Adoption

[havreflinga]

Sv: Adoption

Det är inte ett motsatsförhållande att vilja ha barn för att man vill ha barn (och inte som ett uppdrag) och samtidigt vilja ge dem det allra bästa man kan.

Det tror jag inte heller. Jag tror världen är full av underbara föräldrar. De har haft många olika motiv till att skaffa barn. Många blev gravida helt oplanerat, och blir ändå fantastiska föräldrar.

Men du uttryckte dig ungefär som inte sjutton finns det någon som skaffar barn av andra skäl en dessa...och så räknande du upp dina motiv. I alla fall uppfattade jag det så.

Jag ifrågasätter inte alls dina motiv. Förutom det där med att bli älskad... Jag fattar vad du menar: De allra flesta föräldrar-barn-relationer innehåller ju helt naturligt massor av kärlek. Men jag har sett för mycket av hur det kan bli när kärleken blir ett krav. När barnet får skit för att föräldern inte fick den kärlek och beundran som han/hon iskallt hade räknat med.

 

[havreflinga]

Sv: Adoption

Det känns som att kriterierna ska vara högre för adopterade barn eftersom de redan har ett trauma i och med att de blivit bortvalda av sina biologiska föräldrar.

Det beror på vad du menar med kriterier, tycker jag. Det viktigaste kriteriet, enligt min mening, är att föräldrarna vill ha ett traumatiserat barn, att de ser det som självklart att investera massor av extra tid för att barnet ska få bearbeta sin bakgrund, att de gillar barn med särskilda behov.

Den typen av förälder som kör 5-minuters-metoden när bebisen är några månader, som inte vill ha några barn i föräldrarnas säng och som tjatar om egen-tid i var och varannan mening - den föräldern ska absolut inte ta emot ett adoptivbarn, tycker jag. (Inte ett biologiskt heller egentligen...)

 

[Inte_Ung]

Sv: Adoption

Jag tror att man måste vara beredd att ge väldigt mycket av sig själv till ett adopterat barn.
Bl.a. för att barnet måste känna att det kan lita på banden mellan dem och föräldrarna.

 

[Kattennizze]

Sv: Adoption

Det beror på vad du menar med kriterier, tycker jag. Det viktigaste kriteriet, enligt min mening, är att föräldrarna vill ha ett traumatiserat barn, att de ser det som självklart att investera massor av extra tid för att barnet ska få bearbeta sin bakgrund, att de gillar barn med särskilda behov.

Den typen av förälder som kör 5-minuters-metoden när bebisen är några månader, som inte vill ha några barn i föräldrarnas säng och som tjatar om egen-tid i var och varannan mening - den föräldern ska absolut inte ta emot ett adoptivbarn, tycker jag. (Inte ett biologiskt heller egentligen...)

Bra uttryckt, tycker jag. Du satte fingret på vad min oro egentligen består av, tror jag, vill jag ha ett traumatiserat barn? Och klarar jag/vi av det? Det ska jag fundera vidare på.

 

[Ylva86]

Sv: Adoption

Håller helt med. För traumatiserade barn är vad det handlar om. Att bli fråntagen den biologiska föräldrern är ett svårt trauma. Jag hade ingen aning om vad jag hållit på med hela mitt liv förrän jag var på en föreläsning i min utbildning som handlade just om traumatiserade barn. Mitt sätt att skjuta ifrån mig människor som höll på att bli "för" betydelsefulla för mig var för mig själv en gåta. Idag vet jag.

Tid och tålamod är jätteviktigt. Jag tror att vår tös var runt tioårsåldern när hon slutade sova ihop med pappa. Det var helt enkelt nödvändigt för att hon skulle sova. Vi försökte i början att hon skulle sova i eget rum men det funkade helt enkelt inte. Hennes behov av att vara så nära mig som möjligt så ofta som möjligt. Fick hon inte tillräckligt med uppmärksamhet genom att vara snäll hittade hon på skit för att uppmärksammas.

Allt detta gick trots allt bra och idag har vi en väldigt normal, glad, trygg tjej på sexton. Men det har inte varit en lätt resa. Många gånger har jag gråtit och funderat på att ge upp. Men den tillåtelsen har jag ju inte när jag en gång valt att bli förälder. Idag kan jag konstatera att det var väl värt allt slit.

Och man har aldrig som förälder tillåtelse att kräva automatisk kärlek från sina barn. De har inte valt. Det har däremot jag. Det är min skyldighet att ge kärlek och tid. Kärlek från barn kan inte krävas utan måste förtjänas.

