Min 7-åringa JR-hane har gått från att vara en typisk terrier till ett monster. När det ringer på dörren hemma, så skäller han..men istället för som förut, när vi kunde skicka honom på bädden eller be honom sitta ner och vänta tills besökaren kommit in, så taggar han nu upp så mycket att han hugger efter mig eller min man när vi knäpper med fingrarna åt honom för att han ska sitta..
Samma vid matsituationen: han har alltid fått sitta ner och vänta på ett varsågod innan han fått äta, så även nu..men nu äter han nästan i panik, samtidigt som han morrar. Idag nafsade han mig i fötterna när jag gick förbi honom vid maten.
Buren i bilen är samma visa: där har han alltid varit lite irriterad över faktumet att han blir instängd, men nu kan han bita efter händerna när man stänger.
Det går från noll till hundra på bara en sekund, och jag är så jävla ledsen och uppgiven.. Det har gått fort också, jag fattar att jag har en terrier och att han LÄTT kan ta överhanden i familjen..men så här, det trodde jag inte om honom. I övrigt så är han en väldigt lydig hund, han kan väldigt mycket och har genom åren fått beröm på hundkurser och sånt, för att jag och han har så bra kommunikation..and now this. Känns som att allt är mitt fel, och jag grubblar över det varensa minut känns det som..
Jag vill verkligen inte ta bort honom, han betyder så otroligt mycket för mig..men samtidigt så vet jag inte riktigt vad jag ska kunna göra för att det ska bli bättre?
Finns det NÅGON som har nåt tips eller råd?
Samma vid matsituationen: han har alltid fått sitta ner och vänta på ett varsågod innan han fått äta, så även nu..men nu äter han nästan i panik, samtidigt som han morrar. Idag nafsade han mig i fötterna när jag gick förbi honom vid maten.
Buren i bilen är samma visa: där har han alltid varit lite irriterad över faktumet att han blir instängd, men nu kan han bita efter händerna när man stänger.
Det går från noll till hundra på bara en sekund, och jag är så jävla ledsen och uppgiven.. Det har gått fort också, jag fattar att jag har en terrier och att han LÄTT kan ta överhanden i familjen..men så här, det trodde jag inte om honom. I övrigt så är han en väldigt lydig hund, han kan väldigt mycket och har genom åren fått beröm på hundkurser och sånt, för att jag och han har så bra kommunikation..and now this. Känns som att allt är mitt fel, och jag grubblar över det varensa minut känns det som..
Jag vill verkligen inte ta bort honom, han betyder så otroligt mycket för mig..men samtidigt så vet jag inte riktigt vad jag ska kunna göra för att det ska bli bättre?
Finns det NÅGON som har nåt tips eller råd?