Näe men det här med tiden alltså....
Jag skulle ju finna tid till att skriva av mig tankar och upplevelser här i bloggen, lovade jag ju mig själv tidigare. För att jag vet att det gör mig gott att skriva. Men det är så mycket annat som ramlar på. Fan, jag har ältat det här länge nu, men jag verkar inte komma tillrätta med mitt snedförhållande till tiden. Eller känslan jag har av att mitt liv är alldeles för stort och skrymmande för att pressa ner i tidens trånga ramar.
Jag hinner ju inte med.
Och så alla dessa jävla listor på saker jag måste göra. Jag befinner mig alltid i en att-göra-lista utan slut...
Jag tycker ändå att jag har försökt att begränsa min hjärna, men uppenbarligen gör jag det inte på rätt sätt.
Att det ska vara så förbannat svårt!
Tänkte att jag skulle börja skriva lite om ridningen igen. Nu har det blivit så att hon som jag skulle dela termin med inte kunde rida den här terminen överhuvudtaget, så nu rider jag två gånger i veckan hela terminen, fast på samma dag.
Nu har lektionerna än så länge varit väldigt lugna eftersom hästarna håller på att sättas igång, så det har gått bra. Men jag får se om jag verkligen orkar rida två timmar på samma kväll sen när det blir lite mer krävande...
Efter de första två skrittturerna som jag skrev om sist så följde en timmes uteritt i skritt och trav på den charmiga gossen Salento. Turen gick på en stig jag inte ridit på förut och vädret var strålande, så det var en skön tur som var riktigt upplyftande för livsandarna. Sen blev den ytterligare en halvtimmes skrittur som följdes av en halvtimmes sitsträning i ridhuset på den för mig nya bekantskapen Cash. Vi travade litegrann, och det hela var riktigt skoj då den stora smala bruna Cash var en väldigt trevlig bekantskap. Trevlig i boxen och bussig att rida – om än något vinglig och gänglig och lite älgakliv, men överlag positivt. Men på den lektionen fick jag som återkoppling av ridläraren i slutkommentaren att jag borde försöka samla mig mer kring min ”centerpunkt” i ridningen – mage/säte – så att inte armar och ben fladdrade kring så mycket. Och den kommentaren visste ju verkligen var den satt – hur många gånger har jag inte själv kommenterat att jag har tyckt att jag har haft ”fladdriga lemmar” i ridningen...
Den här veckan hade uteritterna slutat och lektionerna bestod av mer travarbete. Första lektionen fick jag sitta på fina Dunja – det långörade bruna stoet som jag hoppade en del i våras. Hon var superdupertrevlig och rolig även i dressyren, om än lite utmanande i att hon gärna blev lite skev och gick på dubbla spår. Men tillslut tyckte jag att jag fick till en mjuk, trevlig och stabil finåkarform med en lättsam och uppmärksam Dunnis. Det var SÅ roligt! Mer Dunja, tack!
När jag kom tillbaks till stallet för andra ridtimmen stod jag uppskriven på Arnica. Hmmm... Kunde inte låta bli att bli tveksam, eftersom min och Arnicas relation inte fick någon bra start, minst sagt. Men OK, det var trots allt längesen jag inte klarade av att rida henne överhuvudtaget, och jag satt ju på henne i våras utan att det var någon större katastrof, så jag fick väl ge det en chans. Och döm om min förvåning när även den lektionen var riktigt trevlig! Arnica hade gått lektionen innan, vilken är en av ridskolans tre bästa grupper på högsta nivån, så det är ju bara tacka och ta emot när hästen är så bra framkörd. Dessutom hade vi inget galopparbete, vilket var det som sket sig mest mellan Arnica och mig i våras. Så vi joggade på i en väldigt mjuk, trevlig och stabil form med en Arnica som var lättsam, sjysst, uppmärksam och tuggade på bettet så det skummade runt munnen. Vi övade halter och övergångar skritt-trav, och det var verkligen inga större problem – Arnica gjorde det jag bad om för små signaler och i för det mesta en trevlig stabil form. Hon är inte min typ av häst, men jag måste ändå säga att hon var oerhört trevlig den här gången, och jag kände mig duktig.
Nu har det varit väldigt positivt, upplyftande och energigivande att rida dom sista gångerna, så nu funderar jag över hur länge det kan hålla i sig?...