 

[Miss Philodina]

Sv: Adoption

*KL*

Jag tror det är bra att vara medveten om den lite speciella problematik som är aktuell hos adoptivbarn och deras föräldrar, och ytterligare bland utlandsfödda adoptivbarn. Medveten om, men inte vare sig överskatta eller underskatta omfattningen av. Det handlar om så många saker som avgör om det adopterade barnet kommer utvecklas till en trygg stabil vuxen med något sånär sunda närhetsrelationer.

Vissa i tråden låter tämligen kategoriska och det tror jag är ett misstag att vara. Jag känner många som är adopterade, både utlandsfödda och inhemskt adopterade som mår mycket bra och i princip aldrig upplevt några problem alls. Samt många som har det - av lika många varierande skäl. Barn är ju individer, från början liksom föräldrarna är det, om man säger så...Jag känner, tror jag fler "biologiska barn" som mår mycket sämre än de adopterade jag känner, av likaså oerhört varierande skäl. Man kan bli traumatiserad senare i livet och växa upp i en familj utan kärlek och i försummelse även om man är biologiskt avlad, så att säga. Där är ju överlag adoptivfamiljer mycket mer måna om betydelsen av kärlek och omsorg, kanske för att barnet varit så efterlängtat men också för att bandet som uppstår mellan adoptivbarn och adoptivförälder aldrig är "biologiskt" självklart - utan är en levande relation som bara växer av kärlek -vad jag har sett så ligger det mycket sanning i talesättet att blod är tjockare än vatten men kärlek är tjockare än blod.

Jag rekommenderar TS att söka sig till professionella sajter, som exempelvis Adoptionscentrums sajt. Därifrån kan du klicka dig vidare till både andra sajter och forskning om du vill. Där kan man få svar på alla möjliga frågor som kan uppstå från folk med mångårig erfarenhet. Om du verkligen funderar på det här med adoption, det vill säga.

 

[Miss Philodina]

Sv: Adoption

...ett tillägg om frågan om det är "rätt" att adoptera. Jag tror att det enda skälet till att adoptera bör vara precis som för de flesta som får biologiska barn i vårt samhälle, dvs. en djup längtan efter barn. Alla andra bevekelsegrunder som kokar ner till att man vill förbättra sin "karma" eller nåt sådant, tror jag leder lite fel. Både i förväntningar på barnet och i förväntningar på sig själv som förälder.

Dvs...om man väljer adoption för att man uttömt alla andra möjligheter till att kunna få barn, eller att man av olika skäl inte kan bära och föda ett barn, tror jag således är en sundare bevekelsegrund än "nu ska jag göra en god gärning för mänskligheten". Ett barn oavsett det är biologiskt eller adopterat har ju rätt att alltid vara efterlängtat och älskat - ovillkorligt dessutom.

 

[mandalaki]

Sv: Adoption

.... är en sundare bevekelsegrund än "nu ska jag göra en god gärning för mänskligheten". Ett barn oavsett det är biologiskt eller adopterat har ju rätt att alltid vara efterlängtat och älskat - ovillkorligt dessutom.

Om jag fattat rätt tas väl den där inställningen ur en rätt snabbt när man väl börjar tränga in seriöst i ett adoptionsbeslut?

Jag fick det intrycket för ett par år sen när jag, utan att veta vad jag pratade om, sa lite slarvigt till en kollega som var jublande glad över sitt alldeles färska barnbesked: "Det måste väl kännas jättebra att kunna hjälpa ett barn som kunnat få det svårt annars?"

"Eh... va?", sa hon, "vi försöker inte rädda världen, vi VILL HA BARN".

Svårare var det inte för henne och hennes man - naturligtvis.

 

[mandalaki]

Sv: Adoption

Jag är kluven. Efter att ha besökt Folåsa beh. hem som beh. adopterade barn så fick man en ganska negativ bild av adoption.

Jag vet inte vad Folåsa är och jag vet heller inte varför de där barnen behandlades - men jag tycker att din utgångspunkt är lite snäv.

Ta bort "adopterade" och tänk att du besökt ett hem som behandlar barn, då hade du lätt kunnat få uppfattningen att det verkar vara så tufft att vara barn så det är bäst att inga sätta till världen.

På ett hem träffar du ju aldrig alla de som INTE är där - för att de inte har nån problematik som behöver behandling. Adopterade eller inte.

