom hörnet någonstans (romantiker som jag är) så vet man aldrig om det är i morgon eller om 5 år.
Så mina tankar är 1. Visst är det okej att vi kan prata om det här? Visst kan man få längta efter kärleken utan att vara varken desperat, svag eller osjälvständig? och 2. Vad sysslar ni singelkvinnor med i era liv? Jag tänkte nämligen släppa det här nu och satsa på att göra andra roliga saker, för mig själv. Men jag gillar att ha lite livsmål. Vad har ni för livsmål, och vad strävar ni efter i livet? Vad hänger ni upp era helger på?
Puss
Nu har jag varit singel 1,5 år och jag vet redan nu vad ni tänker. Det är ju ingenting på en hel livstid. Nej, jag vet. Jag VET. Men det känns inte så. Just idag känns det som en evighet. Är det inte lite roligt att vara singel då? Kanske ni tänker. Ska man inte passa på att ha lite kul så länge man kan? Mitt svar är dessvärre nej, för vet ni vad jag har märkt? Det tar TID för mig att vilja ligga med någon. Det spelar ingen roll hur trevlig, snäll och attraktiv personen är. Jag måste lära känna hen, några dejter eller så, innan jag känner mig bekväm nog att kasta kläderna. Optimalt läge för "lite kul singelliv"? Nej.
För några veckor sedan insåg jag att jag inte legat på månader och frångick därför den principen och tog med mig en härlig kille hem redan efter första dejten. Det blev som jag trodde, inte lika bekvämt som jag hade önskat. Inte för att det var något fel på honom alls, han var som sagt superhärlig. Men för att jag helt enkelt inte fått den tid jag behövde innan. Så när jag gick ut på en dejt i fredags så gick jag hem själv. Lite på rosa moln för att vi hade haft så himla trevligt tillsammans och jag fick fjärilar i magen. Har han messat tillbaka? Nej. Jag känner mig så himla sårbar ibland. När jag inte dejtar så ja.. händer det inte så mycket. Alls. Det är ju inte direkt så någon trevlig typ kommer och plingar på dörren. När jag väl dejtar så verkar jag mest bli dumpad Av dom jag gillar då, dom jag inte får känslor för dumpar jag själv (Fast alltid på ett snällt sätt)
Vad ni än tänker, så säg nu inte "Din tid kommer" eller "När du minst anar det.." För även om jag också tror att mitt livs kärlek står där bakom hörnet någonstans (romantiker som jag är) så vet man aldrig om det är i morgon eller om 5 år.
Så mina tankar är 1. Visst är det okej att vi kan prata om det här? Visst kan man få längta efter kärleken utan att vara varken desperat, svag eller osjälvständig? och 2. Vad sysslar ni singelkvinnor med i era liv? Jag tänkte nämligen släppa det här nu och satsa på att göra andra roliga saker, för mig själv. Men jag gillar att ha lite livsmål. Vad har ni för livsmål, och vad strävar ni efter i livet? Vad hänger ni upp era helger på?
Puss