Jag skulle ju finna tid till att skriva av mig tankar och upplevelser här i bloggen, lovade jag ju mig själv tidigare. För att jag vet att det gör mig gott att skriva. Men det är så mycket annat som ramlar på. Fan, jag har ältat det här länge nu, men jag verkar inte komma tillrätta med mitt snedförhållande till tiden. Eller känslan jag har av att mitt liv är alldeles för stort och skrymmande för att pressa ner i tidens trånga ramar.
Jag hinner ju inte med.
Och så alla dessa jävla listor på saker jag måste göra. Jag befinner mig alltid i en att-göra-lista utan slut...
Jag tycker ändå att jag har försökt att begränsa min hjärna, men uppenbarligen gör jag det inte på rätt sätt.
Att det ska vara så förbannat svårt!
Tänkte att jag skulle börja skriva lite om ridningen igen. Nu har det blivit så att hon som jag skulle dela termin med inte kunde rida den här terminen överhuvudtaget, så nu rider jag två gånger i veckan hela terminen, fast på samma dag.
Nu har lektionerna än så länge varit väldigt lugna eftersom hästarna håller på att sättas igång, så det har gått bra. Men jag får se om jag verkligen orkar rida två timmar på samma kväll sen när det blir lite mer krävande... Efter de första två skrittturerna som jag skrev om sist så följde en timmes uteritt i skritt och trav på den charmiga gossen Salento. Turen gick på en stig jag inte ridit på förut och vädret var strålande, så det var en skön tur som var riktigt upplyftande för livsandarna. Sen blev den ytterligare en halvtimmes skrittur som följdes av en halvtimmes sitsträning i ridhuset på den för mig nya bekantskapen Cash. Vi travade litegrann, och det hela var riktigt skoj då den stora smala bruna Cash var en väldigt trevlig bekantskap. Trevlig i boxen och bussig att rida – om än något vinglig och gänglig och lite älgakliv, men överlag positivt. Men på den lektionen fick jag som återkoppling av ridläraren i slutkommentaren att jag borde försöka samla mig mer kring min ”centerpunkt” i ridningen – mage/säte – så att inte armar och ben fladdrade kring så mycket. Och den kommentaren visste ju verkligen var den satt – hur många gånger har jag inte själv kommenterat att jag har tyckt att jag har haft ”fladdriga lemmar” i ridningen...
Den här veckan hade uteritterna slutat och lektionerna bestod av mer travarbete. Första lektionen fick jag sitta på fina Dunja – det långörade bruna stoet som jag hoppade en del i våras. Hon var superdupertrevlig och rolig även i dressyren, om än lite utmanande i att hon gärna blev lite skev och gick på dubbla spår. Men tillslut tyckte jag att jag fick till en mjuk, trevlig och stabil finåkarform med en lättsam och uppmärksam Dunnis. Det var SÅ roligt! Mer Dunja, tack!
När jag kom tillbaks till stallet för andra ridtimmen stod jag uppskriven på Arnica. Hmmm... Kunde inte låta bli att bli tveksam, eftersom min och Arnicas relation inte fick någon bra start, minst sagt. Men OK, det var trots allt längesen jag inte klarade av att rida henne överhuvudtaget, och jag satt ju på henne i våras utan att det var någon större katastrof, så jag fick väl ge det en chans. Och döm om min förvåning när även den lektionen var riktigt trevlig! Arnica hade gått lektionen innan, vilken är en av ridskolans tre bästa grupper på högsta nivån, så det är ju bara tacka och ta emot när hästen är så bra framkörd. Dessutom hade vi inget galopparbete, vilket var det som sket sig mest mellan Arnica och mig i våras. Så vi joggade på i en väldigt mjuk, trevlig och stabil form med en Arnica som var lättsam, sjysst, uppmärksam och tuggade på bettet så det skummade runt munnen. Vi övade halter och övergångar skritt-trav, och det var verkligen inga större problem – Arnica gjorde det jag bad om för små signaler och i för det mesta en trevlig stabil form. Hon är inte min typ av häst, men jag måste ändå säga att hon var oerhört trevlig den här gången, och jag kände mig duktig.
Nu har det varit väldigt positivt, upplyftande och energigivande att rida dom sista gångerna, så nu funderar jag över hur länge det kan hålla i sig?...