 

[Björk]

Sv: Adoption

Tack för konkreta tips. Däremot reagerar jag på ordet kärleksfullt hem, vad är det liksom? Mina egna föräldrar tycker ju givetvis att de har ett eget kräleksfullt hem (bara med missbruk och våld). Vad jag försöker säga är; hur vet jag att just jag och min man kan ge ett adopterat barn ett bra hem??

Jag tycker nog att du får lita på din "magkänsla" att ni blir ett bra hem! Vad jag förstod har ni försökt få biologiska barn så då är ni väl redan rätt övertygade själva om att ni kan ge barn ett bra hem. Vad gäller just adoption så görs ju en utredning och om ni blir godkända av denna så har man ju även från samhällets sida gjort bedömningen att ni kan ge ett adoptivbarn ett bra hem!

 

[Björk]

Sv: Adoption

Det tror jag inte heller. Jag tror världen är full av underbara föräldrar. De har haft många olika motiv till att skaffa barn. Många blev gravida helt oplanerat, och blir ändå fantastiska föräldrar.

Men du uttryckte dig ungefär som inte sjutton finns det någon som skaffar barn av andra skäl en dessa...och så räknande du upp dina motiv. I alla fall uppfattade jag det så.

Jag ifrågasätter inte alls dina motiv. Förutom det där med att bli älskad... Jag fattar vad du menar: De allra flesta föräldrar-barn-relationer innehåller ju helt naturligt massor av kärlek. Men jag har sett för mycket av hur det kan bli när kärleken blir ett krav. När barnet får skit för att föräldern inte fick den kärlek och beundran som han/hon iskallt hade räknat med.

Nej, så "hårt" som det lät menade jag nog inte...

Men jag tror inte att särskilt många skaffar barn av samhälleliga motiv så att säga. I någon mån är det ju en "egohandling" hur man än vänder på det. NÅGOT får man ju ut av det som enskild individ/förälder. Om det sen är som i vissa samhällen: försörjare på ålderns höst eller som i vissa familjer: ovillkorlig kärlek eller som i andra: jag får nöjet att prova vara förälder. Motiven kan ju sammanfalla; det finns ju sällan en enda anledning...

Jag tänkte på det här i morse med kärlek... Att förutsätta att mitt barn kommer att älska mig och jag kommer att älska det innebär inte att det är lika med krav att den ska älska mig. För mig är förutsätta = att anta, att utgå ifrån. Men att utgå ifrån det innebär inte att jag kräver det. Jag antar bara att det blir så; för att jag är bra och värd att älskas. Att jag utgår ifrån det innebär inte att jag inte anser att jag ska förtjäna det.

För jag står inte bakom de människor som i typiska amerikanska talkshows á la Ricki Lake säger "She's your mother! She brought you into this world. You should have respect and love her regardless!" .... trots att sonen/dottern ifråga just berättat att mamman tex misshandlat dem hela deras uppväxt eller svikit dem på andra sätt.

 

[Björk]

Sv: Adoption

*KL*

Jag tror det är bra att vara medveten om den lite speciella problematik som är aktuell hos adoptivbarn och deras föräldrar, och ytterligare bland utlandsfödda adoptivbarn. Medveten om, men inte vare sig överskatta eller underskatta omfattningen av. Det handlar om så många saker som avgör om det adopterade barnet kommer utvecklas till en trygg stabil vuxen med något sånär sunda närhetsrelationer.

Vissa i tråden låter tämligen kategoriska och det tror jag är ett misstag att vara.

Instämmer fullkomligt i ditt inlägg!!

 

[Björk]

Sv: Adoption

Dvs...om man väljer adoption för att man uttömt alla andra möjligheter till att kunna få barn, eller att man av olika skäl inte kan bära och föda ett barn, tror jag således är en sundare bevekelsegrund än "nu ska jag göra en god gärning för mänskligheten". Ett barn oavsett det är biologiskt eller adopterat har ju rätt att alltid vara efterlängtat och älskat - ovillkorligt dessutom.

Och det där var också värt att citera och repetera! Väl uttryckt! Precis min åsikt, men jag har inte lyckats forumlera det lika bra som du!

 

[mino]

Sv: Adoption

Jag tror också att man bör göra sig av med den där världsförbättrarinställningen om man vill adoptera och inta en ganska praktisk attityd. Man vet trots allt inte vad framtiden för med sig, att bo i Sverige är ju ingen garanti för att slippa trauman.

Mitt intryck är att adopterade vanligtvis bemöts som vilka andra barn som helst i Sverige, de är inte mobbade i högre utsträckning än andra barn. Jag tror att man gör de adopterade en otjänst genom att stigmatisera deras bakgrund och förklara livets alla svårigheter med det.

