V
Vildvittra
Som en liten spin-off till "Världens sämsta mamma"-tråden som ju mer och mer började handla om relationen mellan de vuxna och "ansvarsområden" så tänkte jag fråga er som är skilda/separerade och er som inte är det hur ni tänker/tänkte när det gäller skilsmässa när man har barn.
För vissa finns det ju helt klart inga alternativ (misshandel, otrohet etc) men för oss andra; till vilket pris ska man hålla ihop s a s?
Skiljer vi oss för lätt idag? Borde man bita ihop lite mer? Verkligen försöka gå till botten med saker och ting tex med hjälp av psykolog mm?
Hur "skadade" blir egentligen barnen av att växa upp i en familj som kanske inte är en riktig familj (för att man bråkar, eller den ena alltid är frånvarande tex) vs. växa upp med skilda föräldrar? Jag tänker mest på relationer där det inte är uppenbara hemskheter som misshandel, extrema gräl jämt etc, utan kanske mer ständigt olika åsikter/värderingar samt olika mycket vilja att ta på sig ansvar för hem och familj.
Vildvittra
För vissa finns det ju helt klart inga alternativ (misshandel, otrohet etc) men för oss andra; till vilket pris ska man hålla ihop s a s?
Skiljer vi oss för lätt idag? Borde man bita ihop lite mer? Verkligen försöka gå till botten med saker och ting tex med hjälp av psykolog mm?
Hur "skadade" blir egentligen barnen av att växa upp i en familj som kanske inte är en riktig familj (för att man bråkar, eller den ena alltid är frånvarande tex) vs. växa upp med skilda föräldrar? Jag tänker mest på relationer där det inte är uppenbara hemskheter som misshandel, extrema gräl jämt etc, utan kanske mer ständigt olika åsikter/värderingar samt olika mycket vilja att ta på sig ansvar för hem och familj.
Vildvittra