 

[Zaria]

Sv: Adoption

Mitt intryck är att adopterade vanligtvis bemöts som vilka andra barn som helst i Sverige, de är inte mobbade i högre utsträckning än andra barn. Jag tror att man gör de adopterade en otjänst genom att stigmatisera deras bakgrund och förklara livets alla svårigheter med det.

Håller med, är adopterad själv, ibland blir tokirriterad när folk vill rada upp problem efter problem efter problem med att vara adopterad.

Visst skall man vara MEDVETEN om att det kan uppstå vissa problem, men många tror att adoptivbarn är = stora problem med anknytning,självbild,mobbning mm

Det jag själv haft mest problem med som adopterad är inte mig själv utan andras kommentarer och konstiga frågor om ditten och datten, själv ser jag mig som Zara,svensk,fullt normal och som vem som helst.

Något jag tyckte var väldigt viktigt som barn var att mina föräldrar redan från början berättade hur jag skulle bemöta kommentarer som "Dina föräldrar är inte dina föräldrar" samt att jag fick berätta vad jag ville och att jag inte var tvungen att svara på allt tex hur man känner för bioföräldrar och hemlandet...sådana frågor kan jag tycka har varit det jobbigaste, just för att alla faktiskt inte har med det att göra. Sådana saker tror jag mest fått mig att känna mig annorlunda och konstig mer än min bakgrund som den är.

 

[Björk]

Sv: Adoption

Håller med, är adopterad själv, ibland blir tokirriterad när folk vill rada upp problem efter problem efter problem med att vara adopterad.

Med andra ord: alla som förutsätter att "du måste ha problem" blir själva problemet!?

 

[Zaria]

Sv: Adoption

Med andra ord: alla som förutsätter att "du måste ha problem" blir själva problemet!?

Exakt så. Finns ett fåtal människor som förutsätter att man måste ha stora problemmed både det ena och det andra, nu fräser jag ifrån och svarar inte när folk vill ställa närgångna frågor, men skolåldern och främst tonåren var jobbiga när man skulle hitta sig själv, samtidigt som vissa sa att man ju var någon helt annan, och inte speciellt positivt menat.

Som vuxen vet man ju vem man är men som yngre var det riktigt jobbigt.

 

[scarlettlady]

Sv: Adoption

kl

Från en som själv inte kunnat få egna barn utan hjälp av IVF:

De kommentarer som känns mest för oss uppenbarligen onormala, konstiga och egoistiska människor som vill ha barn och inte kan få det är kommentarer om att vi vill ha barn för att vara egoistiska. Att vi skulle adoptera som ett andrahandsval för att vara elaka. Typ suckar tungt "jaha vi får väl adoptera då..."

Ni perfekta människor som kan få egna barn och som är så himla godhjärtade att ni ändå kan tänka er att adoptera bara för att hjälpa en stckars varelse kan ta och bilda er en egen förening för inbördes beundran och lägga av att kommentera barnlösas behov av att skaffa just barn. Ni vet inget om det, hur gärna ni än vill. Man förstår bara känslorna man har då man själv upplevt stunden då läkarna säger att man inte kan bli mamma eller pappa.

Ja, jag är egoistisk som vill ha barn. Ja, jag är elak för jag vill ha min egna genetiska uppsättning i första hand. Ja, jag är en grym människa som ville adoptera om IVF inte fungerade. De som själva kan skaffa barn är de enda som är värda det... Eller? Det är vad vi hört i alla fall. Rakt upp i synen.

 

[Björk]

Sv: Adoption

Ja, jag är egoistisk som vill ha barn. Ja, jag är elak för jag vill ha min egna genetiska uppsättning i första hand. Ja, jag är en grym människa som ville adoptera om IVF inte fungerade. De som själva kan skaffa barn är de enda som är värda det... Eller? Det är vad vi hört i alla fall. Rakt upp i synen.

Usch, vad trist att ni blir bemötta på det sättet! Jag hoppas jag i tråden varit klar nog att du inte känt dig påhoppad av just mig i alla fall? Jag tycker nog att både du och jag är lika egoistiska i vårt barnanskaffande; jag hade dock turen att det fungerade rent biologiskt.

 

[scarlettlady]

Sv: Adoption

Jag kan inte säga att just jag är påhoppad i tråden, och dig kan jag inte heller påstå att just du skrivit något jag retat mig på. Det är den allmänna attityden i samhället jag reagerar på och den speglas väldigt tydligt i den här tråden.